Vi passade även på att se oss om i antikvitetsaffärerna för att köpa några smycken och andra souvenirer att taga med oss hem. I en dylik affär träffade vi en tysk, en hygglig ung man. Han berättade oss sedan vi blivit mer bekanta att icke långt därifrån bodde en svensk målare, herr Waldner och hans tyskfödda fru. Han uppgav deras adress, som vi antecknade. Det skulle sedermera visa sig att denna hans upplysning var av stor betydelse för oss. Det var en ödets skickelse, som uppenbarade sig i honom.

Någon dag eller så efteråt, var det som vi en eftermiddag beslöto gå till den lilla engelska kyrkogården, för att lägga några rosor på (Gösta) Sandels grav. Vi hade varit därute en gång förut och målat den grandiosa utsikten från muren över vegan, bergslandskapet och det snöskimrande Sierra Nevada. Det vilade en ma-jestätisk nästan tryckande tystnad över denna trakt. En timmes promenad från staden.

Den engelska , eller protestantiska kyrkogården utgör ett litet särskilt för sig inhägnat område av den stora allmänna kyrkogården. Vi hade sålunda att först begiva oss dit. Efter något spatserande fingo vi sålunda en man med oss och begåvo oss dit.

Den lilla gravplatsen visade sig en smula förfallen, men var annars en verklig lugn viloplats för de främlingar som långt här nere i Södern fjärran från hemlandet mött sitt öde. - Med lätthet funno vi den lilla marmorplatta som angav att här hade Sandels fått vila, vår landsman Sandels.

Gripna av stundens allvar och den främmande omgivningen kunde vi inte återhålla tårarna. Mannen som följde oss blev också rörd och började utan betänkande plocka liljor på en annan grav och lägga dem på Sandels. Vi lyckades hindra honom men hans goda uppsåt kunde ju icke förnekas.

I en tryckt sinnesstämning lämnade vi kyrkogården, men det var väl ingen av oss som anade att inom sex veckor skulle även hon grävas ned i denna röda jord... Den slöja, som för oss döljer framtiden är förvisso väfd av barmhärtighetens hand.

Ninni hörde ej till dem som klagade i onödan. När hon därför följande dag lät förstå att hon inte mådde bra, så var hon verkligen sjuk. Hon sökte trots allt hålla sig uppe och drog på det ännu ett par dagar, men till slut måste hon lägga sig. Men inte trodde vi väl att något allvarligt var i färdo. Vi hade ju varit så försiktiga och undvikit allt som kunde tänkas smittobärande. Även jag kände mig dålig och måste ligga. Vi ansågo bägge att det var det starka klimatet som bar skulden till illa- måendet.

Så gick ett par dagar och jag kände mig bättre. Men Ninnis feber steg. Det var tydligt att hon hade en sjukdom i kroppen Jag rådgjorde med hotellet och man uppmanade mig att söka en viss läkare, som talade tyska.

Första gången träffade jag endast hans fru, men hon lovade att han skulle infinna sig. Vi väntade i två dagar. Så sökte jag honom ånyo. Han var inte uppstigen. Jag väntade en timme. Men han visade sig trots det icke. En dylik nonchalans borde egentligen bestraffats.

Nå, det var ingenting att göra åt saken. Så fick jag adressen på dr Camaiho, lärare vid fakulteten; en man med de bästa renommé. Han kom genast, gjorde sin undersökning och gav ordinationer. Troligtvis en förkylning sade han..

Trots lämpliga motgifter steg febern och efter ett par dagar tog han så blodprov. Det gick ytterligare några dagar, så var analysen färdig. Den lydde på tyfus.

Jag kan icke förglömma detta ögonblick. Det blev dödstyst i rummet. Doktorn var då gången. Ninni var den första som återvann fattningen och vi började lugnt resonera om saken. Det gällde nu att handla och möta stormen. Det sjukdomsfrö hon bar inom sig kunde icke hejdas; det måste mogna, men jag beslöt för mig själv att inga medel skulle bli försummade i kampen mot tyfusen.

Efter conferens med doktorn beslöto vi skaffa sjuksystrar från ett kloster, som vårdade henne natt och dag, samt inreda rummet till sjukrum med alla de apparater och instrument som fordrades för att föra kampen mot sjukdomen och göra vården så effektiv som möjligt. Hotellet visade sig förstående och vänligt så det var rent rörande. Ingen annanstans skulle ett sådant dylikt arrangemang vara möjligt. Men sådana äro spanjorerna.

Doktorn var god och mycket sympatisk. Han lovade göra sitt bästa. Hon var ju för övrigt så frisk och stark så någon anledning till oro fanns ej - förklarade han. Det lät ju uppmuntrande. Ninni själv tog del i alla anordningar och hade klart för sig allt som skulle göras. Hon förmådde doktorn att vaccinera mig och varje gång jag varit inne hos henne så vakade hon över att jag genast tvättade mig.

Hon bar sin sjukdom med en ängels tålamod. Aldrig ett ord av otålighet, knappast ett ljud av klagan under de något smärtsamma injektionerna.

Varje förmiddag brukade det komma trubadurer och sjunga utanför våra fönster. Då låg hon och log med slutna ögon. Det voro feststunder. Med de små rara nunnorna var hon mycket nöjd. De visade den största ömhet och kärleksfullhet och aldrig funnos det en skugga av klagomål att göra. De verkligen utövade kärleksverk

Vid ett tillfälle, då jag låg sjuk och tillvaron såg dyster ut, lät jag kalla herr Waldur. Han kom och vi blevo goda vänner, som hade mycket att avhandla. Det var en viss trygghetskänsla att han fanns i närheten. Hans fru var med, men hennes usla svenska var för ansträngande att lyssna till.

Med språket gick det bra sedan vi blivit bekanta med en fransk-spansk herre, señor Verbal. Hans far var fransman, hans mor spanjorska. Så småningom blev han vår officielle tolk, och under den värsta tiden också min bäste tröstare.

Del 3: http://www.sydkusten.es