Det börjar redan när min granne skall släppa av oss vid den nya terminalen. Där möts man av en eller flera grönvästade charmtroll som utrustade med penna och stort notblock skriker att här får man inte stanna. Då jag på min knaggliga spanska frågar var någonstans man får släppa av passagerare i privatbil får man inget svar utan grönvästen börjar skriva upp bilnumret, måste det väl vara, på sitt block.

Kommen så långt skall man checka in i den nya hallen, som ser ut som en jätteförstoring av startboxarna på en hundkapplöpningsbana. Incheckningsdisken längst till vänster och säkerhetskontrollen längst till höger säkerställer att jag, som pensionär med ett krånglande vänsterben, får mer än dagsbehovet av motion uppfyllt.

Nåväl, denna promenad kan man undvika om man lärt sig att via internet boka in kvällen innan från hemmet. Då kan man gå direkt till säkerhetskontrollen där man bemöts som en säkerhetsrisk som ännu inte ställts inför rätta.

En barsk dam pekar på min midja och fordrar att jag skall ta av mig bältet! När jag upplyser om att jag inte använder bälte eftersom jag, trots hög ålder, är utrustad med något som kallas midja upprepar hon sitt krav. Jag frågar då om hon vill att jag skall ta av mig byxorna, men hon tittar endast ogillande på mig.

Sedan är det då det där med att stoppa allt man har på sig samt handbagaget på ett rullband där det skall scannas. Jag är av princip ovillig att släppa min plånbok, kreditkort, telefon och lägenhetsnycklar utom synhåll, speciellt när jag är omgiven av ett stort antal främmande personer som när som helst kan fiffla till sig min plånbok. Den ligger obevakad i lådan på andra sidan kontrollen, som jag inte kommer åt eftersom en herre framför mig med käpp och tjockbottnade skor inte kommer igenom "pipbågen", utan till slut måste ta av sig skorna. Då mannen är något rörelsehindrad innebär det vissa svårigheter, eftersom det inte finns några sittplatser för sådana övningar i säkerhetskontrollen. Under tiden ser jag med en viss ängslan hur mina tillhörigheter av irriterade händer puttas allt längre bort på disken bakom kontrollen.

Så slutligen har vi passerat skärselden och jag slår ned på våra bokade plats i flygplanet tillsammans med min fru. Icke! Strax innan dörren stängs kommer en med förlov mycket överviktig herre och försöker klämma sig in på sin, säkert förbokade, inre plats vid fönstret. Det går bara inte. En av oss tre får inte plats så någon måste flytta på sig och det blir inte den överviktige. Den nu snörpmunnade "crew attendent” föser slutligen milt ogillande min och min frus faktiskt spensliga figurer 17 stolsrader längre bak i cabinen.

Nästa gång tar vi bilen!

Bjarne Ritzén
Mijas Costa