Påskveckan må ha regnat bort, men under den största händelsen i Sevilla efter påsken, regnar det inte en droppe. Tvärtom, det är varmt och solen bränner all hud som inte har skyddats med solkräm.

Sevillas stora stadsfest heter Feria de Abril och den pågår i en hel vecka. Staden lever och andas feria. Butiker och barer dekoreras med papperslyktor, på gatorna hörs bjällror och klapprande hovar från glänsande hästekipage och överallt, på varenda gata, syns färggranna kvinnor klädda i den typiska klänningen - traje de flamenca. Det är en ren lycka att se. Och även om jag har varit på många aprilferior känns festen fortfarande exotisk.

Jag gör en del jobb som reseledare i Andalusien, och tursamt tillbringade vi helgen i just Sevilla. Ingen kunde undgå att något var på gång. Ferian skulle officiellt öppna klockan tolv natten till söndagen och det var förväntan och feststämning i luften. Folk drog omkring i stora gäng, oerhört fint klädda. De hade reserverat barer, restauranger och båtar för att äta och förfesta. Middagsmaten var friterad fisk som traditionen bjuder kvällen innan invigningen.

Klockan tolv på natten var det dags. Då tändes tusentals papperslyktor upp över hela det stora feriaområdet, och årets port lyses äntligen upp.

Allra trevligast är ferian när det är mörkt ute, men nästan lika spännande är den mitt på dagen. Jag tog med alla som ville i gruppen och promenerade dit på söndagen. Flera bar en fin schal. Den hade hotellstäderskan lagt på sängen tillsammans med solfjäder och en flaska vin, som en present med anledning av ferian.

Allra helst ska man förstås bära en äkta traje de flamenca, ni vet, den snäva klänningen med volanger, prickar och mönster. Till den bär man matchande sjal, smycken, skor, och har alltid en stor tygblomma och en kam i håret. Klänningarna är mycket tunga att bära, men de är underbara. Jag nöjde mig med blomma i håret.

Barnen och sambon har varit i Sevilla och hälsat på, vi passar på att träffas där när jag är på resa i åtta dagar. Vi går tillsammans med gruppen till feriaområdet. Där beställer vi in flera kannor rebujito – vin som blandas med is och sockerdricka, och sedan går de andra vidare på egna äventyr. Min familj och jag promenerar mot nöjesfältet. Barnen äter rosa och blått spunnet socker och jag beundrar alla vackert klädda kvinnor. Åh, så fina de är allihop! Alla storlekar, former och åldrar på kvinnokropparna, alla lika fina.

När hästskjutsarna börjar anlända blir det ännu mer att se på. En overklighetskänsla infinner sig: är det här på riktigt? Hästar frustar och blänker i solen och ner från vagnarna ser vi vackert klädda kvinnor.

Överallt spelas sevillanas och folk dansar, dansar och dansar.

Den här delen av ferian är njutbar för mig, men barnen blir uttråkade efter en stund. På nöjesfältet trivs de bättre. Det är ett stort tivoli som monteras upp. Åkattraktioner för både små och stora. Spökhus, radiobilar, klassiska karuseller, pariserhjul, vikingaskepp... Den värsta är en slags kula som man sitter fastspänd i. Kulan är fäst i långa gummiband, skjuts upp i luften och så får den snurra runt bäst den vill med människorna i den. Fruktansvärt.

Fruktansvärd är också ljudvolymen. Den går inte att jämföra med ett svenskt nöjesfält. Hett solsken och en ljudvolym som får en att se att de andras läppar rör sig, men det går inte att höra något... Det är lite lustigt faktiskt, jag har tillbringat så mycket tid med att skrika för att femtio personer i gruppen ska höra mig, men det är inte förrän jag går på tivoli med barnen som rösten pajar.

Nioåringen sitter nu fastspänd i en åkattraktion som verkar rolig. Hon vill ha fart och kill i magen. Attraktionen snurrar runt med henne, och både framför och bakom mitt barn ser jag andra i samma ålder, ungar som sitter på rad med fantastiska kjolar och underkjolar, tygmassor som lyfter i svängarna.

Det är dags att gå nu, jobbet kallar. Ferian är tröttande med alla ljud- och synintryck. Trots det längtar jag tillbaka med stora kameran som enda sällskap.