Det finns många slutsatser att dra från valresultatet, men den främsta är att regionalvalet handlat om i stort sett allt utom Andalusien i sig. Vox har fått 400 000 röster och tolv mandat, från tidigare 17 000 röster och noll mandat, utan varken kända lokala ledare eller någon känt partiprogram för regionen. De elva procent av de röstande som valt att stödja det högerextrema partiet har gjort det huvudsakligen för att straffa socialistpartiet PSOE för att de befinns vara för mjuka gentemot de katalanska separatisterna. I viss mån har även den infekterade frågan om flytten av diktatorn Francos kvarlevor återuppväckt de mest högerradikala. Alltså två frågor som inte har något att göra med valet av regionalstyrelse.

Intressant i sammanhanget är att även Partido Popular tappat stöd till förmån för Vox. PP, som i Andalusien leds av Juanma Moreno Bonilla, tappade sju mandat och fick nöja sig med 26. Även i det här fallet skylls detta att många av deras tidigare väljare finner att de inte bekämpat den katalanska separatismen tillräckligt kraftfullt.

Socialistpartiet vann visserligen valet men förlorade sju procentenheter och hela 14 mandat, jämfört med det förra valet, till 33. I deras fall har raset orsakats dels av väljare som hoppat över främst till deras koalitionspartner under den senaste mandatperioden, Ciudadanos, men framför allt för att många vänsteranhängare helt avstått från att rösta. Det är också anmärkningsvärt att vänsterkoalitionen Adelante Andalucía (Podemos och Izquierda Unida) ledda av Teresa Rodríguez ej varit kapabla att locka missnöjda PSOE-anhängare. De förlorade själva tre mandat mot tidigare och får nöja sig med 17 platser i regionalparlamentet.

Valresultatet i Andalusien har skakat många, inte minst på grund av Vox överraskande framgångar. Fenomenet kan ej studeras enskilt, utan måste ses i ett globalt perspektiv som omfattar både extremhögerns frammarsch i andra europeiska länder, Brexit och till och med Donald Trump. Tror ni att jag överdriver ska ni veta att Vox har som en av sina konsulter Trumps tidigare medarbetare Steve Bannon och en av de första att gratulera dem på valnatten var Marie Le Pen.

Vox är ett parti som åberopar urgamla, för att inte säga uråldriga, ideal som bland annat de katolska kungarna. Deras nationella ledare Santiago Abascal brukar regelbundet uttrycket ”Reconquista” med anspelning till kriget mot de ofrälse under medeltiden. En kampanjvideo skildrade representanterna för Vox som ryttare på den spanska slätten i bästa ”El Cid-stil”.

Valets vinnare Susana Díaz är samtidigt valets stora förlorare. Hon kommer knappast kunna sitta kvar som regionalpresident och lär heller ej verka som oppositionsledare. Hon uppmanar nu Partido Popular och Ciudadanos att samarbeta med PSOE för att undvika att Vox får politiskt inflytande på nästa regionalregering. Partido Popular verkar dock ej lyssna på det örat. Det enda som i skrivande stund skulle kunna ske för att förhindra att PP:s Juanma Moreno blir nästa regionalpresident vore att de två vänsterpartierna PSOE och Adelante Andalucía bestämmer sig för stödja Juan Marín från Ciudadanos, som det sämsta alternativet mellan pest och kolera.

Om regionalvalet alltså inte handlat om regionala frågor så har valresultatet desto större konsekvenser på riksnivå. Om den socialistiske regeringschefen Pedro Sánchez haft minsta tanke på att kalla till nyval inom den närmaste framtiden lär dessa idéer nu vara som bortblåsta. Den medvind som både högern och extremhögern upplever i dagsläget riskerar att slå det redan försvagade socialistpartiet i spillror.

Tyvärr talar det mesta för att polariseringen i Spanien kommer att öka än mer nu och ledaren för Podemos Pablo Iglesias gick ut redan på valnatten och efterlyste en ”antifascistisk front”. Även de katalanska separatisterna har mottagit valresultatet i Andalusien med bestörtning och kallar sina anhängare närmast till barrikaderna. Vi som kan lite om spansk historia känner oundvikligen rysningar.

Torsdag 6 december firar Spanien 40 årsjubiléet av grundlagen och konsolideringen av demokratiseringen av landet. Paradoxalt nog kommer det att ske när situationen i landet är den mest polariserade sedan Franco dog.