Och det var då hon skrattade.
Vadå bjuda hem?
”Ni svenskar är så lustiga”, sa hon. ”Varför ska man bjuda hem när man kan bjuda på restaurang?”

Vi förstod nog inte riktigt vad hon menade. Man kan ju inte bjuda alla på restaurang, det kan bli hur dyrt som helst. Hon såg våra förvirrade miner och som god pedagog så ville hon förklara vad hon menade.

”Om man ska bjuda ett sällskap hem till sitt eget hem, ja, då måste man först planera alla inköp, sedan gå och handla. Väl hemma måste man städa och röja upp och sedan ska man laga all maten. Innan de kommer så måste man duka och istället för att prata och umgås så hamnar man i köket och i servisen. När alla har gått så är man helt slut och då börjar disken. Dagen efter ser man alla smulor på golvet och då måste man städa igen. Och när man tänker tillbaka på gårdagens middag och om den var trevlig eller inte så har man ingen aning, för man deltog aldrig själv!”
Vi skruvade på oss. Sådär kan man väl inte tänka! Någon räckte upp handen.
”Men det kostar ju massor att bjuda tio till tolv personer på restaurang. Hur många har råd med det?”

Flera nickade igenkännande. Fattar inte fröken det? Vem tror hon egentligen att hon är?
”Ja, ser ni. Där har vi ett problem till med alla er som flyttar hit. Ni förstår inte hur vi spanjorer umgås. När ni går på restaurang så väljer ni bland de fina, dyra, designade restaurangerna med bästa lägen, med kända kocken, miljö och meny är det viktigaste och självklart ska det vara internationellt. Ja, det är så klart att det kostar! Men när jag samlar släkt och vänner, ja, då går vi till en spansk restaurang, gärna lokal så man redan känner ägarna, ofta liten och trång, vi sitter inne och inredningen är ointressant, vi äter spanska rätter, dricker inhemskt vin och det kommer in rätter hela tiden som alla delar på. Alla är välkomna och det är högt i tak. Det blir inte dyrare än era middagar hemma där ni handlar det bästa och köper dyra viner. Men de här restaurangerna känner inte ni till, de ligger dit ni aldrig går och om ni skulle passera så får ni ingen lust att gå in. Men vet ni! Det är dessa ställen som har den bästa maten, de bästa råvarorna och den bästa atmosfären. Tänk vad ni missar!”
Vi blev tysta och hon såg lite triumferande ut.

Jag tänker ibland på den lektionen. Det här var för några år sedan och jag inser mer och mer hur rätt hon hade. Idag kan jag medvetet gå in på små syltor där jag ser att det är proppfullt med spanjorer, allt från mormorsmormor till de allra minsta i barnvagn. Hela släkten är där plus alla grannar och andra bekanta. Det är dukat långbord med små tallrikar och servetter i något sladdrigt material. Vinet står på bordet och det är ett flöde av rätter som kommer in, man tar från tallrikarna och äter som ett enda långdraget smörgåsbord. Och det är högt i tak med mycket prat och skratt. Dessa ställen hittas med fördel på landsbygden, i en liten bergsby eller i någon annan kvarglömd håla där spanjorerna bor.

Det är sällan jag blir besviken. Råvarorna är excellenta och servicen hjärtlig.
Och jag älskar byarna. Att lämna stranden och åka upp i bergen. Tapas på torget där barnen leker och mormor passar den minsta. Favoriten är Ojén, där har jag av någon anledning förlorat mitt hjärta. Att åka dit upp på lördagarna och köpa lokalodlade grönsaker till löjligt låga priser och sedan ta en tapas-lunch i skuggan på torget. Höra porlandet av den gamla fontänen, se barnen leka och uppleva familjerna och byborna umgås. Inte sällan får man bevittna ett bröllop där hela byn kommer ut från kyrkan, uppklädda till tänderna, en konfirmation eller en födelsedagsfest. Då dukas det upp på hela torget, alla måste få plats.

Och jag kan inte låta bli att dra paralleller med en mindre by i Sverige. Korvtjollan eller den lokala pizzerian… behövs det fler ord?

Men… en vällagad, hemlagad, hemtrevlig middag med bästa vännerna i hemmets vrå är vi fortfarande världsbäst på. Och varför inte plocka det bästa av två världar?

¡Buen provecho (Smaklig måltid)!