Under själva omröstningen 1 oktober och dagarna efter såg separatisterna ut att ha vunnit en viktig moralisk seger, grundat framför allt i kravallpolisens attacker mot röstande i olika vallokaler. Både utländska statsledare och internationella medier som dittills odelat försvarat den spanska regeringen riktade hård kritik mot polisaktionerna.

Sedan dök kung Felipe upp i tv-rutan 3 oktober och slog näven i bordet. I ett uppmärksammat tal satte den spanske monarken i praktiken punkt för försöken till dialog med den katalanska regionalregeringen och kallade till att försvara den spanska författningen och landets enighet med alla till buds stående medel. Talet uppfattades som en blank check till regeringschefen Mariano Rajoy och fritt fram att upplösa regionalstyret i Katalonien.

Kungens tal hyllades av alla som kritiserar självständighetsrörelsen och verkar ha haft en förlösande effekt för dem som försvarar Spaniens enighet. I Katalonien har det aldrig uppfattats som ”rumsrent” att sympatisera med Spanien och de manifestationer som trots allt hållits genom åren hade hittills varit både blygsamma och ofta dominerade av extremhögern. Den som vågade skylta med en spansk flagga i Katalonien, om så bara för att heja på spanska landslaget i fotboll, riskerade alltid trubbel.

I söndags vände dock situationen. Enighetsförespråkarna gjorde uttrycket ”No tinc por” (jag är inte rädd), som föddes mot terrorismen men som separatisterna även brukat mot spanska statsapparaten, till sin.

Jag tror inte att Puigdemont och hans följeslagare hade förutspått denna utveckling och det verkar i dagsläget mindre troligt att den katalanske regionalpresidenten ensidigt utlyser en självständig katalansk republik. Fast märkligare saker har ju skett i denna vettlösa process..!