I hela tre dagar låg jag i soffan, svettades och självömkande om vartannat. Det värsta var att jag på något sätt trodde att hela världen runt om mig stannade av i samma stund som min febertermometer visade 39,5 grader. Som om stränderna tömdes på höstlovsfirare, affärerna stängde och bussarna slutade gå.

Det är lätt att överdriva sin egen betydelse i världsalltet. Av någon anledning visade det sig att allt snurrade på som vanligt, utan min medverkan. Barnen kom iväg till dagis och skola, dagstidningen kom i vanlig ordning och kyrkans aktiviteter rullade på med fullsatt café och gruppaktiviteter. Jag pustade ut, kände mig friskare och traskade iväg till jobb, så kom veckan efter och till min stora chock drabbades jag återigen av feberfrossa, ytterligare två dagar i sängen. Lilltjejen klappade mig på pannan och uppmanade mig att andas lugnt, sonen erbjöd sig att spela fia med knuff (eventuellt mer egenintresse där) för att muntra upp mig och maken for som en skottspole mellan jobb, Mercadona, ungdomsgrupp, vigslar, samtal och apotek. Mellan feberdrömmar och netflixande kollade jag av Facebook, samma där, uppdateringarna fortsatte som om inget hänt. Aftonbladet körde ingen story om min frånvaro. Tydligen klarade samhället av ytterligare två dagar utan min närvaro. 



Låter det lite väl egoistiskt, har jag drabbats av storhetsvansinne, förstorar jag inte min egen betydelse lite väl mycket? Jovisst, som svensk är det ju viktigt att inte vara för mycket eller ta för stor plats. Samtidigt tror jag att många av oss har en hemlig längtan att uppmärksammas, att saknas och att verkligen göra ett avtryck i andras liv. Vi berättar inte hur bra vi är som amerikanerna, vi vädrar sällan våra åsikter som holländarna, vi pratar inte för pratandets skull som spanjorerna, men visst vill vi vara viktiga. 

En av mina tidigare chefer, i Sverige, sa en gång till mig: ”Lena, det spelar ingen roll hur bra jobb du gör eller hur mycket tid du lägger på ditt jobb, en dag slutar du här och då kommer tomrummet fyllas igen som när man kastar en sten i vattnet. Ytan bryts för en sekund, sedan är allt som vanligt igen.” Jag tyckte det var både sorgligt och provocerande, då som nu, och inte var det särskilt motiverande av en chef heller. För det spelar roll. Jag har ju snarare en idé om att nästan allt som vi gör skapar ringar på vattnet som inte försvinner utan omformar ytan. Jag vägrar tro att vi människor är små personligheter, jag är övertygad om att vi är stora gudomligheter, var och en av oss.

Var går gränsen mellan att vara viktig och göra sig viktig? Svårt, men att ligga hemma och gråta över att hjulen snurrar vidare utan min direkta påverkan känns mest beklämmande. Däremot kan vi hjälpas åt att göra varandra viktiga, på enkla sätt. I motsats till att göra en svensk, hacerse el sueco (att låtsas att det regnar), så kan vi uppmärksamma varandra, om så bara genom ett leende. För är det något som ger ringar på vattnet är det leenden och ett glatt hej.

Svenskkolonin här på kusten är fantastisk på många sätt, viljan att hjälpa varandra, att ge råd och stöd. Här på kusten träffas människor som kanske aldrig hade stött på varandra i Sverige, här sitter agnostikern, ateisten och den religiöst kristna vid samma bord vid kyrkfikat. En härlig palett av människor som alla haft en längtan till ett varmare land där blodet rinner lite hetare i kroppen. Vi hjälper varandra att vara viktiga, det är ju rätt häftigt att få vara en del av det, eller hur?

Efter att ha frisknat till klev jag upp ur sängen igen, tog en efterlängtad dusch och gav mig iväg till jobbet. Arbetsmässigt är jag kanske inte oersättlig, men till min stora lycka var jag både efterfrågad och saknad. Så storhetsvansinne eller ej, nu känner jag mig lite extra viktig. Det tänker jag ge vidare!