Stängslen är uppförda med EU-pengar och gränsbevakningen som sköts av Guardia Civil, stöds av medel från EU. I Bryssel finns inget intresse av att släppa in papperslösa afrikaner i Europa.

Jag har vid flera tillfällen besökt både Ceuta och Melilla för att göra reportage om flyktingtragedin. Båda städerna ligger vid Nordafrikas kust omgivna av Marocko och har varit spanska sedan urminnes tider, långt innan Marocko existerade. Handel med grannarna är huvudnäring. Vardagen är spansk med stark andalusisk prägel, men i Ceuta är det arabiska inslaget stort medan den berbiska kulturen märks tydligt i Melilla.

Som alla spanska territorier ingår Ceuta och Melilla i den Europeiska Unionen. Men exklaverna omfattas inte av Schengenavtalet. Den som reser till det spanska fastlandet måste passera ytterligare en passkontroll innan han eller hon är inne i det gränslösa EU.

Den senaste tiden har flyktingfrågan blivit allt mer påträngande för invånarna i de båda spanska städerna. I utkanten av stadsbebyggelsen finns flyktingmottagningar. Där hamnade tidigare alla som lyckats ta sig över staketen. Men förläggningarna är sedan länge överfyllda.

Inne på den marockanska sidan finns just nu tusentals unga män samlade och väntar på en möjlighet att ta sig över gränsen. De flesta av flyktingarna är från Subsahariska Afrika och har varit på flykt i månader. De har överlevt krig och rånarligor, törst och hunger.

I år har antalet anstormningar mot staketen varit fler än någonsin. Några gånger har över tusen desperata unga män kommit rusande samtidigt mot det höga gallerstängslet, för att försöka ta sig in i en massiv räd.

Flera av flyktingarna brukar skadas av den rakbladsvassa taggtråden som finns högst upp på stängslen. Några brukar bli så svårt sönderskurna att de måste föras till sjukhus. De som inte lyckas ta sig över utan blir hängande plockas ner av den spanska gränspolisen, som alltid försöker återföra dem som grips och som saknar pass, direkt till Marocko. Men ibland är flyktingarna så svårt medtagna att de får vila ut på den överfylla flyktingförläggningen. Situationen är nyckfull.

Vid några tillfällen har flyktingar också försökt simma runt staketen som går nere i havet. Ceuta ligger längst ut på en udde och har 8,5 kilometer lång gräns mot det omgivande Marocko. Gränsen runt Melilla är elva kilometer. Stängslen går långt ner i havet och strömmarna är starka.

Vid ett tillfälle i våras valde civilgardisterna att skjuta med gummikulor mot flyktingarna för att stoppa ruschen. I paniken drunknade 15 av dem som försökt simma in i Ceuta. Efteråt riktade den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström (FP) hård kritik mot spanska gränspolisen vilket fick Spaniens regering att protestera. Från spansk sida har det alltid hävdats att Spanien inte kan göras ansvarig för att någon drunknar eller skadas om de försöker ta sig in i Europa. Dessutom följer Spanien EU:s direktiv.

Att Spanien och EU klassar alla som försöker ta sig över gränsen som illegala invandrare som kan utvisas direkt påverkar inte flyktingströmmen. De svältande flyktingarna har inte något att återvända till. Rapporter från Marocko talar om att hundratusentals flyktingar från Subsahariska Afrika är på väg mot Ceuta och Melilla. Fler väntar efter dem. Krig och svält har satt igång stora folkförflyttningar.

Jag har talat med ett flertal flyktingar i Ceuta och Melilla. Deras berättelser är i grunden detsamma. I deras länder finns bara krig och rädsla, hopplöshet och hunger. ”Vi söker trygghet och en möjlighet att skapa en framtid och hitta ett jobb, ”säger de. "Det är därför vi vill till Europa.”