Valresultatet i Katalonien lämnar en mängd detaljer att analysera. Den främsta nyheten är dock att skillnaden mellan blocken förblir närmast identisk, jämfört med valet 2015. Den största överraskningen är nog att den avsatte tidigare regionalpresidenten Carles Puigdemont lyckats hålla undan från sin tillflyktsort i Bryssel. Hans lista Junts per Catalunya fick visserligen tre mandat färre (34) än Ciudadanos (37), men de blev inte omseglat av ERC, vilket de flesta opinionsundersökningar förutspått. Partiet som leds av fängslade Oriol Junqueras gjorde sitt särklassigt bästa val någonsin och fick 32 mandat, men deras representanter visade dystra miner på valnatten.

Det tredje separatistartiet CUP gjorde ett kastastrofval och förlorade sex av sina tidigare tio mandat, men har paradoxalt nog åter vågmästarroll. Detta då JuntsxCat och ERC tillsammans erhållit 66 mandat och är beroende av minst två av CUP:s röster för att ha majoritet i kammaren. Åter igen fick separatisterna knappt 48 procent av rösterna, men majoritet i kammaren. Dock med endast 70 mandat, mot tidigare 76. Detta kan också läsas som att om det varit fråga om en folkomröstning om självständighet så förlorade separatisterna.

Valet vanns som sagt av Ciudadanos, ledda av Inés Arrimadas. På drygt tio år har partiet gått från tre mandat till 37 och drygt 25 procent av rösterna. Trots rekordresultatet är det dock en bitterljuv seger för liberalerna, vars chanser att komma till makten är obefintliga. Inte ens om separatisterna tappat sin majoritet hade det varit troligt att Arrimadas lyckats erhålla de övriga partiernas röster, men nu går det inte ihop ens matematiskt.

Socialistpartiet PSC:s kandidat Miquel Iceta gick ut starkt i inledningen av valkampanjen och presenterade sig som den ende riktiga kompromisslösningen. Detta har dock varit ett val där väljarna velat satsa på säkra kort, något som speglas av den förstärkta polariseringen. PSC ökade visserligen från 18 till 19 mandat, men det var betydligt i underkant sett till socialisternas förväntningar, som var att regera.

Polariseringen slog ännu mer mot En Comú-Podem (Podemos), som tappat tre av sina tidigare elva mandat. Deras huvudkandidat Xavier Domenec är en av de mest ansedda rikspolitikerna, men Podemos oklara hållning i självständighetsdebatten har legat dem till last.

Allra sämst har det dock gått för Partido Popular, som rasat från tidigare elva till endast tre mandat och nu har till och med färre platser än CUP. Båda partierna missar för övrigt gränsen på fem mandat som krävs för att ha egen grupp i parlamentet och det är anmärkningsvärt att de två extrempartierna, på var sin sida i blocken, tvingas samsas framöver i den så kallade Grupo Mixto. PP:s huvudkandidat Xavier García Albiol medgav på valnatten att deras resultat var långt ifrån förväntat och han kunde inte låta bli att slänga en känga till Ciudadanos, som menat att de var det enda partiet som verkligen kunde bekämpa separatisterna men som trots segern tvingas leda oppositionen.

Valresultatet lämnar som väntat en rad frågetecken och det är i skrivande stund svårt att se hur en ny regering ska kunna bildas. Carles Puigdemont är den som på pappret har störst möjlighet att bli vald till regionalpresident, men för det krävs att han infinner sig i Barcelona och då kommer han med all säkerhet att häktas, i enlighet med den efterlysning som råder i Spanien. Puigdemont har nämligen inte infunnit sig till förhör, för sin roll i den ensidiga självständighetsförklaringen 27 oktober. En möjlighet är att Puigdemont gör avkall på sin plats och att han väljer att styra från Belgien, med en skuggpresident på posten.

Den möjligheten går dock via att Junts per Catalunya får stöd av ERC och inte minst CUP. De senare har upprepade gånger sagt att de endast kommer att stödja de två andra seperatistpartierna om de återgår till självständighetsfärklaringen, stödd på den olagliga folkomröstningen 1 oktober. Detta verkar dock föga troligt, då både JuntsxCat och ERC redan backat från sin tidigare position och nu uppger att självständighetsförklaringen endast var symbolisk och att Kataloniens separation måste förhandlas med Spanien.

Avslutningsvis måste det poängteras att den oförändrade maktbalansen i Katalonien dock inte innebär Status Quo. Med undantag av CUP, som nu fått mindre än hälften av sina tidigare mandat, har separatisterna sett vad en ensidig självständighetsprocess kan leda till. Regionalstyret intervenerades, företagen flydde regionen, den utlovade internationella uppbackningen uteblev helt och de högsta ansvariga är nu föremål för juridiska processer som kan leda till domar på både dryga böter och flera års fängelse.

Om separatisterna lyckas bilda regering igen kommer den därför med all säkerhet att vara betydligt mer försiktig än den tidigare. Det troligaste är dock att de tre separatistpartierna inte lyckas nå en överenskommelse och då väntar ännu ett val i Katalonien runt hörnet.