Spanien är av historiska skäl ett av de länder i världen där fosterlandskänslan är som svagast. En stor del av skulden bärs av diktatorn Franco, som instiftade en järnhård centralstyrning som väckte hat från i stort sett samtliga provinser. Fortfarande idag finns på vissa håll en ingrodd avsky mot spanska flaggan, som dock till stor del tvättats bort av fotbollslandslagets framgångar.

I sanningens namn har makthavarna efter demokratiseringen inte gjort så mycket heller för att förvandla nationaldagen till en folkfest. Día de la Hispanidad firas traditionsenligt med en militärparad på Avenida de la Castellana, i Madrid, med kungafamiljen och regeringen närvarande. Denna parad har utan tvekan associationer till Francotiden och en stor del av den publik som brukar sluta upp tillhör de mest konservativa sektorerna i landet, inkluderat gamla Franconostalgiker.

Det senare har för övrigt förvandlats till ett problem. Protesterna mot den socialistiska regeringschefen Zapataro har nämligen varit så högljudda att de inte respekterar särskilt högtidliga ceremonier, som hyllningen till de som stupat för Spanien. Förra året var publiken så högljudd att till och med kung Juan Carlos beklagade sig efteråt.

I år har man försökt förebygga dessa incidenter genom att ändra hedersläktarens plats och avlägsna den från den allmänna publiken. På grund av krisen har det även utlovats en särskilt sparsam marsch. En budgetversion av nationaldagen alltså.