Mitt i naturparken Albufera, känt för sina våtmarksområden och stora risplanteringar, ligger den lilla orten Sueca. Här hålls de årliga internationella mästerskapen i paella, och skyltar med texten Paella para llevar (Paella att ta med) kantar vägen. Till och med omgivningen är platt som en paella, men höga berg skymtar i fjärran, liksom höghusen längs havet där semesterfirare tränger ihop sig varje sommar.

Sueca är inte någon regelrätt liten pärla. Gatorna verkar närmast vara frukten av medvetna försök att få in så många olika stilar, färger och byggmaterial som möjligt.
Men vi är inte här för att studera det samtida Sueca - vi vill veta bakgrunden till dess svenskklingande ortsnamn.

Vi konsulterar lokalbefolkningen, en polis, personalen på rådhuset... men vi får bara axelryckningar till svar. Nej, det blir till att bläddra i historielängderna om vi skall få någon klarhet i det hela.

På Wikipedia står ett fåtal rader om ortens namn. Det finns flera teorier om namnets härkomst: att det skulle stamma från arabernas swayqa, marknad, att det kommer från namnet på berget Sucro, eller rentav från det spanska seco, torr (mindre troligt då omgivningarna uteslutande består av vida våtmarker).
Den mest etablerade teorin är dock betydligt mer intressant: att Sueca faktiskt har svenskt ursprung och det är denna vindlande historia vi skall titta på nu.

Låt oss förflytta oss drygt 500 år bakåt i tiden. Kungaparet Ferdinand och Isabella hade satt stopp för mer än sju sekler av islamiskt välde på Iberiska halvön, när Granada åter blev katolskt år 1492. Islam totalförbjöds, och endast de morer (som muslimerna i Andalusien kallades) som konverterade till kristendom fick lov att stanna kvar i landet. De kom att kallas moriscos, morisker. Relationen mellan så kallat gammalkristna spanjorer och morisker kunde dock på sina håll i bästa fall kallas ansträngd. Moriskerna accepterades aldrig som fullvärdiga medborgare och deras rättigheter inskränktes alltmer. År 1567 förbjöd kung Filip II moriskernas språk, deras traditionella kläder samt deras kulturella seder och bruk. Även de yrken som moriskerna tilläts ägna sig åt var begränsade. De flesta områden klassades som ”kristna arbeten”. Moriskerna, en folkgrupp på omkring 325 000 människor, fick ägna sig åt lantbruk, byggnation, medicin och vissa slags hantverk.

På sina håll anklagade man också moriskerna för spioneri. Man misstänkte att de sympatiserade mer med de nordafrikanska barbareskpiraterna (som frekvent utförde brutala attacker mot städerna runt Medelhavet), än deras gammalkristna överhuvuden på Iberiska halvön.

I början av 1600-talet var det kung Filip III som regerade över det spanska kungadömet. La Monarquía Hispánica var betydligt mer vidsträckt då än idag: Här ingick bland annat de historiskt mäktiga Kastilien, Navarra och Aragonien, men också delar av dagens Nederländerna, Italien och Frankrike, samt Nya Världen i Amerika och rentav Indien och Afrika. En högst brokig blandning människor! Men även om spanjorerna själva hade kommit att bli världens stora upptäcktsresande och gärna slog sig ned på (läs: erövrade/koloniserade) nya platser på jorden, var de inte lika öppensinnade gentemot etniska minoriteter i det egna, gamla landet.

Och år 1609 bestämde sig den annars så slätstrukne kung Filip III för att spänna musklerna genom att sätta en helt ny plan i verket: La Expulsión de los Moriscos. En fullständig, undantagslös landsförvisning av moriskerna, en region i taget.

I Valencia, vid denna tid, var så mycket som var tredje invånare morisk - närmare bestämt 117 464 människor. Det var här som förvisningen inleddes. Moriskerna fick tre dagar på sig att plocka ihop de ägodelar som de själva kunde bära. Historiska dokument visar att ett antal gammalkristna adelsfamiljer försökte försvara sina moriska bekanta. Protesterna dämpades dock då det klargjordes att moriskernas hus, möbler, mark och boskap tillföll det regionala spanska herrefolket.

I vattenbrynet längs Valencias kust låg nu 50 galärfartyg och guppade, i väntan på att skeppa ”hem” moriskerna till Nordafrika. Hem och hem, ja, för det rörde sig ju i hög utsträckning om familjer som hade lämnat afrikansk mark för hundratals år sedan. Familjer som dessutom inte hade fått lov varken att tala sitt gamla modersmål eller hålla igång seder och bruk. De måste ha känt sig ganska avknoppade från den traditionella, arabiska kulturen, när de skyfflades upp på Nordafrikas stränder.

Det är nu som vi börjar närma oss vårt mål: Sueca. För utvisningen av dessa hundratusentals människor, utspridd under ett fåtal år, förde med sig en effekt som de styrande inte verkade ha räknat med. En hastig och starkt påtaglig brist på arbetskraft. Plötsligt hade man skickat iväg de människor som i långa tider hade hållit igång byggarbete, lantbruk och medicin! Vart tredje hus stod tomt, nybyggen hade avstannat och lantbruk stagnerat.

Något måste göras. Det behövdes fler människor i Spanien. Men inte vilka människor som helst, förstås; rätt slags människor.

Hur såg då situationen ut norröver vid denna tid? Jo, reformationen hade inletts i hela Norden under 1520-talet. Bristen på arbetskraft i det katolska, iberiska kungadömet sammanföll med det svenska beslutet att överge den katolska kyrkan vid Uppsala möte år 1593. Örebro stadga år 1617 fastslog rentav att de människor som avvek från protestantismen skulle landsförvisas, medan katolsk propaganda skulle straffas med döden. Gustav II Adolf själv uttryckte sig så här om katolicismen:

”[…] det djävulspartiet, de jesuiter, vilka hava varit upphov till det gruvliga tyranni, som är skett i Spanien, Frankrike och annorstädes. Dessa med deras inkvisition hava icke skonat varken hög eller låg, kvinna eller man.”

Katoliker fördrevs alltså från Sverige och angränsande länder, medan det i Spanien rådde brist på detsamma. Det ligger nära till hands att förmoda att utvisade nordbor sökte sig söderut, där de på många håll kom att välkomnas likt martyrer för sin tro - arbetskapabla martyrer.

Då koncisa, historiska källor saknas måste vi använda vår fantasi en aning, men låt oss föreställa oss den tropp bleka nordbor som kommer ridande söderut, eller rullande i en knarrande oxkärra och i detta flacka, övergivna lantbruksland äntligen finner en katolsk fristad. Kanske upplevde de en känsla snarlik den vi känner idag, när vi kliver av flyget från kalla Norden och vänder våra ansikten mot solen.
Det är fullt möjligt att denna lilla grupp människor, som råkade hamna i dagens Sueca kan ha satt sin prägel på ortsnamnet, på sin lokala flagga - som är identisk med Dannebrogen! - och till och med på den lokala genstammen. Sueca är nämligen känt för sina osedvanliga många blonda invånare!

Nog låter det övertygande!

Källor: Historia de Sueca, desde los primitivos tiempos hasta el presente (J. B. Granell), De otrogna: Konflikten mellan kristendom och islam (A. Wheatcroft), Wikipedia, http://www.sueca.es

Text: Kristin Pineda Svenske
Foto: David Pineda Svenske