(Publicerad 2008-04-04) Han stod som vilken turist som helst, blickade ut över stranden i Marbella, insöp den stad han nyligen anlänt till. Han hade sällskap av några landsmän, försäljare som plötsligt lade benen på ryggen och försvann. Malick som knappt lärt sig säga ”Hola”, än mindre börjat jobba, fick ensam möta polisen som fått för sig att han var chefen.
– Det var på Jesús Gils tid, myndigheterna skulle statuera exempel och det var hårt, inte bara för utlänningarna utan för alla.

Två av poliserna började slå Malick med sina batonger, han slog tillbaka för att skydda sig. Han fördes till polisstationen, sedan till sjukhuset men fick inget läkarintyg trots att han hade flera frakturer. De höll honom kvar i häktet i två dagar för att svullnaderna skulle lägga sig. I samband med att han hördes i tingsrätten fick han dock träffa en fransktalande läkare som intygade skadorna och till rättegången kom två vittnen som sett hur slagsmålet börjat. De två polismännen förlorade sina jobb. Fallet uppmärksammades i media och Malick fick höra hur modig han varit och att just dessa polismän orsakat stora problem genom att misshandla folk.

Vänner överallt
Malick fick upprättelse. Men ändå, hur börjar man ett nytt liv i ett land som välkomnat en på detta sätt?
– Jag flyr aldrig, säger han. Jag dömer inte heller ett helt land utifrån vad två personer gjort mot mig. Det jag fokuserade på var den respons jag fick efter händelsen. Alla visade mig sitt stöd.

Det är första och sista gången Malick utsatts för rasism i Spanien. Han har nu bott här i 16 år, känner sig integrerad och till och med en aning mer spansk än senegalesisk.
– Till och med spanjorerna säger det eftersom jag talar andalusiska, säger han och ler brett.

Han fortsätter:
– Jag känner mig spansk i alla aspekter, från det jag kliver ut genom min dörr, tills jag kommer hit till marknaden. Jag har vänner överallt, inom polisen och bland grannarna. Jag har aldrig saknat något.

Spanska lärde han sig på gatan, genom att tala med människor. Studera hade han inte råd med. Han hade kommit hit för att arbeta, för att skicka hem pengar till familjen i Senegal.

Sökte visum
Malicks far var murare och familjen hade ett hem och mat på bordet. Malick gick i skolan och utbildade sig sedan till snickare. Men han kände sig begränsad, ville söka en bättre framtid och lämnade landet när han var drygt 20 år. Dock inte som många av dagens flyktingar från Afrika, i en så kallad ”patera”, träbåt.
– Nej, på den tiden gick det fortfarande att få visum, säger Malick som sökte och fick ett på Belgiens ambassad.

Malick reste lagligt till Belgien där han stannade i tre månader. Det var bättre än Senegal men människorna var inte så öppna och han trivdes inte. Han begav sig till Frankrike i tron om att han hos Senegals före detta kolonialmakt skulle möta större förståelse. Men inte heller det var hans plats. Malick reste vidare till Italien för att få lugn. Där bodde han i två månader och hade blivit kvar om det inte vore för Spaniens flyktingamnesti 1991.
– Jag kom hit för att få mina papper och sedan kunde jag äntligen arbeta lagligt.

Medan han väntade på arbetstillståndet, det tog ett halvår, befann han sig dock i samma situation som alla de afrikaner som kommer illegalt till Spanien idag. Han ägnade sig åt försäljning på stranden.
– Utan papper har du inget val. Det enda du kan göra om du inte ska stjäla är att köpa något i industriområdet eller vart du kan ta dig beroende på transportmedel, och försöka göra något av det för att överleva.

Öppnar restaurang
Idag jobbar Malick som ambulerande försäljare. Han är egenföretagare och åker runt till olika marknader på Costa del Sol för att sälja hantverk, träfigurer, från Senegal. Han har hjälp av sin yngre bror som nyligen kom till Spanien.
– Det går ganska bra, även om det kunde gå bättre. Men det är ju lågkonjunktur inom alla sektorer. Inom kort öppnar Malick en restaurang i Marbella, i en lokal bredvid Albergue África som håller på att renoveras. Där ska han servera traditionell senegalesisk mat.
– Vi äter mycket ris med fisk, frukt och grönsaker, säger Malick som tycker om att laga mat. Vi brukar bjuda på det till exempel vid fackföreningsmötena med Comisiones Obreras, på Första maj och kulturella fester som vi i Asociación senegalesa arrangerar tillsammans med Marbella kommun.

Ska återvända
Malick har det bra men tvekar inte en sekund på huruvida han ska återvända till sitt hemland eller inte. Om han kunde skulle han göra det idag. Han åker dit minst två, tre gånger per år, för att träffa sin familj och för att följa landets utveckling. Han vill se vad det är han ska bidra med när det blir dags. Just nu letar han efter en samarbetspartner för att starta en träfabrik.
– Det är vi unga som måste bygga upp landet, särskilt vi som varit iväg måste återvända och bidra med det vi lärt oss. Det är min övertygelse. Och det är nu det måste ske, Senegal går framåt.

Malick är frustrerad och besviken på den bild av Afrika som ständigt förmedlas i medierna; inbördeskrig, kriminalitet, svält, HIV och människor på flykt.
– Det som visas upp är långt ifrån hela sanningen och gör stor skada för vårt land. Senegal är en demokrati utan väpnade konflikter. Visst finns det fattigdom men hur ska någon vilja investera när medierna bara sprider rädsla och känslan av att i Afrika finns absolut ingenting?

För familjens skull
I Senegal har Malick sina föräldrar, ytterligare två bröder, tre systrar samt hustru och två barn, fem och ett år gamla. Malick gifte sig för fem år sedan, när han redan bodde i Spanien, de talar i telefon flera gånger varje dag.
– Visst är det jobbigt, men jag är här för deras skull och vi ses tre gånger om året, då stannar jag så länge jag kan, upp till en månad.

Förutom familjen saknar Malick sin kultur, särskilt idrottsevenemangen.
– Brottning är väldigt stort i Senegal. För oss är det kultur, inte som fotbollen här.

Pengar i överflöd
Om Malick fick föreslå en lösning på flyktingproblematiken skulle det handla om att hjälpa människor i deras hemland så att de inte behövde ge sig av. Det viktigaste är att bygga hus, fabriker och framför allt skolor så att folk får undervisning, inte bara i att läsa och skriva utan också i nya teknologier. Utbildningen är varje lands vagga. Malick tror att det är fullt möjligt att rädda Afrika.
– Pengar finns ju i överflöd men de investeras i fel saker, säger han. Samtidigt som det dör barn på ett ställe köper någon en tavla för tusentals euro på ett annat, eller tar in på hutlöst dyra hotell.
– Pengarna borde investeras där de kan skapa en framtid, där de kan leda till tillväxt. Framtiden är inte bara för spanjorer och svenskar, den är för alla.

Namn: Serigne Malick Cisse
Nationalitet: Senegales
Flyttade till Spanien: 1991
Ålder: 38 år
Familj: Fru och två barn i Senegal
Bostad: Lägenhet i Marbella
Arbete: Ambulerande försäljare (autónomo)
Antal senegaleser i Spanien: 36 955 (enligt statistiska institutet INE)/minst 50 000 (enligt Malick)
Antal senegaleser i Málaga: 728 (enligt statistiska institutet INE)/ca 4 200 (enligt Malick)