(Publicerad 2004-04-02)

”Reser ni ofta tillsammans, som nu när Solkusten har fått glädjas åt ert besök?
—”Ja,” säger Povel, ”är det den här klassen reser vi gärna tillsammans, man blir ju bekväm med åren. Men för min del är jag så glad när Susanna är med. Ibland får hon ställa upp på underliga saker på konstiga ställen, som säkert inte alls är bara roligt. Men hon gör så att allting fungerar och är till stor hjälp och glädje.”
—”Bara en sådan här sak som att få komma hit! Det har varit helt underbart,” säger Susanna. ”Förr i världen reste vi sällan tillsammans, jag ville hellre vara hemma tillsammans med ungarna.”

Povel Ramels doldis
Alla svenskar har en relation till Povel Ramel. Alla vet vem han är, alla känner till hans visor och revyer. Ingen, eller i varje fall inte många vet dock vem Susanna är. Så jag är lite nyfiken. För min del tror jag mig veta att det var Susanna som en gång letade efter den försvunna tvålen i badet. Men mer då?

Susanna och Povel träffades när hon arbetade på Södra Teatern. Hon var chef för baletten, dansade, sjöng och spelade teater. En dag såg Susanna ett meddelande på teaterns anslagstavla att Povel Ramel skulle träffa den-och-den. Hon kände inte till denne Povel och tänkte att det var någons pseudonym:
—”Så kan man väl inte heta! Pó-vel Rá-mel!! Det låter ju inte klokt!” Där träffades de tu. Susanna var gift och hade smått, så det var förstås hysch-hysch och skandal på den tiden. En ganska jobbig tid för dem båda. Nu har de varit gifta i 55 år, sedan 1949!

Povel medger att han var privilegierad. Susanna tog hand om hemarbetet och barnen, Felix Alvo skötte affärerna. Povel skötte sin kreativitet till hela svenska folkets förnöjelse. Det låter som ett oslagbart team.
Susanna ägnade sig fortsatt åt sång och dans och blev med tiden rörelseterapeut. De tu blev en familj och hennes tid gick till barn och hem.

”Reste ni aldrig tillsammans då?” frågar den ambitiöse reportern.
—”Jodå, jag var fortfarande privilegierad.” säger Susanna. —”Dels var jag faktiskt med på en sommarturné i ensemblen och jag kunde alltid följa med på de resor jag ville åka på. Det var inte ett dugg synd om mig! Men jag hade inte lust att åka till Afrikas djungler. Det hade Povel.”
Han berättar om sin vän och kompanjon Felix Alvo och vad han betytt allt sedan långt före den första Knäppuppen 1952. Felix Alvo hade före Knäppupptiden ett turnéprogram som hette ”Sånger som tjusar världen”.

Programmet förekom i olika former över hela Sverige, med alla de stora stjärnorna från den tiden. Bertil Boo, Anders Börje och alla andra. Povel förekom givetvis också i dessa program:
—”Det var en flytande gröt av snällheter, jag stack av med min musik och mina konstiga texter. Felix observerade att publiken tyckte om vad jag gjorde, så han bad mig på sitt karakteristiska sätt att förlänga min avdelning i hans program. Så blev det. Jag gjorde en avdelning med mitt, och sedan, genomfördes förändringen att jag fick en avdelning och två artister – de bästa – blev kvar för den andra avdelningen.

Tänkte inte på risker
Povel berättar att idéerna flödade. Helt utan att tveka en sekund inför den oroande kostnaden bokade han på egen hand Konserthuset. Vem tänkte på risker! Povels humor var på den tiden något alldeles nytt.
—”Jag kommer till exempel ihåg en gång, vi släckte ner hela lokalen och så kom det en ’spökröst’ som sade: och nu kommer vi att kasta ut 60 000 spindlar bland publiken. Sedan slängde vi ut solrosfrön över publiken och ett tjut steg upp från parketten, Ja, sådant höll vi på med. Efter föreställningen kom alla räkningar och det var en d-la massa saker hit och dit som jag aldrig hade kunnat drömma om."

—"Vi förlorade inga pengar, men vilket administrativt krångel! I det läget ringer psykologiskt Felix Alvo och föreslår att han skall ta hand om allt det där krångliga. Vi träffades och kom överens, ett samarbete som fortsatte i 16 år. Han lindade in mitt liv i bomull. Under minst tio år öppnade jag aldrig ett brunt kuvert, funderade på skatter eller andra tråkigheter. Jag behövde verkligen bara göra det jag tyckte var roligt.”
Det flödar historia och anekdoter under vårt samtal och allt är roligt, underhållande och intressant. Vad skall jag ta med i min artikel?! Vilket angenämt dilemma.

Några försök att själva roa sig i Stockholms nöjesliv har egentligen paret Ramel aldrig gjort.
—”Nej, vi var ju roliga själva!” som Susanna säger. —”Povel började så tidigt att arbeta och vi har båda funnit så mycket glädje i det, vi behövde helt enkelt inget annat nöjesliv.”

Stora krav
Povel har haft tur i livet, inte bara med sin Susanna. Kraven var stora, När han kommit igång med Knäppupp skulle han komma med en ny – helst rolig - revy varannan höst: —”Jag kunde inte spela revy och samtidigt skriva, det fungerar inte för mig. Så vartannat år skrev jag och vartannat år reste jag. Det var taktiskt egoistiskt. Så långt bort som möjligt, se saker, hämta intryck, möta nya, intressanta människor. Jag har säkert gjort åtminstone två varv runt jorden förutom alla intressanta platser jag besökt mellan varvningarna. Dessutom med skattemyndigheternas goda minne.” Så kan det gå.

”Hur svårt är det att skriva? Dina skapelser är ju så olika varandra? Har du svåra födslovåndor för dina alster?” frågar jag, verkligen undrande.
—”Ja, födslovåndor och födslovåndor, den första Knäppuppen gick i ren eufori, så roligt var det att skriva den. För kommande produktioner hade jag dessutom kvar massor av material. Sedan har det bara blivit svårare och svårare.”
”Men vad gör du när du fastnar?”
—”Jag sätter mig vid pianot och spelar. Och spelar och spelar. Gärna tråkiga skitmelodier, givetvis komponerade av andra. Då tycker jag nämligen att det som jag gör är så mycket bättre, jag blir på gott humör – titta vad jag kan – och sedan kommer det något.

Att sätta ihop text och musik är ett stort nöje. Eftersom jag gör båda delarna kan jag ändra och fila tills det sitter ihop som en bra grej.”
– ”Tycker du att Povel är rolig?” frågar jag Susanna.
—”Ja, på scenen är han rolig, men privat…” Povel flikar in: – ”Nej, privat har jag väl aldrig givit mig ut för att vara rolig.”
Povel berättar också att han inte gärna går på större fester eller träffar många människor. De berättar båda om stirrande människor som fått Susanna att vända sig om och säga: ”Ja tänk att det är han!!”

Povels humor är vass men sällan elak. En gång gjorde han emellertid en visa om Snoddas som ”av sig själv” blev riktigt elak. När den spelades in på skiva och Povel själv hörde den drog han omedelbart in utgåvan. På scen var en sak, men på grammofon var den som sagt ett riktigt påhopp.
—”Det var väl egentligen den om restaurangmusikanterna också, en grupp som blev rejält förbannade på mig. Men det drabbade ingen enskild.”

Efter en vecka i trakterna av Marbella och en synnerligen bejublad föreställning i Marbellas kongresshall, är naturligtvis frågan vad kommer nu?
—”Med 80-plussarens rätt att ta det lugnt har jag inte så lång framförhållning längre. Det finns en del föreställningar inbokade där jag tillsammans med en kille, Stefan Lundin, sitter på scenen och samtalar om min historia. Det är för mig mycket trevligt. Tänk att få prata om sig själv en hel kväll! Vi har gjort detta på Solnadals Värdshus, mitt emellan Karolinska Sjukhuset och kyrkogården. Bättre läge är svårt att tänka sig”, säger Povel leende.

Två levande legender
Povel är en av de mest lättpratade personer jag intervjuat, dessutom en av de som har mycket att berätta. Det är trevligt att sitta och prata och tiden går. Vi pratar om musik, artister och kompositörer samt förstås om Solkusten. Återseendet av Alice Babs har varit synnerligen kärt, det kan man se. Hon fick ju också en egen liten hyllningsvisa under konserten.

Numera är Susanna och Povel tillsammans nästan jämt. De har barn och nio barnbarn och gör många resor tillsammans med och till familjen. Artistarvet är påtagligt, inte bara hos sonen Mikael som varit en av Povels två ackompanjatörer här på Solkusten. Dottern Lotta är skådespelerska, Mikaels äldsta dotter Mikaela är på Uppsala Stadsteater och fler av barnbarnen visar talanger.