– ¡Hola! ¿Qué tal?
Det sägs att svenskar har lätt för att lära sig andra språk. När det kommer till spanskan är en sak säker: vi är fenomenala på att göra oss förstådda även med ett mycket litet ordförråd. Men när vi försöker lära oss mer avancerad spanska finns det saker som sätter käppar i hjulet för oss. Den svenska klangen kan vara väldigt svår att bli av med och även den som pratat spanska en längre tid kan bli avslöjad – på grund av några tydliga svenska språkdrag. Vi svenskar har nämligen ett väldigt speciellt sätt att prata på.
– Man brukar kalla det Scandinavian sing song, vårt melodiska sätt att gå mycket upp och ner med rösten när vi pratar. För en spanjor är det ett tydligt tecken på att vi inte är infödda spansktalare, säger Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet.

Hon förklarar att svenskar specifikt har ett mjukare och mer följsamt sätt att konversera.
– Det är en rent fonetisk skillnad. Spanjorer pratar mer entonigt, fort och hackigt, som i staccato, och har ett lägre och djupare röstläge. Det gäller både män och kvinnor, säger hon.

Svårt böja rätt
Finns det då något som är särskilt svårt för oss svenskar att lära oss? Rent grammatiskt är det framför allt två saker: dels att böja verb för att berätta något som hänt i dåtid, dels att använda konjunktiv, något som finns i spanskan men som i princip dött ut i svenskan. Det handlar om lite gammaldags verbformer som vore, leve och bevare och som i spanskan syns i ord som vaya, haga och diga. Just dessa två saker tycks vara särskilt knepiga att få till. Därför drar vi ofta till med något som ligger nära och struntar i om det inte blir helt rätt.
– Vi tror lätt att vi inte behöver lära oss det här eftersom vi blir förstådda ändå, på något magiskt vis. Men för en spanjor är det stor skillnad på rätt och fel, berättar Inger Enkvist.

För några år sedan gjorde hon ett experiment i Göteborg där spansktalande lärare fick läsa meningar som svenska studenter skrivit på spanska, för att se hur mycket de förstod. Det visade sig att ett enda felböjt verb räckte för att lärarna skulle avvisa hela meningen.
– Verbet säger så mycket på spanska: både vad som görs, vem som gör något och när någon gör det. Blir verbet fel så ”gungar” hela meningen, som lärarna i studien beskrev det.

Inger menar att detta är det avgjort svåraste för en svensk att lära sig. För någon som börjar lära sig spanska i vuxen ålder är det i princip omöjligt att få det att sitta utan att behöva tänka efter lite först – det gäller helt enkelt att nöta in reglerna.

Massor av ”que”
Något vi däremot snabbt lär oss att använda är ordet ”que”. Särskilt förtjusta är vi i uttrycket ”algo que”, som vi använder dubbelt så ofta som infödda spansktalare. Det visar en studie vid Göteborgs universitet som Aymé Pino Rodríguez gjort. I sin senaste avhandling konstaterar hon att ju bättre svenskar är på spanska, desto mindre använder vi uttryck med ”que”, något Inger Enkvist också lyfter fram.
– Svenskan består ofta av många korta meningar som binds ihop med ”och”. På spanska jobbar man i stället med långa, underordnade satser som sätts ihop med orden ”som” och ”vilket”. Därför låter det inte helt spanskt när vi bara översätter det vi vill säga rakt av från svenskan.

Enkla utvägar
Aymé Pino Rodríguez ser också att svenskar som studerar spanska gärna undviker spanskans konjunktiv. I stället använder vi verben i sin grundform, både i tal och skrift. Vilket låter lite slarvigt, men ofta är ett medvetet drag.
– Konjunktiven spökar en hel del eftersom det på svenska inte görs någon åtskillnad. När spanjorerna säger ”espero que tengas un buen día” säger vi ”espero que tienes un buen día” som ju blir fel, säger Timmy Burchard, 25, från Mölndal som studerat spanska och nu jobbar som språklärare utanför Cartagena.

Det kanske inte alltid blir helt korrekt rent grammatiskt, men vårt uttal slår sällan fel. Faktum är att vi svenskar är ganska duktiga på att få till det spanska uttalet, mycket tack vare att orden mestadels låter som de stavas. Spanskan har inte så stort ”ortografiskt djup”, det vill säga skillnad mellan det talade och skrivna språket.
– Vissa kan förstås ha en dialekt som skiner igenom, men generellt har vi mycket gratis eftersom vi betonar orden på samma sätt, säger Inger Enkvist.

Men det finns förstås vissa fallgropar. Främst handlar det om de spanska konsonanterna, eftersom bokstäverna b, d, r, c och g uttalas annorlunda på spanska än på svenska. Även om ”r” ska låta olika i orden pero och perro använder svenskar ofta likadana r-ljud. På samma sätt säger vi Madrid och beber med vanliga ”d” och ”b”, även om dessa på spanskan uttalas mer släpigt – de är så kallade frikativa konsonanter.

Knepiga undantag
Varför heter det el mapa och las manos? Undantagen för när det ska vara ”el” eller ”la” framför ett ord kan också vara förvirrande. Svenskan Stina Satz, som jobbar som lärare på språkinstitutet ISA i Buenos Aires, Argentina, menar att undantagen med maskulin och feminin artikel är ett av våra standardfel.
– Det blir också problem med olika ord för något som vi i svenskan inte gör någon skillnad på. Till exempel ”att komma”, som på spanska heter antingen llegar eller venir. Eller ”att ta med” som uttrycks med både traer och llevar beroende på omständigheterna.

Spanskan har sina klurigheter, men den som lärt sig grunderna märker snabbt hur uppskattat det är att man vågar prata, även om det blir fel ibland. Och vi vill lära oss. Numer är spanska det andra största språket i Sverige efter engelskan sett i till antalet språkstuderande på både gymnasium och universitet. Att spanska blivit så populärt tror Inger Enkvist har att göra med att vi reser mer till spansktalande länder och vill kunna uttrycka oss på semestern.
– Vi känner att vi behöver det. Spanien och Latinamerika uppfattas också som spännande destinationer. Det finns en viss exotism i att lära sig språket, på ett annat sätt än med tyska eller engelska som visserligen är annorlunda, men inte lika annorlunda.

Samtidigt menar hon att den som börjar lära sig spanska snabbt inser att språket har flera ansikten.
– Det finns modern, gammal, vårdat uttal, slang, latinamerikansk… Det enda jobbiga är att man ju alltid förstår mycket snabbare än vad man kan uttrycka sig.