Min telefon är mitt allt. Åtminstone den viktigaste av mina prylar. Självklart inte viktigare än de levande jag har i mitt liv, men mitt viktigaste arbetsverktyg. Min kamera, mitt familjealbum, min kalender, min kommunikationskanal, min anteckningsbok, min leksak, min nyhetstidning, min skivsamling. Det händer ju att en mobil kraschar eller stjäls, men denna gång var det plågsamma bytet faktiskt helt självförvållat. Vilket orsakade en del ågren.

Jag är en Apple-tjej, har varit i nästan hela mitt vuxna liv. Men för snart tre år sedan gick jag av olika skäl över från iPhone till Samsung Galaxy. Jag har varit nöjd. Skillnaden var inte så stor som jag trott. Och kameran har varit mycket bra. Men bytet blev ändå något av en identitetskris och jag har aldrig känt mig helt hemma. Det var något som saknades, antagligen en bit i familjens Apple-pussel.

Så när batteriet i min Samsung började lämna en del att önska, bestämde jag mig för att det var dags att gå tillbaka till rötterna. Jag ville ha den bästa mobilkameran och att min mobil återigen skulle synka med min MacBook. Och så ville jag ha två sim-kort. Beslutet föll på en iPhone 15 pro. Det var verkligen inget spontanköp, ändå ångrade jag mig nästan när jag väl, i onsdags, satt där med två telefoner. Allt som måste gås igenom, sparas och föras över manuellt!

Jag drabbades dessutom av enormt dåligt samvete över att ha konsumerat i onödan. Varför väntade jag inte tills det var oundvikligt? Jag drivs väl inte av status och märkesprylar? Nej, tvärtom insåg jag hur påverkad jag är av strömningarna mot konsumtionshets och för ett cirkulärt samhälle. Det kändes inte helt bra.

Dock ska jag sälja tillbaka den gamla telefonen till butiken och den kommer till nytta på ett eller annat sätt. Jag ska bara tömma den först…

Jag hade 10.000 bilder och 500 videos att ta hand om. I skrivande stund har jag kommit halvvägs. Jag behövde radera bilder och jag behövde föra över, lite i taget från telefonen till datorn och vidare till en extern hårddisk. Madre mía! Detta slipper man ju när enheterna kommunicerar med varandra, men nu fick det alltså ske manuellt vilket innebar en resa tillbaka till sommaren 2021. Minns ni att vi då fortfarande befann oss mitt i pandemin? Livet såg helt annorlunda ut. Så snabbt man glömmer.

Den första bilden i arkivet var exempelvis QR-koden som visade att jag var vaccinerad mot Covid. Lite längre fram hittade jag det internationella vaccinpasset och sedermera bilderna från vår första resa på 1,5 år, i augusti 2021. Jag minns det som så stort. Hur vi satt där på perrongen i Carvajal på väg till Sverige. Nervösa, pirriga, som om det vore vår första resa någonsin ut i världen.

Det fanns även en skärmdump med en lista över “vardagsmat för pandemins alla hemmadagar” med tips på varma smörgåsar, ugnspannkaka, linsgryta, spansk tortilla, rösti, pizza, sill och storkok på potatis att ha kall i kylen för att plocka fram och göra exempelvis potatissallad av. Jag kastades tillbaka till hur kämpigt det var med alla dessa måltider som skulle göras när livet levdes nästan helt i hemmet. Jag hittade även ett icke pandemirelaterat tips som var kul, nämligen Piggevin - vitt vin med piggelin i med pinnen upp. Inte så lätt att få till i Spanien dock, ingen isglass kan ju ersätta Piggelin!

En annan skärmdump visade ett FB-inlägg från La Junta de Andalucía om att personer födda 1973 och 1974 nu kunde vaccinera sig. Antingen har jag skickat den till någon jag känner eller sparat för att vara beredd. Jag är född 1975 så jag var näst i tur. Vilka märkliga tider det var. Allt cirkulerade runt Covid på ett eller annat sätt. Nu i efterhand minns man mest lockdown våren 2020, men livet var ju villkorat i flera år därefter. Ändå har det inte påverkat en långsiktigt över huvudtaget. Så känner i alla fall jag (som tack och lov aldrig drabbades av själva sjukdomen).

Munskydden var ett vanligt inslag på bilderna från 2021, hos frisören, på vaccinationscentralen… första gången jag vaccinerades var på kongresspalatset i Torremolinos och det blev lite tokigt när de undrade varför min son Iván var med. Han var satt i karantän på grund av att hans storasyster som han träffat hos sin pappa, hade testats positivt. Sjuksköterskan sparkade nästan bokstavligen ut oss därifrån när jag svarade ärligt på hennes fråga…

I mer positiv anda dök det upp en galen bild på mig från när vi precis hade fått nycklarna till vårt nya kontor på Calle El Cid den 18 juni 2021. En annan bild på mig och min kompanjon i vårt kök med en mini-cava, två glas och två bananer. Vi hade förmodligen inte ätit lunch än och man kan ju inte skåla på fastande mage! Veckorna därefter fylldes telefonen med bilder på möbler, exempel, inspiration och de vi köpt och monterat ihop. En gosig matta som var tvungen att provliggas och höj- och sänkbara skrivbord som testades i tid och otid.

Så kom en bild på avskedslunchen på restaurang Leña i Marbella med Mats och Richard på Sydkusten. Ett speciellt minne. Jag gjorde ett drygt ett år långt inhopp på tidningen under pandemin, det hade blivit dags att gå tillbaka till fastighetsbranschen och nu med egen firma.

I juni 2021 åkte min son Iván och jag på några dagars semester i Huelva. Jag tror det var sista gången jag träffade Naco, Iváns farfar. Han och hans fru hade en liten semesterlägenhet i Islantilla där vi hälsade på, njöt av de paradisiska stränderna och åkte till Parador de Ayamonte för att uppleva solnedgången på andra sidan floden och landsgränsen mot Portugal. Jag har även bilder på en ynklig liten kille som blivit sjuk. Han vaknade tidigt en morgon med så ont i halsen att han grät och Covidtider som det var, kastade jag mig iväg till akuten i Huelva. Men det var falskt alarm. Det var trots allt underbara dagar. Samma höst fick farfar sin cancerdiagnos och ett år senare dog han.

Fotoalbumet skvallrar även om att jag fick punktering på min klarblå Fiat 500 som jag långtidshyrde. Samma höst dök än fler bilder på samma bil som jag lämnade tillbaka i förtid efter bara några månader. Jag behövde en större bil, nu när vi startat mäklarfirma. Jag fick tack och lov hyrbilsfirman att annonsera bilen och att hitta en ny kund. Jag hade även dokumenterat tomma hyllor i mataffären på grund av transportstrejk. Och ett annat utstickande minne är såklart lerregnen våren för två år sedan.

I telefonen fanns såklart även hutlöst många bilder på barn och husdjur. Alltför många bostads- och områdesbilder som borde ha raderats. Recept jag tror jag ska laga någongång men aldrig hittar tillbaka till. Inte sitter man och bläddrar efter recept bland 10.000 bilder! I albumet hade jag även ett antal garagebilder… När jag parkerar min bil i ett garage är jag alltid orolig för att inte ska hitta tillbaka och brukar fota närmaste pelare med nummer eller bokstav.

Andra reflektioner jag har efter detta mastodontjobb är; Varför tar jag så många bilder på samma sak? Eller varför kan jag i alla fall inte lära mig att omedelbart radera och bara behålla bästa bilden? Jag tar nästan alltid en serie exakt likadana bilder. Så himla onödigt. Och hur många bilder behöver man egentligen på sina söta husdjur när man chillar tillsammans i soffan eller sängen? Hur många vinklar är för många? De ser ju exakt likadana ut på alla bilder.

Nu börjar i alla fall mitt nya enklare liv, när jag bara ska fota sådant som verkligen har ett värde, när allt synkas av sig själv och jag slipper ladda telefonen tre gånger om dagen, hurra!