Några länder och många fina vänskaper senare kan jag inte längre förneka faktum jag är hemskt dålig på att dra av plåster snabbt. När beskeden börjar dimpa ner runt middagsborden, på skolgården och på grillkvällen om vilka som flyttar denna sommar stinger det alltid till i hjärtat. Jag vill liksom inte att någon ska lämna vår vackra kust.

Veckorna före och efter skolavslutningen umgås vi intensivt med dem som kommer att lämna oss, vi liksom samlar på oss fina minnen och vill inte missa något. Denna sommar var inget undantag. Många underbara, fantastiska människor har flyttat till Sverige och saknaden känns ända in i hjärteroten. Då sonen bara för ett par dagar sedan förstod att några av hans fina kompisar faktiskt inte var i Sverige på sommarskola utan kommer att gå i både höst- och vinterskola i Sverige brast hans lilla trygga värld för en stund. Jag kände så med honom, jag ville också gråta över att en av mina närmaste vänner satt i en fullpackad bil på väg genom Europa. 


Men så satte vi oss ner och funderade på hur vi skulle gaska upp oss. Vi åt ett par glassar och en stund senare hade vi kommit fram till följande. Vi bor på ett ställe där människor kanske flyttar till och från lite oftare än i en genomsnittlig svensk stad. Samtidigt gör det ju också att vi har möjlighet att träffa massor av spännande människor och livsöden. Snabba vänskaper betyder ju inte flyktiga vänskaper utan istället att det kan gå fortare att bli bra vänner. Öppenheten mot andra människor kan ibland vara enklare utanför det bekväma sociala sammanhanget. I kyrkan, på svenskrestauranger, i alla svenskklubbar och längst hela kusten samlas människor med olika bakgrund, dialekter, familjeförhållande och intressen. Stina från Malmö träffar Eva från Piteå, Lotta från Värnamo ger Per från Sundsvall ett gott råd och Ebba från Stockholm leker med Emma och Martin från Göteborg. Kanske träffas de bara av en slump, en gång och aldrig mer, eller fortsätter de att ses, blir nya vänner och kan år senare minnas hur de bara hamnade vid samma bord den där lördags- eller torsdagskvällen.


Ibland tänker jag att det stora antal svenskar som befinner sig på Solkusten kortare eller längre tid binds samman på samma sätt som vänskapsfunktionen på Facebook. Du vet, när man går in på någons profil och ser att man otippat har sju gemensamma vänner utspridda över världen. På ett eller annat sätt är människor vänner, bekanta, vänners bekanta och bekantas vänners bekanta. 


Nu kanske det låter som om jag och sonen försökte intala oss att hela kusten är full av människor som inte vill något hellre än att umgås med varandra men visst vet vi att i den gigantiskt stora gruppen nordbor finns det ju oändligt många mindre grupper. Många umgås knappt alls med svenskar, utan är helt integrerade i det spanska samhället. Men det är ju också häftigt. Här om dagen träffade jag två olika svenska par som levt här på kusten mellan 25 till 45 år. De har bott i samma stadsdel hela tiden men träffades första gången över en våffla på kyrkans café i maj månad. De har båda sett kusten växa och förändras och samtalade kring sina upplevelser. Så intressant!


Om sommaren nu innebär avsked så tycker jag att hösten står för spännande förändring. Här nere på Costa del Sol finns det ingen höstdepp för mig, utan värmen och solen bär mig in en ny termin och nya äventyr. Jag är en person som i gynnsamma förhållanden (när jag inte är trött, sjuk eller hungrig) är hälsosamt nyfiken av mig. Jag kan verkligen se fram emot att lära känna de fantastiska barn som börjar i sonens och dotterns skolklasser. Vilka spännande människor som jag kommer att få möta på jobbet.

Tänk om jag är så lyckligt lottad att jag får utöka min fina vänkrets med fler underbara personer? Vi vet väldigt lite om hur framtiden, hösten eller morgondagen kommer att se ut, men vad gäller vänskap så kan vi glädjas och vara tacksamma för de människor som korsat vår väg och som delat en del av sitt liv med oss på Costa del Sol vänskapens kust!