Det hårdaste straffet mot prinssesan Cristina och kungahuset i sin helhet hade utdelats redan före domstolens utfall. Det faktum att nära anhöriga till kungen ställts inför rätta och de detaljer som avslöjats både under rättegången och i massmedia har utgjort ett hårt slag. Skandalen har bland annat en inte oansenlig del av skulden till att Juan Carlos I valde att abdikera till förmån för Felipe VI.

Allmänheten har fått kännedom om hur Juan Carlos inledningsvis försökte tysta ned skandalen och bland annat ordnade så att Urdangarín fick en en välbetald tjänst hos Telefónica i Washington. Kungen gav även sin dotter ett miljonlån för att kunna skaffa sig sin kontroversiella lyxvilla i Barcelona, ett lån som inte följde några som helst gällande skatteregler.

Prinsessan själv, som tidigare hade stort anseende som hårt arbetande för hjälpstiftelsen La Caixa, har under rättsprocessen tagit på sig rollen av blåögd, enfaldig och blint förälskad hustru till sin make. I rättegången spelade hon rent ut sagt dum och även om det lyckades i bemärkelsen att hon friades är det frågan om hon någonsin kommer att kunna återupprätta sitt rykte.

Cristina har vägrat både att skilja sig från sin make och att avsäga sig sin plats i tronföljdsordningen. Även denna debatt finner jag sekundär. Kungahuset har lidit en skada som både tvingat kung Felipe att skicka ut sin syster i kylan (i praktiken ett anonymt liv i Schweiz) och som föranlett en total omprövning av monarkins agerande och framtida roll i Spanien. Den senare debatten är desto viktigare.