Graviditeten har också blivit en nära granskning av spanska sjukvården. Till en början en svordomsfylld sådan, och allt eftersom månaderna gått och hormonerna lagt sig, en intressant och lärorik reflektion. Jag har skrivit tidigare om lättheten att kritisera allt som är annorlunda i Spanien. Innan jag själv faller i fällan vill jag lämna utom alla tvivel, att jag i varje ögonblick rent medicinskt känt mig väl omhändertagen.

Regelbundna kontroller, blodprover och uppföljning sköts exemplariskt enligt regelboken. Det är den mer mjuka sidan som lämnar en del att önska. Jag överraskas också av skillnader mellan offentlig och privat vård, där vinnaren i mitt fall, enhälligt blivit den offentliga vården. Jag som för första gången i mitt liv har en privat sjukförsäkring giltig sedan 1 januari, tänkte glatt när jag blev gravid att ”va bra då kan jag gå till en privat klinik!”.

Förhoppningarna om ett bemötande utan stress i en lite lyxig miljö, var höga. Tji fick jag. Jag träffade en privat gynekolog tre gånger och det enda han gjorde dessa tre gånger var ultraljud. Hans plan var att fortsätta göra minst ett i månaden i 40 veckor. Samtidigt saknades både toalettpapper och tvål på privatsjukhusets toalett. Och när det var dags för provtagning fick jag boka tid på annan klinik, flänga däremellan som en annan budbärare, medla i oenigheterna mellan läkaren på ena stället och sjuksköterskan på de andra, åka tillbaka för att hämta resultatet, boka ny tid med gynekologen och överlämna rapporten till honom. Det den privata vården behövde sex träffar med mig för att uppnå, lyckades den offentliga vården klara på tre. För en yrkesarbetande person är detta inte oviktigt.

Tvätta händerna efter att ha kissat i en liten burk kan man dock inte göra på vanliga vårdcentralen heller. Detta är för mig ett stort mysterium. Lika stort som det faktum att det inte går att ringa för att boka tid utan man måste åka till vårdcentralen och ta nummerlapp för att få en tid för blodprov. En annan dag. Att man jobbar heltid och inte har all tid i världen, är systemet helt oförstående inför.

Likheten mellan privatläkaren, den unge snygge argentinaren, och den statligt anställde äldre muttrande andalusiern, är att ingen av dem undrar hur jag mår, om jag har några frågor eller informerar om sådant man som förstagångsgravid inte ens har vett att fråga om. Den kvinnliga sköterskan tar hand om sådant som att säga ”god morgon”, väga och mäta. Medan läkaren grymtar med blicken i sina papper och bara lyfter på huvudet för att kontrollera barnets hjärtljud. Högteknologisk utrustning blandas i mixern med en stor dos 50-tals mentalitet. Vilken cocktail!

För precis tre år sedan skrev jag ett reportage för Sydkusten med följande ingress; ”Den spanska sjukvården är väl ansedd, men när det gäller förlossningen ligger man efter. Det anser en grupp mammor, och pappor, i Málaga som i flera olika föreningar arbetar för att kvinnans önskemål ska respekteras mer. Det viktiga är inte högteknologisk utrustning utan att den blivande mamman behandlas som en person, inte som en sjuk patient man talar över huvudet på.”

Jag kan konstatera att det inte hänt något på dessa tre år. Och att det är precis detta man som gravid önskar, att bli behandlad som en person, inte som en patient. Jag är inte sjuk. Så länge graviditeten fortskrider utan komplikationer känns den mjuka sidan av mötet med yrkesmännen, och gärna även kvinnor, betydligt viktigare än hårdvaran.

Det är fortfarande en paradox för mig, att ett land med så mycket glädje, kärlek, fest, ”mañana mañana” och laissez faire, samtidigt lider av extrem fyrkantighet och total brist på kreativitet.