Jag kommer ständigt ihåg min första kontakt med svenskar, som blev början på så många saker. Det var som sagt i början på 50-talet men händelsen ligger graverad i minnet med anmärkningsvärd klarhet.

Det var en tidig vårmorgon vid Plaza del Obispo, i Málaga. Intill huvudporten till katedralen, en andalusisk renässansjuvel, som vi i ärlighetens namn på den tiden inte ägnade någon större uppmärksamhet. Jag var på väg med en god vän till lektion i den närliggande Colegio de los Padres Agustinos de Málaga. Vid det vackra torget, som även inrymmer biskopspalatset, hade just en skinande turistbuss stannat. En skylt angav att det rörde sig om svenskar: Nyman & Schultz, Estocolmo.

Det var intressant. Den första anblicken av dessa människor. Alla var långa och ljushåriga. Alla verkade vara på gott humör. De hade utan tvekan åtnjutit på hotellet av en god frukost. Alla verkade vara vänliga. Både damerna och herrarna var välklädda och bar snygga skor. Bara det försatte dem i en helt annan galax, jämfört med den i vilken vi spanjorer levde. Vi led fortfarande sviterna av ett grymt inbördeskrig.

Gruppen samlades vid trappan som leder in till katedralen. De talade lugnt till varandra. De till och med log regelbundet. Många hälsade vänligt på Policía Armada, som strikt vaktade monumentet. Deras språk lät väldigt melodiskt. Uttalet var egendomligt och hade inga likheter med den franska och engelska som vi försökte lära oss i skolan. Vi vågade oss nära bussen, som vid det här laget var tom. Den luktade anmärkningsvärt gott. Av läder men framför allt rent.

Den morgonen fick min vän och jag en skarp tillrättavisning under lektionen ”Formación del Espíritu Nacional” (Utveckling av den nationalistiska andan). Läraren påminde oss om ”att vara spanjor är en av de få viktiga saker som man kan vara i livet”. Han tillade att det var idiotiskt att avundas utlänningar och utgjorde dessutom särskilt låg manlighet, för att inte tala om brist på fosterlandskärlek. Jag kände mig ganska uppskakad över att ha begått liknande övertramp.

Jag hade dock noterat att den där gruppen svenskar inte verkade hysa denna fruktan. Inte ens när de passerade bredvid poliserna, som de hälsade på nästan familjärt och med ett vänligt leende. Lärarens ord började plötsligt låta ihåliga. Och så fram till idag.

Detta var min första lektion som framtida aspirant till lärling som medborgare i ett fritt land utan samvetskval. Sverige förvandlades sedan dess i mitt sinne till frukten från ett avlägset och givmilt paradis. Jag fascinerades av dess historia, dess mänskliga klimat och framför allt att Sverige hade blivit en förebild för många andra länder. Jag började lära känna bofasta svenskar och tillfälliga besökare som valt Málaga samt Costa del Sol och som uppenbarligen fann detta vara en privilegierad plats. Mina nya svenska vänner lärde mig mina första ord av deras språk. Fast alla talade de också mycket god engelska. Många dock med den karaktäristiska accent som gör deras eget språk så attraktivt.

En dag 1958 hamnade en mycket viktig bok i mina händer: “Teach Yourself Swedish, A Grammar of the Modern Language”. Författare är professor McLean, från University of London. Jag återger orden på första sidan, skrivna av Hendrik Willem van Loom, ansedd amerikansk akademiker vid denna tidpunkt: “I am learning Swedish so that when the war is over I can get to that blessed land for a short respite, as I like their brand of democracy, which is based on good manners.”

Jag fick vänta tio år till. Det var i oktober 1968 som jag första gången landade på Arlanda flygplats. Det skedde som deltagare i den numera berömda ”Embajada Volante Marbellí”, en oerhört viktig turistsatsning av Marbella stad som det året besökte samtliga länder från vilka besökare härstammade. Det var ett länge efterlängtat ögonblick och i många bemärkelser magiskt. Jag kände redan Sverige väl, genom många mycket goda och framför allt tålmodiga svenska vänner. Jag hade slukat en ansenlig mängd tidskrifter och tränat min svenska med relativ framgång under ett flertal år. De flesta av mina reskamrater visste inte om att jag talade svenska. Jag måste erkänna att mer än en blev ganska imponerad.

Mina kära skandinaviska vänner hade redan intygat till mig att min svenska var ganska acceptabel och att jag till och med hade lite stockholmsslang, men samtidigt kunde jag också våga mig på vissa skånska uttal. Faktum är att de flesta visade stor förvåning när jag intygade att jag aldrig hade varit i Sverige. Men det var inte min bedrift, det var mina generösa svenska vänners. De gav mig detta lilla mirakel att på långt avstånd, genom dem, kunna leva en nationell verklighet som jag med tiden lärde känna, respektera och framför allt älska. Så rätt han hade den där amerikanske professorn. Han som lärde sig sig svenska under Andra världskrigets mörka år, för att en dag när freden kom kunna resa till ”blessed land”.

Min lista över goda svenska vänner är omfattande. De var verkligen generösa när de skänkte mig sin vänskap. Det vore komplicerat att citera dem alla. Av utrymmesbrist. Däremot är det på sin plats att rent historiskt minnas någon som blev en nära vän och lärare hela livet, Erik von Bayer. Liksom hans älskade hustru Elvi. Han var en europeisk ”gentleman”, i ordets mest utmärkande betydelse. En exemplarisk svensk patriot liksom en ytterst civiliserad världsmedborgare. Han talade ett flertal språk, var en oförtröttlig resenär och bildad som ett vandrande uppslagsverk. Han slog för lång tid sedan ned sina rötter i provinsen, i sin bedårande finca La Minilla, vid Montes de Málaga.

På en stång vajade, som sig bör, den svenska flaggan. Jag minns de fantastiska middagarna y det enastående huset, fullt av andalusiska inslag. Vid dessa sammankomster upprätthöll värdarna ett fascinerande protokoll baserat på den svenska ”vackra epoken”. När det var dags att sätta sig till bords bildades ett led vid vilket herrarna erbjöd damerna sin arm. Det var oförglömligt.

Jag måste också nämna en annan nära vän från dessa tider: Lars-Erik Björkman, ytterligare en ”gentleman” och stor svensk vän av Spanien, som vårt Costa del Sol aldrig kommer att glömma. Lars-Erik, far till Mats och Richard på Sydkusten, var under många år chef i södra Spanien för Vingresor, en av de ledande arrangörerna av charterresor från Sverige till hela världen. Jag överdriver inte om jag säger att få personer på denna planet har gjort så mycket för att sätta Costa del Sol och Andalusien i sin helhet på rankinglistan över världens ledande turistdestinationer. Han var en stor man. Jag skulle beskriva honom som som en godhjärtad mästarnas mästare. Under sin karriär genomförde han fantastiska saker som idag är oumbärliga i den internationella turistsektorn. Och som alla stora män var han den första att hylla sin omgivning och den siste att ge sig själv betydelse. Han lämnade oss allt för tidigt. Mer än en vän var han min svenske bror. Något som utgjorde ett enormt privilegium.

Så måste jag minnas en stor svensk artist, Elizabeth Ellius. På slutet av 50-talet bodde hon växelvis mellan el Bajondillo i Torremolinos och Benalmádena Pueblo. Hon älskade Spanien av hela sitt hjärta, dess landskap, dess folk, dess starka och varma ljus. Hon var skapt för att vara gift med en kung, men ägnade sitt liv åt sin konst. Hennes måleri skapade det mirakel som endast den artistiska kreativiteten, denna dolda skatt, kan åstadkomma. Hon var en värdig dotter till den anrika nationen av fria kvinnor och män. Och hon lärde sig att beundra spanjorskorna och spanjorerna som var kapabla att alltid behålla sin ståtliga hållning även sommartid i platser som Sevilla eller Córdoba, där temperaturen normalt överstiger 40 grader i skuggan.

Det är allmänt känt att min gode vän Ulf ”Uffe” Schmidt varit en av de främsta tennisspelare som Sverige bjudit omvärlden på. Han var 1958 rankad som åtta i världen. Han spelade hela 106 Davis Cup-matcher, av vilka han vann 66. Jag har haft äran att kunna kalla mig hans vän. Han och hustrun Karen älskade att besöka Marbella. Närmare bestämt Hotel Los Monteros, där jag arbetade. Dess tennisklubb drevs på den tiden av hans gode australiensiske vän Lew Hoad.

En sommar blev min fru och jag inbjudna till Uffes hus i Stockholms skärgård. Vi seglade bland öar och skär och fick väja för ett och annat rådjur. Den svenska flaggan vajade naturligtvis på hans privata ö. På kvällen åt vi middag i trädgården. Den platsen skulle kunna göra anspråk på att vara ett litet paradis, en magisk plats mellan träden och havet, upplyst blott av stearinljus. Karen och Ulfs gästvänlighet var prickfri. Många utlänningar känner inte till svenskarnas lika oändliga som intelligenta sinne för humor. Karen och Ulf var två utmärkta exempel. Vi kommer alltid bära dem med oss i hjärtat.

Prinsessan Ingrid Victoria Sofia, som till Sveriges dåvarande kung Gustav VI, gifte sig 24 mars 1935 med prins Fredrik av Danmark, som var tronarvinge. Under ockupationen var den unga prinsessan Ingrid, liksom hennes svärfar kung Christian X av Danmark och resten av kungafamiljen, en viktig symbol för det danska folkets heder och motstånd. Hennes närvaro på Köpenhamns gator, i vanliga enkla kläder trampades på en cykel, påminde befolkningen om hur hon förkastat den officiella bilen som förordades av den tyska ockupationsmakten. Den unga prinsessan utgjorde ett hopp i dessa grymma tider.

På Hotel Los Monteros visste vi sedan länge, genom svenska och danska gäster, att dåvarande drottningmodern Ingrid sedan länge längtade efter att lära känna det Marbella som alla hennes bekanta talade om. Den danska regeringen hade dock rekommenderat henne att avvakta tills den politiska situationen i Spanien mer närmade sig demokrati. Hennes besök i Spanien underlättades till slut av den nära relationen till spanska kungafamiljen, som hon besökte på deras sommarresidens på Mallorca Marivent 28 augusti 1976.

Under många år kom drottningmodern att tillbringa hösten på Los Monteros. Det blev uppenbart att för både henne och hennes sällskapsdamer var hotellet som deras andra hem och närliggande Marbella något mycket kärt. Alla vi som arbetade då i detta oförglömliga hotell såg alltid fram mot november med en blandning av tillit och tacksamhet. Vi kallade det för Drottningmoderns månad, ”El mes de la Reina Madre”, Spanska staten tillägnade henne 1980 förtjänstmedaljen Gran Cruz de la Órden de Isabel la Católica. Hon avled 7 november 2000, klockan 16.30, i sitt residens i Fredensborg. Hon blev 90 år och begravdes intill sin make vid katedralen i Roskilde, där 20 danska kungar och 17 danska drottningar vilar. Hon var en stor drottning. Och framför allt en stor kvinna.

Jag kommer mig till minnes är den svenska nationalsången. Mer än en gång har jag sjungit med i ”Du gamla, Du fria” tillsammans med svenska vänner både i Spanien och i Sverige. De gripande raderna i den exemplariska svenska nationalsången speglar tydligt den tacksamhet och djupa beundran som jag hyser för Sverige sedan mer än ett halvt sekel. Liksom för dess ständigt vajande flagga i blått och guld.

Som ett bevis på min beundran har jag velat översätta nationalsången till spanska:

Tú antiguo, tú libre, tú, norte de altas montañas,
Tú, silencioso, afable y alegre!
Te saludo a ti, el país más amable del mundo.
Tu sol, tu cielo, tus prados verdes.

Tú reinas en la memoria de gloriosos días pasados,
cuando tu nombre era venerado en todo el mundo.
Sé que eres y serás lo que fuiste.
Sí, yo quiero vivir y quiero morir en el norte.

För allt detta vill jag härmed med djup tillgivenhet och tacksamhet utbrista… ¡VIVA SUECIA!

Rafael de la Fuente
(Översatt av Mats Björkman)

Rafael de la Fuente är en ikon för turistsektorn på Costa del Sol. Han föddes i Málaga 1941 och har varit direktör för fyra olika femstjärniga hotell i Spanien, bland annat anrika Los Monteros samt Don Carlos i Marbella. Han var under flera år även direktör för den framstående restaurangskolan La Cónsula, i Churriana och hans hjärta brinner sedan unga år för Sverige och svenskarna.