(Publicerad 2006-02-03) Francisco är en snäll kille som utstrålar lugn. Och kanske är just det en viktig egenskap som lokalpolis. Faktum är att han inte en enda gång sedan han började jobba som polis för sju år sedan, har dragit sitt vapen.
—Batongen åker upp ibland när vi måste gå emellan i något bråk. Men pistolen har jag aldrig använt. Och jag hoppas slippa det.

I Spanien är polisen uppdelad på Policía Local, Policía Nacional och Guardia Civil. Lokalpolisen, där Francisco jobbar, ansvarar för trafiken i tätorterna och den generella ordningen i stadskärnan. Tillsammans med totalt 15 kollegor, som går i skift, täcker han in San Pedro, Puerto Banús och Nueva Andalucía. Det är oftast lokalpolisen som är först på plats, oavsett vad som händer; kvinnomisshandel, rån, mord och uppgörelser mellan kriminella gäng. Men den grova brottsligheten utreds sedan vidare av Policía Nacional.

Samverkan saknas
Francisco berättar att lokapolisen i Marbella har större kompetens på dessa områden än andra lokala poliskårer.
—Tidigare fanns här alldeles för få rikspoliser, säger han. Det går inte att säga nej när folk ringer, så vi fick ta det som låg utanför vårt ansvarsområde också.

Men det har blivit bättre. Fler poliser. Ett flertal uppmärksammade händelser, som skottdramat i Puerto Banús för drygt ett år sedan, (två oskyldiga fick sätta livet till), samt borgmästarens enträgna krav, tycks ha gett resultat. Nu tycker Francisco att det inom hans geografiska område finns tillräckligt med polisiära resurser.
—Men det skulle definitivt behövas en bättre samverkan och kommunikation mellan de olika poliskårerna.

Trafiken värst
Att Costa del Sol ibland har refererats till som Costa del Crimen tycker Francisco är överdrivet. Han tror inte att brottsligheten här är värre än i andra tätbefolkade områden.
—Visst finns det maffia. De har pengar, vill leva gott och bosätter sig på Costa del Sol. Men jag tror inte det är så många som folk vill göra gällande.

Det stora problemet som lokalpolisen kämpar mot dagligen är trafiken. Hastighetsöverträdelser är inte det värsta, även om man enligt Francisco helt enkelt inte kan köra så fort i centrum.
—Trafikkaoset beror på att alla har den dåliga vanan att köra ända fram till dörren oavsett vart de ska, säger han.
—Det finns för många bilar i centrum, särskilt under rusningstid.

Och så är det fyllekörningarna, något som inte tycks bli bättre och som orsakar en hel del olyckor. Francisco upplever ingen större skillnad mellan spanjorer och utlänningar, förutom att hans landsmän blir argare när de åker fast.
—Skandinaver och britter är kanske inte mer respektfulla i trafiken. Men de är lättare att ha att göra med, erkänner sina fel och tar sitt straff utan att brusa upp.

Viktigt att synas
Francisco jobbar tre olika skift, förmiddag, eftermiddag eller natt. Åtta timmar rör han sig ute på gatan, ibland i bil, ibland patrullerande. När han kommer till polisstationen får han reda på vart han ska och om det är något särskilt han ska vara uppmärksam på eller bevaka just den dagen.

Centralen tar emot samtalen och allt eftersom ombeds han att kolla upp olika tips. Det kan vara alltifrån rån och kvinnomisshandel till en felparkerad bil eller någon som är sur på grannen för att han bygger utan bygglov.
—Att vi är synliga i centrum är viktigt också i förebyggande syfte, säger Francisco. Kanske kan vi förhindra brott och folk känner sig säkrare.

Unga saknar respekt
Francisco upplever att folk i allmänhet visar förtroende för polisen.
—Särskilt när du behövs, säger han och ler. Men av de som vill bryta mot lagen ses du inte med lika blida ögon.
På gatan är det främst de äldre som närmar sig, kommer fram och pratar. Ungdomarna går förbi.
—Unga idag har ingen respekt för polisen. De visar inte respekt för någon.

Riskfyllt arbete
Att bli polis i Spanien är ganska tufft. Utbildningen är visserligen bara på ett år, men för att komma in måste man klara av de hårda intagningsproven. Konkurrensen är stor.
Francisco hade fem års universitetsstudier bakom sig. Han skulle kunna jobba till exempel som fysioterapeut eller personlig tränare. För att vidga sina möjligheter chansade han dock på polisskolans prov och kom in efter andra försöket. Proven inbegriper fysiska tester, teoriprov och tester för att avgöra den psykiska profilen.

Det bästa med yrket tycker Francisco är känslan av att kunna hjälpa till.
—Det är ju inte alltid du kan det, men när du varit till nytta ger det dig tillfredsställelse.
Värst är att vara först på plats vid svåra olyckor eller att reda upp bråk. Det är ett farligt jobb, men han är inte rädd.
—Om vi får ett samtal om att någon är beväpnad, då är det du som måste åka dit och lösa situationen. Det är klart att det innebär en risk.

Fotnot: Francisco är ett påhittat namn.

Namn: Francisco (Ej hans riktiga namn)
Ålder: 30 år
Yrke: Lokalpolis
Arbetsplats: Policía Local i San Pedro Alcántara
Utbildning: 1 år på Academia de Policía i Marbella, 5 års universitetsstudier i Madrid för att bli fysioterapeut/personlig tränare
Lön: 1 800 euro per månad (netto), ob inkluderat
Semester: 6 veckor/år
Bostad: Lägenhet i San Pedro Alcántara
Familj: Mamma, pappa och fyra bröder
Intressen: Idrott, till exempel fotboll, cykling och golf