När Luciano och hans kollegor snabbt och vant, kliver i stövlarna, drar upp skyddsklädseln och hängslena är det mycket varierande uppdrag som väntar. Sommartid är det framför allt bränder i bergen runt omkring Málaga, och trafikolyckor på grund av den stora mängden människor som förflyttar sig på vägarna. På vintern är bostadsbränderna vanligare. Oftast uppstår de på grund av överbelastade eluttag och folks okunskap när det gäller att handskas med elektriciteten. Gasen är inte heller att leka med. Fortfarande är det vanligare att Málagaborna värmer upp hemmet med gaskaminer än med element.

Visst är Luciano rädd ibland. Särskilt om det är människor inblandade, och störst respekt har han för just bostadsbränderna.
—En brand på landet skrämmer mig inte lika mycket och det står sällan människoliv på spel. I ett bostadshus är elden instängd. Du vet inte hur den kommer bete sig och du är i händerna på förhållanden som du inte känner till.
Luciano har jobbat 17 år som brandman. Den största förändringen är att fordonen idag är större, med fler hästkrafter och mer teknik.
—Det är många fler saker att ta hänsyn till vid en trafikolycka, teknik som kan explodera om den börjar brinna, och vi måste vara väldigt försiktiga.

Elbränder vanligast
Även om situationen i Málaga inte är så illa som i år i Galicien, förekommer det bränder på landsbygden även här. Enligt Luciano är det oftast den mänsliga faktorn som ligger bakom, stubbåkrar som ska brännas, vinden som tar tag i elden och plötsligt har man förlorat kontrollen. Framför allt har Luciano och hans kollegor dock att handskas med trafikolyckor och bränder i centrum. Även de uppstår främst på grund av vårdslöshet och Luciano tycker att allmänheten saknar utbildning i hur de ska bete sig, både i förebyggande syfte och för att stoppa en brand.
—99 procent av bränderna har vi själva orsakat – ett överbelastat eluttag, vi glömmer spisen på, en cigarettfimp... Och när det väl brinner vet folk inte vad de ska göra förutom att evakuera.

Det är ett farligt arbete. Olyckor är relativt vanliga, oftast är det dock inte så allvarliga incidenter utan mindre skär-, bränn-, och klämskador.
—Jag tänker inte så mycket på det, det är en del av jobbet. Jag har bränt mig många gånger, fallit i gamla hus, taket har rasat in och du skär dig ofta eftersom du arbetar med verktyg på otillgängliga platser.
Tack och lov har Luciano inte förlorat någon arbetskompis, bortsett från en kollega som omkom i en trafikolycka när han skulle iväg och handla på arbetstid.

Inga ”machos”
Om jag haft en bild av brandmännen som ”machos” försvinner den snabbt. Stämningen på stationen är avslappnad, mottagandet varmt och seriöst. Kollegorna kommer in till Luciano under intervjun och kamratskapet och förtroendet dem emellan går inte att ta miste på. I köket har några av killarna påbörjat lunchen. De bjuder på ett glas hemlagad gazpacho. När vi fotograferar står hela gänget nyfiket och tittar på. En och annan gliring slinker ut, men med glimten i ögat.

Det märks att det inte är vilken arbetsplats som helst. Här vistas brandmännen tillsammans 24 timmar om dygnet, vardag som helg. Schemat är rullande; 24 timmars jobb, 72 timmars vila. Stationen är killarnas andra hem och kollegorna nästan som familjemedlemmar.
—Vi känner varandras brister och förtjänster utan och innan, säger Luciano och berättar att det var just gemenskapen som lockade honom till yrket.

Han är lugn och trygg utan behov av bekräftelse eller hjältegloria. Han tycker väldigt mycket om sitt arbete, det är detta han allra helst vill syssla med. Det var dock ingen dröm sedan barnsben. Genom kompisar som utbildat sig till brandmän såg han sammanhållningen och gillade att det var så mycket fritid och idrottsaktiviteter.
Men hur avslappnad han än verkar, så bedrar skenet en aning. De 24 timmar Luciano jobbar är han ständigt beredd att rycka ut, även när han sover är en del av honom medveten. Det är först när han kommer hem som han kopplar av helt.

Egen terapi
Inte alla utryckningar slutar lyckligt. Allra värst är olyckor med barn inblandade. Hemska bilder fastnar på näthinnan. Och även om Luciano och de andra brandmännen har tillgång till en psykolog är det först och främst till varandra de söker sig. Om någon mår dåligt syns det direkt och de talar mycket med varandra om sina upplevelser, och kramas när det behövs.
—Det är vår terapi, säger Luciano. Vi pratar med varandra både när vi räddat någon och känner oss stolta, och när det varit jobbigt.

En enda tjej
Luciano gjorde lumpen och förberedde sig sedan på egen hand för intagningsproven för att bli brandman. Utbildningen har förändrats mycket men principen är den samma; du måste uppfylla ett antal krav, exempelvis lastbilskörkort, klara av intagningsproven och sedan utbildas du internt av respektive kommun. Vem som helst kan anmäla sitt intresse. Männen är klart överrepresenterade. Luciano har bara en kvinnlig kollega i Málaga.

Internutbildningen pågår ständigt. Varje förmiddag samlas de för teorilektion eller praktik kring ett särskilt tema, just nu ”ingripande vid olyckor med transporter av farligt gods”. Utöver teori och praktik är det är viktigt att hålla sig i form. Förutom sportaktiviteter med kollegorna simmar Luciano tre gånger i veckan på sin fritid.
Arbetsdagen börjar alltid klockan halv nio på morgonen. Alla får veta vilken bil de tillhör och på förmiddagen ses fordonen över – att de startar, att de har vatten och nödvändigt material. Därefter äter killarna frukost och sedan är det dags för dagens teori- eller praktikpass. Schemat är minutiöst och fördelningen av arbetsuppgifter militärt organiserad. Inget lämnas åt slumpen.

Namn: Luciano Torres Valero
Ålder: 44 år
Yrke: Brandman (korpral, men just nu tillförordnad sergeant med chefsansvar för stationen)
Arbetsplats: Parque Mayorazgo, Málaga
Utbildning: Internutbildning
Lön: 2 000 euro/månad (netto)
Semester: En månad
Bostad: Lägenhet i Málaga centrum
Familj: Fru och son 10 år
Intressen: Familjen, simning