Den skandalöst låga siffran omhändertagna flyktingar genom EU ger en skev bild av verkligheten. Faktum är att flertalet flyktingar når Spanien via gränsen till Afrika. Förra året sökte 14 887 personer asyl i Spanien, vilket var tre gånger så många som 2014. En tredjedel av dem var syrier och de flesta anlände via Ceuta och Melilla. Omkring 40 procent beviljades uppehållstillstånd, vilket är dubbelt så många som året före.

Spaniens flyktingmottagning är sålunda inte så dålig som det kanske kan förefalla. Men den lämnar fortfarande en hel del övrigt att önska. Både myndigheter och hjälporganisationer uppger i en artikel i tidningen El País att det inte beror på bristande resurser. Staten har avsatt 253 miljoner i årets budget och antalet mottagningsplatser är cirka 2 000 och växer stadigt.

Sittande regeringschefen Mariano Rajoy sade nyligen i en tv-intervju i La Sexta att flyktingmottagningen tyvärr inte fungerar så bra som önskvärt. ”Vissa saker borde vi kunna göra bättre, det går för långsamt”.
Cristina González på spanska Röda korset konstaterar i El País att regeringen skyller på identifieringsproblem vid EU-gränserna.
– Däremot har det inte varit några problem att identifiera flyktingarna när det handlat om att skicka tillbaka dem till Turkiet.

Den uppenbara passiviteten på statlig nivå står i kontrast till en rad lokala initiativ, som hittills stött på en blockad från centralregeringen. Det gäller inte minst kommuner som nu är ”folkstyrda” av partier som tillhör eller står nära Podemos, som Madrid, Barcelona och Cádiz. De har öppet annonserat att de vill ta emot flyktingar, men centralregeringen uppger att de överskrider sina befogenheter.

Störst har konfrontationen varit mellan centralregeringen och Barcelonas borgmästare Ada Colau (Barcelona en Comú). Colau har gått så långt att hon försökt arrangera en internationell konferens för samordning av om flyktingmottagning, men har tillrättavisats.

I juli förra året bad EU-kommissionen Spanien ta emot 4 300 flyktingar från östra Medelhavet, av totalt 40 000. Precis som många andra regeringar presenterade den spanska ett flertal invändningar. Med hänvisning till främst den höga arbetslösheten skrev PP-regeringen ned den kvoten till endast 1 300, över en period på två år.

Endast två månader senare ändrades folkopinionen, efter publiceringen av bilderna på den drunknade syriska pojken Aylan. Spanien accepterade plötsligt en kvot på 15 888 flyktingar och nu hette det att ”alla som har rätt till asyl ska beviljas detta”. Senare har den spanska regeringen accepterat att ta emot ytterligare 1 449 personer som befinner sig i flyktingläger i grannländer till Syrien.

Verkligheten är dock att mottagningen genom EU knappt startat och det är föga troligt att Spanien kommer att leva upp till sin kvot, liksom som en majoritet av de de övriga EU-länderna. De flesta av de flyktingar som anlänt till Spanien har som sagt gjort det via Nordafrika.

Asylsökande i Spanien placeras i förläggningar eller fosterhem där de kan vistas i upp till sex månader. Där har de mat och husrum, socialhjälp, psykologisk hjälp och juridisk rådgivning, samt erbjuds spanskalektioner. Efter sex månader får de lämna mottagningarna och kan få hjälp att finna jobb. Medan de väntar på beviljande av uppehållstillstånd mottar de fortsatt socialhjälp i upp till ett år sammanlagt.

Många av flyktingarna uppges inte utnyttja hela perioden i Spanien. En majoritet försöker ta sig vidare till främst Frankrike, Tyskland eller Sverige.

Förra året anlände omkring en miljon flyktingar till EU. Det är den största flyktingkrisen på kontinenten sedan Andra världskriget. Omkring 4 000 person drunknade 2015 i Medelhavet när de försökte nå Europa. EU har förbundit sig att ta emot 160 000 flyktingar men har i skrivande stund endast omhändertagit 160.

Flyktingfenomenet är inget nytt i Spanien, som i årtionden tagit emot tusentals flyktingar från Afrika. Flyktingströmmen har i olika perioder koncentrerats till Gibraltar sund, Ceuta och Melilla respektive Kanarieöarna. Den tidigare socialistregeringen ledd av José Luís Rodríguez Zapatero lyckades till stor del begränsa strömmen till främst Kanarieöarna genom biståndshjälp till flera centralafrikanska nationer.

Flyktingströmmen från Afrika har minskat de senaste månaderna, men fortfarande tvingas den spanska kustbevakningen undsätta flyktingbåtar bland annat utanför Málaga- och Granadakusten. Flyktingförläggningen i Melilla, med plats för omkring 500 personer är sedan länge överbelastad.

Under tiden väntar både kommuner och privatpersoner med öppna armar på flyktingar, som inte anländer.