Denna den andra veckan i maj har hennes anställda fått ledigt, för sedan drar högsäsongen igång och de jobbar tolv timmar om dagen med att sy festkläder till Andalusiens alla byferior. Det går bra nu. De har mycket att göra. Men Paquita har svårt att hitta bra folk. Hon behöver anställa fler men få vet idag vad det innebär att verkligen jobba, inte många kan hantverket på riktigt. Hennes man har en byggfirma och han har samma problem, svårt att hitta unga hungriga, med driv.

Jag berättar för henne om hur jag, som svensk i en vanlig medelklassfamilj, började jobba när jag var 13 år. Jag rensade ogräs på en åker en sommarmånad och för min första lön gick jag andäktigt och köpte en vinylskiva. Whitney Houston. Sommaren därpå jobbade jag i en tobaksaffär och sådär fortsatte det. I Sverige jobbar nästan alla ungdomar, oavsett familjens ekonomi. Längtan efter självständighet, egna pengar, möjlighet till resor, kläder, drömmar… lockar, och även mina rikaste klasskompisar cyklade hemifrån i ottan för att skita ned sig i potatislanden.

I Spanien är det få ungdomar som jobbar. Det är kanske inte så konstigt i en kris där en fjärdedel av de vuxna inte heller jobbar. Men ungdomarna jobbade inte innan krisen heller. I Spanien skyddas barnen från det mesta och det sista 40-, 50- och 60-talistföräldrarna skulle göra är att låta dem arbeta. I Sverige debatteras det huruvida curling är bra eller dåligt, men det är ingenting i jämförelse med den björntjänst de spanska föräldrarna gör sina barn. De får det de ber om utan krav på motprestation, röda mattan rullas ut och de förväntas inte klara av någonting på egen hand. De vet inte pengars värde och får aldrig känna lyckan av att ta ansvar eller känslan efter att verkligen ha ansträngt sig.

Paquita blir ivrig, nickar och håller med. Hon har tre barn, den yngste är 23 år och precis klar med sina studier i England. Efter sommaren ska han göra praktik i Los Angeles. Hon vill inget hellre än att få hem honom innan han åker igen. Men han dröjer. Först ska han jobba en månad på en kakfabrik för att tjäna ihop pengar till höstens resa. ”Vi har det bra, jag skulle kunna säga till honom att strunta i jobbet, kom hem så får du pengarna av oss. Men det kan jag ju inte.” Paquita är stolt över sin yngste. Stolt över de värderingar hon lyckats förmedla. Hon vet att det är ovanligt.

Jag tror att Paquita, hennes man och deras barn är Spaniens framtid, en ny samhällsklass. De är arbetare, egenföretagare som kämpat med att bygga upp något från grunden. De har det gott ställt men de fortsätter att jobba lika stenhårt. Detta för de vidare till sina barn istället för att behandla dem som kungligheter. Det kommer ta dem långt.

Jag tycker synd om alla dessa barn som får vad de vill utan motkrav. Det enda de förväntas göra är att studera. Misslyckas de anställs en privatlärare. De behandlas som inkompetenta långt upp i 20-årsåldern, i den bemärkelsen att de inte har någon egen ekonomi, de kan inte laga mat eller tvätta sina kläder och framför allt vet de inte hur man gör något som inte är roligt. Ett hårt liv väntar.

Generellt sett menar jag att en arbetares inställning i mångt och mycket hänger ihop med chefens. Man får vad man betalar för. Men det är också sant att dagens unga spanjorer kommer ut i arbetslivet i bästa fall när de är 30 år, utan att någonsin ha behövt tjäna sina egna pengar. De saknar det jävlar anamma och dynamiken som kommer med att studera juridik i veckorna och torka bajs på helgerna. So to speak.

Överallt hör jag tecken på att krisen är på väg att ta slut. Jag önskar innerligt att den har höjt aktien på ett vanligt hederligt jobb. Att det blir fint att ha ett extraknäck. Ungdomarna måste lära sig att svettas. Efterfrågan på arbetskraft kommer att öka, men vad händer när ingen längre vet hur man jobbar?