Svenskar pratar JÄMT om väder. Antingen är det för kallt. Eller för regnigt. Eller för blåsigt. Eller… hör och häpna: FÖR VARMT. När det för ovanlighetens skull lägger sig ett högtryck över svenska sommaren, då pratar alla om det. Men det tar inte så många dagar förrän det blir för jobbigt med denna värme som gör att man blir så trött, man får inget gjort (tack Luther), man sover dåligt på nätterna och "tänk ändå vad jag ÄLSKAR årstider, nu ska det bli skönt med hösten".

Tills hösten kommer. Då när mörkret tar ett fast grepp om din tillvaro, löven faller, gräset som alltid är vått och stormarna som avlöser varandra med olika människonamn för att liksom få en extra samhörighet med mänsklighetens lidande.

"Så skönt att sitta inne och kura med levande ljus när vinden viner utanför fönstret." Jo då. En stund. Ända tills man måste ut och rasta hunden eller ta sig till jobbet och man blir dyngsur innan man ens har kommit fram till bussen. För paraplyet har för länge sedan vridit sig ut och in i den förbannade blåsten.

Men så kommer då december och advent. Det tindrar i hela Sverige med julgransbelysningar och tingel-tangel och alla pratar om SNÖN, som ska lysa upp Sverige. Tyvärr är det en verklighet som oftast bara gäller de allra nordligaste delarna av vårt avlånga land. Vi andra ser bara ett gråare och gråare Sverige, ett blötare och blötare Sverige, med grader runt noll, en vind från nord som går rakt in i märg och ben och SJÄL. Men vi är härdade, vi står ut och med ett tappert leende yrar vi runt i dimman och handlar julklappar, dricker glögg och myser i adventsstakarnas dunkla sken.

Nytt år. Nya drömmar. För så är det väl? Man vaknar första dagen på det nya året och har bestämt sig för något, vad det än må vara. Men det tar inte lång tid förrän mörkret tar över våra val och man orkar liksom inte ta sig igenom det som man hade bestämt med sådan järnvilja. För det känns OÄNDLIGT långt kvar tills man kan skönja en gnutta värme, ett uns av liv i naturen, ett ljus på morgon och kväll.

Januari, februari och mars. Även många gånger april. Bara en enda lång transportsträcka. Då ska vi ändå vara på det klara med att svensken i allmänhet är ett folk som härdar ut. Som gläds onaturligt mycket åt den första snödroppen – "ja, det finns liv!" – och som tappert sitter ute och fikar vid första soldagen, trots ynka ensiffriga grader, men med en mängd fleecefiltar virade omkring kroppen.
Dessa fleecefiltar – vad skulle vi göra utan dem?

Men hur ofta får jag ändå inte höra … "vi har årstider och tänk på våren". Kan hålla med. Problemet är bara att ofta brukar våren hoppa över sig själv. Hur många gånger går vi inte från iskallt till VÄRMEBÖLJA på ett dygn och vips så kom sommaren och alla tar sig likt gräshoppssvärmar ut till badstränder och allmänna parker, kvällstidningarna rapporterar med solar och temperaturer och under ett par veckor går alla bananas tills det oundvikliga händer. Ett LÅGTRYCK lägger sig över landet. – Ack.
Och det verkar ligga kvar över hela semestern.

Men strunt samma. Grillarna går ändå för högtryck, vi sitter ute i tolv grader (med fleecefiltar, de funkar året om), och gärna en värmesvamp eller två nära oss.
När du har orkat läsa ända hit så förstår du varför jag och tusentals andra nordbor har skaffat oss ett hem och ett liv här nere på spanska Sydkusten. Här lever vi ett stillsamt liv med flest soldagar i hela Europa. Med en temperatur som sällan får oss att frysa (ja, ja … jag vet att de mest infödda sover med värmeflaska på fötterna vintertid). Men här har vi en vinter som är som en bra sommar i Sverige. OCH – med årstider. Det som många där uppe i norr inte har fattat. Bara för att vi inte har snöblask, isvind och saltränder på skorna, så innebär det inte att vi saknar årstider.

Men det får bli i en annan krönika. Så njut av livet, vilket väder du än må ha. Och med eller utan fleecefilt.