1. Oavsett de stora förändringarna inom blocken så är den tidigare maktbalansen oförändrad. Separatisterna kan ståta med att de åter erhållit gemensam majoritet i regionalparlamentet, men sanningen är att de tappat fem mandat mot tidigare och fortfarande representerar mindre än hälften av de röstande (knappt 47,45 procent).

2. Efter ett val brukar de flesta kandidater utropa sig som segrare i en eller annan form. I det här fallet kan man snarare påstå att samtliga kandidater förlorade:
- Ciudadanos vann med sitt bästa resultat någonsin, men lyckas ej regera.
- Junts per Cat (Puigdemont) lyckades hålla undan för ERC, men tappade åter kraftigt sympatier.
- ERC gjorde sitt bästa val någonsin, men lyckades varken bli det största partiet eller ens det största separatistpartiet.
- Socialistpartiet vann ett mandat, men det var ändå deras näst sämsta resultat någonsin och långt ifrån möjligheten att regera som kompromisslösning mellan blocken.
- En Comú-Podem (Podemos) tappade tre av sina tidigare elva mandat. Trots att de har dubbelt så många mandat som CUP har de föga att säga till om i den nya kammaren.
- CUP erhöll åter vågmästarroll, men med mindre än hälften av sina tidigare mandat kan de knappast slå sig för bröstet.
- Partido Popular överträffade de mest negativa förväntningarna och det är anmärkningsvärt att Xavier García Albiol inte avgick villkorslöst redan på valnatten.

3. Valdeltagandet var enormt (81,95 procent), vilket gör att ingen kan ifrågasätta varken resultatet eller valets legitimitet. Konflikten har helt klart motiverat den katalanska befolkningen att sluta upp kring valurnorna och kanske grundas det stora valdeltagandet till viss del på att omröstningen för ovanlighetens skull hölls på en vardag.

4. Det registrerades inga incidenter av anmärkningsvärd art. Jämte det stora valdeltagandet var detta en seger för demokratin och i viss mån en förlust för separatisterna, som talat sig hesa om hur odemokratiskt den spanska staten agerar.

5. Separatisterna har också ältat frågan om huruvida Spanien skulle respektera resultatet om det inte gynnade enighetsförespråkarna. Ingen har ifrågasatt resultatet och frågan är snarare om separatisterna hade accepterat resultatet, om de fått tre mandat färre och förlorat majoriteten i regionalparlamentet..? Jag tror inte det.

6. Regeringschefen Mariano Rajoy utlyste nyvalet och var i högsta grad aktiv i PP:s kampanj. En stor del av bakslaget måste han därför ta på sig personligen, men jag hyser föga förtroende för att så kommer att ske. Självkritik är knappast något som karaktäriserar varken Partido Popular i allmänhet eller Rajoy i synnerhet.

7. Frågan är om resultatet i Katalonien inte kommer att ha större konsekvenser för Spanien i sin helhet. Ciudadanos har vunnit en viktig prestigeseger och många konservativa väljare i Spanien måste vara ytterst missnöjda med hur PP hanterat den katalanska krisen. Om Rajoy av någon anledning varit frestad att kalla till nyval även i Spanien lär den möjligheten vara närmast obefintlig nu.

8. Detta var ett val som mer än någonsin mobiliserade väljarkåren av rädsla för motparten. Det förklarar varför rösterna var så polariserade. Väljarna satsade på starka kort och det gick ut över de partier som försökt ha en mer försonande roll, det vill säga PSC och En Comú-Podem.

9. Det var ett unikt regionalval i den bemärkelsen att det utlysts av den spanska regeringen, flera av huvudkandidaterna satt i häkte och Puigdemont befann sig i landsflykt i Belgien. Det var naturligtvis ett handikapp för ERC att ha sin ledare Oriol Junqueras i fängelse, men frågan är om det ändå inte givit ERC mer sympatiröster än vad de förlorat på det.

10. Bland det mest anmärkningsvärda är att flyende Puigdemont lyckats få fler röster än ERC. Han övergav sina tidigare regeringskollegor och har inte gjort annat än att spela martyr. Hans oräkneliga framträdanden, som endast sker i kontrollerade former med ensidiga tal och på sin höjd svar på frågor från journalister som garanterat inte ställer obekväma frågor (katalanska eller utländska), är ett virrvarr av halvsanningar och andra manipuleringar av verkligheten.

11. Det är mot bakgrund av föregående punkt skandalöst att Aftonbladets bevakning av valet i Katalonien i morse begränsar sig till att återge vad Puigdemont sagt på valnatten.

12. Jag har mycket svårt för Puigdemont. Han halkade in bakvägen på posten som regionalpresident och har som sådan varit synnerligen velig. Hans projekt har uteslutade bestått av att anklaga Spanien för att fungera som under Francotiden och han har gjort så många pudlar på bara några månader att han borde öppna en kennel. Kronan på verket var när han 26 oktober kallade till presskonferens för att utlysa nyval, informerade sina samarbetspartners om beslutet, bara för att senare ställa in talet och ändra sig på nytt och uppge kategoriskt att det inte förelåg demokratiska garantier för ett val i Katalonien.

13. Höjden av hyckleri måste ändå tillskrivas de tre separatistpartierna JuntsxCat, ERC och CUP i lika delar. Först utropar de gemensamt ett självständigt Katalonien, utan att vara förberedda i någon bemärkelse och sedan anklagar de Spanien för diktaturfasoner för att regeringen tillämpat en paragraf i grundlagen, med stöd av 83 procent av senaten. Vidare antyder separatisterna att spanska staten planerade regelrätta avrättningar på gatorna och avslutninsgvis ställer de upp i nyvalet som om inget av det tidigare nämnda inträffat.

14. Det ingen kan ifrågasätta är att Katalonien är delat närmast i lika delar i de som vill bryta sig ur från Spanien och de som är emot. Hur detta tolkas och förvaltas är en helt annan historia och tyvärr kommer vi med all sannolikhet att behöva utstå snedvridna subjektiva verklighetsåskådningar en bra tid till framöver. Inte minst från fånen Puigdemont.

15. I skrivande stund är det troligaste att separatisterna ej lyckas bilda regering och då bli det åter nyval i Katalonien om några månader.

Bon Nadal, som de säger i Katalonien..!