Nu var det väl nya pampar i kommunen och de satt i publiken och kände sig besvärade å sina företrädares vägnar. Sedan blev det musik och så lallade jag i fyrtio minuter. Nu råkade jag veta att Ingvar var storsnusare och att han la in riktiga prillor. Stomisnusare som kör med påse var han då inte. I mina slutapplåder ropade jag upp Ingvar och gav honom som jubileumsprecent två kilo snus.

Några månade senare fick jag ett intressant telefax från Holland. Det var Ingvar Kamprad som textat prydligt för hand sitt meddelande till mig med versaler. Jag kan citera början:

BÄSTE BENGT

TACK FÖR SNUSET SOM JAG FICK AV DIG DÅ JAG VAR I ÄLMHULT! EN STOR PLASTPÅSE MED HÄLSNING. DET VAR DET BÄSTA SNUS JAG NÅGONSIN ÄTIT. KOMMER DU IHÅG VILKEN SORT JAG FICK? SKULLE DU VILJA SÄNDA ETT KILO TILL IKEA I ÄLMHULT OCH LÄGGA FAKTURAN I PAKETET SÅ ORDNAR DOM MED BETALNING. (ÄR JAG BETRODD FÖR ETT PAR KILO?) TACK FÖR HJÄLPEN.

BÄSTA HÄLSNINGAR INGVAR.

Jag skickade snuset och skrev: Käre Ingvar du är betrodd för fyra kilo. I paketet gav jag honom också en snusdosa med pornografiskt motiv samt en ask kåtpiller. Nog om.

Det talas ofta om hur oumbärlig nollan är inom matematiken och här bidrar jag genom att berätta hur det kan gå när man missar en nolla. Under några månader, efter min skilsmässa, drev jag företaget själv men tog hjälp av en bybo när själva snuset skulle tillverkas och förpackas. Telefonen ringde i ett så jag bar alltid med mig en bärbar lur.

I Borås finns ett postorderföretag som heter Cellbes som har telefonnummer 033 10 60 00. Jag hade lokalnummer 331060. Om Cellbes kunder i Kristianstad med omgivning missade att slå nollan i riktnumret så ringde de ett lokalsamtal till mig. Detta hände titt som tätt när Cellbes gav ut en ny katalog. Det blev till slut ganska irriterande. Jag slutade att svara ”Bengt Sändhs Snusfabrique”. I stället svarade jag bara ”Postorder”.

En solig sommardag stod jag fyra meter upp på en stege och målade när det ringde. Jag skyndade mig ner, fick tag på luren och svarade ”Postorder”. Det var en äldre dam. Jag fick namn och adress.
–Jag skulle vilja beställa en negligee.
–Ja det går utmärkt, vad har den för nummer? Någonting annat?
–Ja sen vill jag ha ett par gardiner. (Jag fick ordernumret även på dem).

Så fick jag en idé så jag fortsatte:
–Ja dom är väldigt söta och nu har jag en nyhet att berätta för damen. Vi har tagit fram en slags superstärkelse som bara kostar tolv kronor. Ni häller påsens innehåll i en hink med ljummet vatten och sköljer gardinerna däri.
–Det vill jag inte ha!
–Jo, förstår damen. Sedan breder ni ut gardinerna på en korrugerad plåt eller plast och låter dem torka där.
–Det vill jag inte ha!
–När gardinerna är torra är dom helt stela och vackert vågiga. Damen behöver inte göra hål i väggarna för gardinstänger. Ni ställer bara gardinerna på golvet och lutar dem mot fönsterkarmen.
–Hör ni inte vad jag säger? Det var de dummaste. Jag vill inte ha någon stärkelse!
–Jo men, tänk så praktiskt när damen skall städa. Bara ställa gardinerna åt sidan.
–JAG VILL INTE HA NÅGON STÄRKELSE!!! JAG LÖSER INTE UT PAKETET!
–Jo, nu skickar jag det här. Ni kommer att bli så nöjd!

Här la jag på luren och gick in i köket för att ta mig en öl. När jag satt där fick jag ett skrattanfall. Jag tänkte att nu ringer damen till Cellbes, ilsken som ett bi och skriker att hon inte tänker lösa ut ett paket och i eftermiddag pratar hela personalen på Cellbes om en ilsken tant som yrar om gardiner med någon slags superstärkelse.