Den politiska situationen i Spanien har varit så uppskruvad de senaste två åren att det i backspegeln verkar nästan logiskt att det till slut skulle ske något extraordinärt. Det har det verkligen gjort, i flera bemärkelser. Blott ett dygn efter att Rajoy-regeringen äntligen lyckades få igenom budgetpropositionen för i år och såg ut att ha makten garanterad för de resterande två åren registrerade socialistpartiet sin misstroendeförklaring. Det skedde i sin tur som en direkt reaktion på den svidande Gürtel-domen, men framför allt på regeringens oförmåga att medge och stävja de allvarliga korruptionsskandaler som skakar partiet på ett otal fronter.

Den senaste veckan har varit historisk i så många bemärkelser att uttrycket blivit ganska uttjatat. Samma sak gäller benämningen ”Första gången”. Här är några exempel:

- Det är första gången som ett misstroendevotum lyckas i det spanska parlamentet.
- Det är första gången som en regering faller på grund av korruptionsskandaler
- Det är första gången som ett parti styr i Spanien utan att ha flest ledamöter i parlamentet
- Det är den första regeringen som består av fler kvinnor (11) än män (7)
- Det är den regering som har flest andel kvinnliga ministrar inom hela EU
- Det är den första regeringen med en minister som är öppet homosexuell (inrikesministern Fernando Grande Marlaska)
- Sánchez är den första regeringschefen i Spanien som talar andra språk än endast spanska (engelska och franska)

Den nye regeringschefen Pedro Sánchez har kommit till makten när socialistpartiet paradoxalt nog har färre ledamöter än någonsin (84). Motståndarna kallar honom för en förlorare, då PSOE tappat mandat båda gångerna som de ställt upp i ett val med Sánchez som huvudkandidat. Samtidigt har dock Sánchez lyckats vinna två primärval inom socialistpartiet och inte minst resa sig efter att det gamla gardet 2016 drev igenom en palatskupp som både tvingade bort Sánchez från partiledarposten och pressade honom att även lämna sin plats som ledamot i parlamentet. Säga vad man vill om Sánchez, men han är en överlevare.

Den närmaste framtiden är fortfarande mycket oviss, men tills vidare har Pedro Sánchez vunnit både första och andra ronden. Han har inte bara lyckats bli utnämnd till regeringschef utan har dessutom presenterat en ministär som inte ens de mest hårdföra motståndarna inledningsvis vågar kritisera. De enda som framfört reservationer är de katalanska separatisterna, vilket endast kan ses som bonuspoäng för Sánchez.

Den nya regeringen, bestående av 17 ministrar av vilka alltså 65 procent är kvinnor, är den minst politiska och (det ena behöver visserligen inte utesluta det andra) troligtvis mest kompetenta hittills i Spanien. Sánchez har definitivt inte satt så många kvinnor på nyckelposter enbart av jämställdhetsskäl. De är alla ansedda experter inom sina respektive områden, möjligtvis med undantag av försvarsministern Margarita Robles, som är domare. Hon får dock också ansvaret för underrättelsetjänsten CNI.

Med sitt kabinett har Sánchez slagit näven i bordet gentemot de många som målat honom som en enstöring utan bred uppbackning. Han har öven skickligt föregått de som väntat på att kritisera honom för att göra eftergifter gentemot de katalanska separatisterna, genom utnämningen av Josep Borrell som utrikesminister. Borrell är som bekant från Katalonien och en av de främst motståndarna mot självstndighetsprocessen. Hans erfarenhet både som tidigare näringsminister under Felipe González samt tidigare ordförande i EU-parlamentet väger också tungt. Hela sex av de nya ministrarna har haft framskjutna poster i EU-förvaltningen.

Hur kompetent den nya regeringen än må vara är den dock i klar minoritet, speciellt då Sánchez avstått från att bilda en koalitionsregering med representanter för Podemos. Det betyder att den kommer att ha allt utom lätt att driva igenom lagreformer i parlamentet och hotet om en misstroendeomröstning mot Sánchez kommer hela tiden att hänga i luften, även om det i dagsläget förefaller högst osannolikt.

Sánchez får spänna fast säkerhetsbältet ordentligt, för han kommer att ställas inför den hårdaste oppositionen som någon regeringschef upplevt. Detta då center-högerblocket i Spanien i dagsläget är splittrat i två olika partier, Partido Popular och Ciudadanos, som kommer att tävla skoningslöst om de konservativa väljarna. Om Pedro Sánchez dock spelar sina kort väl kan han få de två partierna att spela ut varandra och själv vinna tillräckligt med sympatier, även från Podemos, för att går ut avsevärt stärkt den dag han väljer att kalla till val.

När det senare sker vet ingen i dagsläget. Sánchez starka ministär talar dock för att den inte blir allt för kortvarig och kanske den nye regeringschefen till och med håller ut resten av mandatperioden, det vill säga till juni 2020.