Som jag skrev senast var besöket hos passpolisen inte ändhållplatsen på denna strapatsfyllda byråkratiska resa. Jag är visserligen spansk medborgare nu, vilket känns underbart, men jag har fortsatt fått springa som en skottspole mellan olika myndigheter – och ännu är jag inte helt klar. Men nästan!

Det är verkligen en emotionell bergochdalbana att ha att göra med spanska myndigheter. Ibland blir man positivt överraskad – oftast inte. Pandemin har satt djupa spår på både gott och ont. På gott, därför att myndigheterna tänkt om, så att det är både möjligt och ofta vanligare att ordna ärenden på distans. Om man ändå måste besöka något kontor, gäller som regel tidsbokning, vilket oftast innebär korta väntetider väl på plats.

Den negativa sidan är att det många gånger inte längre är möjligt att klara av ärenden rent fysiskt på plats. Man hänvisas istället till hemsidor eller appar – och det är långt ifrån alla gånger som dessa fungerar tillfredsställande.

Med denna introduktion ska jag nu beskriva vad jag "roat mig med" sedan sist jag avlade rapport, jämte alla andra arbetsuppgifter jag normalt har.

På tredje försöket hos passpolisen lyckades det till slut, och jag fick på en och samma gång både spanskt pass och ID, "DNI". Jag var påläst och visste att jag även behövde ett "certificado de concordancia", ett simpelt papper med några få skrivna rader. Där står att vederbörande, som tidigare haft NIE-nummer som utländsk resident i Spanien, nu har spanskt DNI-nummer och dessutom ett andra efternamn.

Det visade sig dock att detta dokument, anmärkningsvärt nog, inte kan erhållas samtidigt som ID-kortet utfärdas hos Policía Nacional. Åtminstone inte i Marbella. En bekant fick det samtidigt som sitt ID-kort i Benidorm, men Spanien är, som de flesta vet, uppdelat i autonoma regioner som administrativt skiljer sig åt i olika bemärkelser.

Intyget ifråga behövde jag införskaffa på utlänningskontoret, "Extranjería", som i Marbella är inrymt i samma byggnad som passpolisen. När jag gick dit efter att jag fått mina spanska legitimationshandlingar, fick jag veta att det krävs förbokad tid för att bli betjänad. Dessutom går det inte att begära en tid på plats – detta måste bokas via en hemsida.

En förtryckt lapp som jag fick angav att det inte bara var att boka tid på nätet. Inför mitt möte var jag även tvungen att fylla i två olika blanketter, varav en dessutom var avgiftsbelagd. Efter mycket om och men lyckades jag boka en tid en vecka framåt, men blanketterna var desto svårare att få fram. EX-15 var inte så komplicerad att skriva ut och fylla i, men med blankett 720 körde jag helt fast.

Det speciella med blankett 720 är att man, förutom att fylla i sina uppgifter, ska klicka för vilket ärende det gäller. Beroende på ruta som klickas för, varierar avgiften som ska betalas. Det fanns hur många alternativ som helst att välja mellan, men inget av dem var ansökan om "certificado de concordancia". Dagarna gick och tiden för mitt besök på utlänningskontoret närmade sig oroväckande snabbt.

Min omtänksamma hustru hjälpte mig att överbrygga denna utmaning. Hon hittade en video på nätet där en peruanska visade hur blanketten ska fyllas i för just mitt ärende. Tack vare videon kunde jag klicka på rätt ärende och finna ut att det kostade drygt sju euro. Det fanns två betalningsalternativ: antingen skriva ut blanketten, gå med den till banken, betala avgiften och erhålla ett kvitto, eller fylla i sitt bankkontonummer så att avgiften dras efter att formuläret lämnats in. Jag valde det senare.

För fjärde gången på bara några veckor infann jag mig vid CNP-kontoret i Marbella. Det absurda i denna situation var att jag vid det här laget alltså var spansk medborgare, men ändå hänvisades till att uträtta ett ärende på utlänningskontoret.

Poliskontoret i Marbella är verkligen segregerat. Spanjorer som ska skaffa DNI eller pass går in till vänster, där det finns digitalt kösystem och en väntsal med många stolar. Icke-spanjorer (och i detta fall även jag...) är däremot tvungna att vänta ute på gatan bakom kravallstaket. Visserligen kommer det ideligen ut poliser för att ropa upp namn och svara på nyanländas frågor, men situationen känns ändå väldigt egendomlig. Många spanjorer som är där för första gången ställer sig ute bakom de andra och tror att det är en allmän kö.

Medan jag stod och väntade gjorde jag en observation. En stor platta anger att just detta kontor invigdes 2014 av Marbellas borgmästare Ángeles Muñoz och dåvarande statssekreteraren på inrikesdepartementet Francisco Martínez. Jag gissar att för 99,9999 procent av de utlänningar som väntar utanför ringer hans namn ingen klocka. Jag, som trots allt rapporterat om nyheterna i Spanien i mer än 30 år, vet däremot att det är samma Francisco Martínez som är en av huvudåtalade i det uppmärksammade Kitchen-målet. En annan som väntar rättegång i samma process är tidigare inrikesministern Jorge Fernández Díaz. Martínez har i förhör erkänt att ledningen för inrikesdepartementet upprättade en parapolisiär operation för att undanröja komprometterande handlingar för styrande Partido Popular. Han är, med andra ord, inte precis ett föredöme att stoltsera med på fasaden till ett poliskontor.

Till slut blev jag inkallad av en civilklädd kvinna. Väl framme vid hennes bord bad hon om mina handlingar. Hon ögnade snabbt igenom dem, häftade ihop papperna och lade dem underst i en hög på skrivbordet. Därefter gick hon bort till skrivaren, plockade upp ett papper och överräckte det till mig.
– Varsågod!
– Va, är det klart?
– Ja, det var allt.

Dokumentet som jag behövde fanns alltså redan i registret. Men istället för att ge det till mig direkt när jag var på poliskontoret en vecka tidigare, behövde jag boka ny tid, fylla i två formulär, betala en oförklarlig avgift och återvända för att erhålla ett papper som intygar bytet av identitetsnummer som redan skett.

Jag har fått gjort fler ärenden de senaste veckorna, som att skicka mina nya identitetshandlingar per e-post till leverantörer som elbolaget, vattenbolaget och diverse försäkringsbolag. Liksom till boendeföreningen. I vissa fall har jag fått bekräftelser, men inte i alla, så det återstår att se i kommande fakturor om mina personuppgifter faktiskt uppdaterats.

Övriga byråkratiska äventyr får jag återkomma till i en senare blogg. Denna är tillräckligt lång vid det här laget, och jag kan föreställa mig att du som läst fram till hit vid det här laget har ont i nacken av alla huvudskakningar…