Jag har aldrig fött barn i Sverige och kan således inte jämföra, men både jag och barnets pappa är djupt imponerade av det bemötande vi fick från första till sista stund. Det enda vi reagerade negativt på var att pappan liksom inte riktigt tycks existera. Jag hade skrivit en förlossningsplan, ett A-4 med mina önskemål som lämnades över när vi anlände till sjukhuset. Där stod bland annat att jag ville att min man skulle vara med på allt.

För mig var detta lite av en självklarhet men när de skulle göra ultraljud klev ledsagande sköterska in före oss och aviserade de övriga med hög stämma ”Hon har en förlossningsplan, mannen kommer med in!”. Men det var bara jag som tilltalades, först när jag inte själv kunde svara vände de sig till min man. Pappan stannar kvar på sjukhuset men får varken säng eller mat, enbart en hård stol att sitta på. Jag kan ju förstå detta till viss del, det är ju inget hotell, men hade ändå föredragit att åtminstone första målet sattes fram för bådas räkning. Det var ändå ett teamwork vi hade uträttat.

Vi kom in på sjukhuset en söndagkväll kl 22 och hann med ett skiftbyte innan vår son var född. Detta innebar att vi säkert hade med minst 15-20 personer att göra under natten och morgonen inkluderat barnmorskor, gynekologer, narkosläkare, sjuksköterskor och undersköterskor. Det var till slut en manlig barnmorska som förlöste min son och sydde ihop mig. Han och alla de andra gjorde ett helt fantastiskt jobb, oerhört professionellt och närvarande. Inte en enda stund blev vi fråntagna vår son utan det som skulle göras, gjordes snabbt en meter från oss och vi lämnades sedan ensamma under tre timmar i förlossningssalen för att återhämta oss. Iván låg på mitt bröst och anpassade sig till livet i lugn och ro.

Vårt rum delade vi sedan med en annan familj och det förvånar kanske ingen att besökstimmen i Spanien egentligen är minst fyra och det ena sällskapet avlöste det andra. I korridoren var det full fest mellan kl 17 och 21. Men man är för hög på sitt lyckorus för att låta sig störas.

Eftervården är massiv. Återigen; alla har sin roll och det följer någon slags löpandebandprincip som inte känns helt effektiv men får en att känna sig väldigt trygg när man börjar se mönstret. Säkert varannan timme kommer någon för att se till antingen mamman eller bebisen; gynekologen, barnläkaren, sköterskor, med flera. Barnet tar man hand om helt på egen hand men med allt stöd i världen. Jag fick till exempel lite förläget be om hjälp med min första bajsblöja. Men det var inget med det. Vi åkte hem fulla av tacksamhet mot detta sjukhus, så fult och rörigt på utsidan, en byggarbetsplats, så fullt av värme och gott arbete på insidan. Tacksamhet för att detta fick bli en positiv upplevelse, ett minne för livet för vår lilla familj. Och för er som minns min förra kolumn, nej, det blev ingen Álvaro, det blev en liten Iván.

Nu väntar det som kanske skrämmer mer än själva förlossningen, ”el papeleo”, alltså byråkratin. Medan de flesta rekommenderar att man håller sig lugn den första tiden kräver spanska myndigheter inskrivning i Registro Civil och i Socialförsäkringen, där ansöks också om mammapeng, inskrivning på vårdcentralen, uppföljning med barnmorska, besök hos barnläkare, sjukskrivning hos husläkare och barnbidraget ansöker man om hos Skattemyndigheten. I mitt fall ska han också registreras på svenska konsulatet i Málaga. Inget kan göras via telefon eller internet och det mesta måste ske den första veckan. Tur att jag fått träning i profylaxandning!