Historien om Samuel och hans mamma Veronique Kabamba skiljer sig från den om Aylan. Men det finns också många paralleller. I båda fallen hade familjerna nekats möjligheten till visum och en trygg överfart. Istället tvingades de vända sig till människosmugglare och betalade med sina liv.

Till skillnad från Aylan och han syriska familj var Samuel och hans mamma Veronique ej på flykt från något krig. De tillhörde en medelklassfamilj i Demokratiska Republiken Kongo, men både Samuel och Veronique led av hälsoproblem som krävde behandling av specialister i Europa. Samuel hade problem med luftvägarna medan Veronique sedan 18 år hade en tumör bakom vänster öra. Två operationer i Kinshasa hade inte lyckats förhindra att tumören fortsatte att växa.

Pappan Aimé Kabamba ansökte om offerter både från ett sjukhus i Paris samt La Paz i Madrid. Problemet var att de inte lyckades erhålla vårdvisum. De ansökte då om turistvisum, men när även detta nekades tog de ett drastiskt beslut.

I april förra året reste Veronique med Samuel via Algeriet till Marocko. Där försökte de i flera månader förgäves erhålla inresetillstånd till Spanien.

En tidig morgon i januari valde Veronique, utan att informera sin man, att kliva ombord tillsammans med Samuel och tio andra flyktingar, på en privat båt som skulle ta dem över Gibraltar sund till Spanien. Det är oklart hur mycket hon betalade för resan, men de kom aldrig fram.

Fartyget förliste 14 januari och den spanska kustbevakningen kunde endast bärga sex döda kroppar, mellan Tarifa och Algeciras. Först två veckor senare hittades Samuels kvarlevor. Han hade spolats i land vid en strand i Barbate, nära fyren vid Trafalgar. Det dröjde ytterligare några dagar innan Veroniques kropp hittades, i Algeriet. Hon kunde identifieras tack vare den mobiltelefon som hon bar i ena fickan på sina kläder.

Det var genom mobiltelefonen som myndigheterna i Algeriet kunde komma i kontakt med Aimé Kabamba i Kinshasa. Medan han snabbt beviljades visum till Algeriet för att hämta sin döda hustru dröjde det flera veckor innan han fick ett positivt svar av de spanska myndigheterna.

Historien om ”Spaniens Aylan” har inte fått lika stor internationell spridning, men har väckt upprörda känslor i Spanien. Flera medier har intervjuat Aimé Kabamba, som bland annat delat med sig av familjefoton för att ge tragedin ett ansikte.

Dagar efter att Samuels kropp hittades demonstrerade den andalusiska människorättsorganisationen Apdha i Barbate. De kritiserar de spanska myndigheternas likgiltighet inför flyktingtragedin. Som exempel nämner Apdha att ingen officiell kommuniké gjordes om fyndet av pojkens kropp, som blev känd via privata kanaler först efter två dygn.

I början av mars reser Aimé Kabamba först till Algeriet och sedan till Cádiz. De inresevisum som Samuel och Veronique nekades i livet har slutligen beviljats när det handlar om att hemförlova deras döda kroppar.

Spanska myndigheter har inte visat någon större känslighet för tragedierna och försvårar ideligen anhörigas möjligheter att hämta sina döda. Efter att 14 flyktingar drunknade vid Ceuta 6 februari 2014 nekades samtliga anhöriga inresa till Spanien. Tre år efter tragedin har endast en av de fem kroppar som blev kvar i Spanien hemförlovats.

Spanien förband sig i juli 2015 gentemot EU att ta emot drygt 17 000 flyktingar från östra Medelhavet. I skrivande stund har endast 700 släppts in.