Jag frågade lite nyfiket vad hon tjänar, mest med tanke på att hon offrar stor del av sin fritid på jobbet.”Bli inte arg” sade hon först. Svaret som kom var i svenska mått mätt en normal lön, förmodligen i lägsta laget, men i spanska termer en ganska gastronomisk summa. Jag tittade förvånat på henne och undrade varför jag skulle bli arg? Jag blev väldigt glad! Förbannad blir jag när jag hör om heltidsjobb uppdelade i för- och eftermiddagspass, vilket för de som pendlar innebär arbetsdagar på tolv timmar, samt krav på universitetsexamen och flera språk med den hisnande månadslönen 800 euro. Flera jag känner har tackat nej till jobb för att de bokstavligen inte har råd. Det är ju inte klokt.

I Spanien finns nu 5,4 miljoner arbetslösa och det krävs flexibilitet på arbetsmarknaden för att slussa in folk snabbt och effektiv. Men att väletablerade företag som det går bra för, jodå, det finns fortfarande sådana trots alla domedagsprofetior, utnyttjar krisen och lägger sig på minimilön bara för att de kan. Det är inte långsiktigt hållbart, vare sig för dem själva eller för Spanien. Den som förlorar mest är i slutändan företaget. En jämnårig väninna som varit arbetslös i flera omgångar de senaste åren betraktas som lastgammal varje gång hon kallas på intervju.

En vuxen människa med ett liv, egen bostad, bil, telefon, framtidsutsikter, lust att lära och växa och satsa på sin karriär med en känsla av lojalitet mot företaget, får man inte för 800 euro i månaden. Med dessa löner växer bitterheten medan spridningen i erfarenhet och åldrar försvinner. Man får vad man betalar för. Så enkelt är det. Så många gånger jag har hört spanska företagare beklaga sig över hur svårt det är att hitta bra arbetskraft. Detta i ett land med mycket hög utbildningsnivå och fem miljoner personer att välja på. Man får vad man betalar för. Jag sänder ut en bön och en uppmaning till de svenska företagarna på kusten att inte falla i fällan. Upprätthåll svensk standard i lön och villkor och ni kommer få svensk standard på era anställda. Det lönar sig i längden.

Min väninna med den ”gastronomiska” lönen överträffar ständigt sig själv och förvånar sina chefer med sin entusiasm, engagemang och kapacitet. Det påverkar deras försäljningssiffror. De får vad de betalar för.

I takt med en pinsam löneutveckling och stigande arbetslöshet sjunker däremot konsumentpriserna på en hel del saker och det tycker jag däremot vi ska utnyttja utan att skämmas. Efter att ha bott drygt fyra år i samma lägenhet i Pedregalejo i östra Málaga, började jag titta på bostadssajter som segundamano.es, idealista.com, fotocasa.es och milanuncios.com. Jag blev lite chockad när jag insåg hur mycket bättre jag kunde bo för väldigt mycket mindre pengar. Jag hade levt i min egen bostadsbubbla.

Det är tid att flytta. Eller förhandla med hyresvärden. De kloka gör vad de kan för att behålla sina hyresgäster, det är mycket svårt att få nya. Jag har i fyra år betalat 630 euro för tre små sovrum, vardagsrum, kök och balkong. Min blivande sambo har betalat 800 euro i El Higuerón för två sovrum, stor terrass, förråd, garageplats och poolområde. Nu flyttar vi till en identisk lägenhet i samma område och betalar 500 euro. Med en känsla av att åtminstone någonting går åt rätt håll!