Spanien är idag ett modernt EU-land och byråkratin är betydligt skonsammare idag än för bara några år sedan. Den digitala revolutionen har i avsevärd utsträckning gjort det lättare att utföra olika ärenden. Men den offentliga byråkratin lämnar fortfarande en hel del övrigt att önska och tyvärr pekar mycket på att det idag jävlas med allmänheten rent avsiktligt.

Byråkratin i Spanien har genomgått olika perioder. I begynnelsen tvingades man gå igenom olidliga processer för minsta ärende, på grund av bristande teknologi och erfarenhet. Med åren blev resurserna bättre, men då var det istället ett tungrott system utan några som helst prestationskrav på de offentliga byråkraterna som gick ut över allmänheten. Det var under denna period som ”funcionario” förvandlades närmast till ett skällsord.

Idag har vi både teknologin, erfarenheten och en personalpolitik som borde garantera en smidig och väl fungerande förvaltning. Anledningen till att det fortfarande finns en hel del ärenden som är närmast övermänsklig att klara av är istället en annan – och helt avsiktlig. Nämligen att förmå så många som möjligt att ge upp någonstans på vägen.

Den offentliga förvaltningen i Spanien är inte lika utvecklad som i exempelvis Sverige, speciellt inom socialomsorgen. Det finns visserligen olika typer av hjälp och bidrag till behövande, men problemet är att det krävs enorma mängder tid, engagemang och inte minst tålamod, för att erhålla dessa.

Som du kanske redan gissat har jag nyligen upplevt ännu ett sådant här kapitel, så jag kan bjuda på ett konkret exempel. Min familj går under benämningen ”familia numerosa especial”. De innebär inte bara att vi har tre barn, utan en av dem (minsta tjejen) har dessutom ett förståndshandikapp. Detta berättigar oss inte så mycket till bidrag, men väl till rabatter på bland annat elräkning och transporter. Den sistnämnda är på upp till 50 procent, inkluderat på snabbtåget AVE, så det kan bli en ansenlig besparing,

För att vara berättigad rabattkortet får man dock inte överskrida en viss inkomst, vilket är rimligt. Problemet är att kortet måste förnyas varje år och den dokumentation som krävs växer för varje år. Det är så omständligt att förnyelsen brukar ta flera månader och under ett antal veckor, för att inte säga månader, står vi utan rabattkort. Detta drabbar inte minst mina två äldsta döttrar, som dagligen reser till och från universitet i Málaga.

I oktober förra året presenterade vi sedvanlig dokumentation i Málaga, då kortet skulle förnyas 1 december. Vi fick bekräftat att alla papper var i ordning. Ingen förnyelse kom dock, det gamla kortet gick ut och i januari dimper det ned ett brev där regionalmyndigheten efterlyser kompletterande dokumentation. Förutom en verifierad kopia av mitt pass (som är samma som myndigheterna fått och har sedan flera år) vill de nu ha ett intyg på att min minderåriga förståndshandikappade dotter ej haft någon förvärvsinkomst under 2016… Förutom att vi sliter vårt hår går vi under tiden miste om förmåner som vi är berättigade till.

Ett annat särskilt svidande exempel är hur myndigheterna behandlar familjer som ansöker om ”Ley de dependencia”, det vill säga hjälp för vård av anhörig som inte klarar sig själv. Efter den omständliga ansökningsproceduren, som kräver de mest fantasifulla intyg, får tusentals familjer vänta ofta i flera år på att myndigheterna ska godkänna en hjälp som de är berättigade till och i skriande behov av.

Många sökande hinner avlida innan hjälpen når dem. Och det är fasansfullt nog precis det som är syftet. Istället för att öppet skära ned på offentlig hjälp tillämpas en byråkrati som gör att de behövande själva ger upp på vägen, eller väntar ihjäl sig på att hjälpen ska komma.