En god vän från Sevilla besökte oss i helgen. Hon behövde ett par dagar med vandring, mat och sällskap efter ett tufft uppbrott. På söndagen tog sambon med henne på en nyupptäckt vandringsled, och jag åkte med ungarna och hunden till en ljuvlig porlande bäck som man följer längs stigar, broar och tunnlar. Klockan två skulle vi sammanstråla på baren i byn Los Romeros. Där sitter man skönt på det lugna lilla torget framför bykyrkan och serveras rustika, vällagade tapas av det äldre paret som förestår restaurangen.

Men när vi kom fram kände vi att något inte var som vanligt. Det var inte bara det gula calima-diset som låg så olycksbådande i luften, utan något mer. Bara ett av de fem borden på torget var upptaget. Vad var detta?

Vi satte oss, och efter en stund kom den äldre mannen ut.
–Vi har tyvärr ingen mat idag. Köket är stängt. Min fru har åkt på Semana Santa i Sevilla, sa han och ursäktade sig gång på gång för att han inte kunde erbjuda någon lunch utan enbart dryck.
–Ingen fara, vi förstår, sa vi lite snopet.

Vi var hungriga, men stannade för dryck och oliver, och åkte sedan till vägrestaurangen som har så god tonfisk i karamelliserad löksås.

Påskveckan är här och att en restaurang stänger köket för att en äldre dam, tillika kocken i byns enda restaurang, vill se påskprocessionerna i Sevilla, en och en halv timme bort, är egentligen inte konstigt. Det är fler affärsverksamheter som stänger, och flera bekanta som försvinner iväg några dagar till Sevilla av samma anledning.

Det finns naturligtvis påskprocessioner här i Huelvabergen också. Jag ser själv gärna brödraskapet som utgår från kyrkan högst uppe på Aracenaberget, varifrån de högtidligt går ner med kristuskoloss, madonna och orkestrar med en vidunderlig utsikt på sin högra sida.

Påskprocessionerna i Sevilla är ändå speciella. Det är något som ska upplevas, och allra helst på kvällen när botgörarna går med sina långa ljus, ibland helt i tystnad men för det mesta med orkestrar. Åh, så mäktigt det är! Processionerna ser olika ut i olika delar av Spanien. I Sevilla bärs de stora kolosserna med sina statyer upp inifrån. Bärarna ser alltså inte var de går. Ändå framförs kolosserna med elegans i takt till musiken, och de inbitna påskfirarna vet exakt var de ska stå för att få ut mesta möjliga när processionerna tågar förbi. Till exempel i smala gathörn, vid kyrkorna där kolosserna gör en hälsning framför kyrkporten, eller på de ställen där någon sjunger flamenco från en balkong. Allt detta i doften av rökelse och apelsinblomma.

Jag såg många processioner när vi bodde i Sevilla, men nu är det länge sedan sist. Jag kom på att barnen inte har sett en enda. Därför tyckte jag att när vi nu har ett påsklov då vi är lediga alla fyra bör vi åka till Sevilla någon dag och titta.

Sambon, som är född och uppvuxen i Sevilla, ansåg att det kunde bli knepigt. Semana Santa i Sevilla har blivit för stort, menar han. För 15 år sedan kunde vi stå på det härliga lilla torget utanför konstmuseet en skärtorsdagsnatt och betrakta på nära håll när kolosserna fördes fram, men nu är det så mycket folk att det är svårt att se något alls. Vi kan visserligen sova över hemma hos svärfar, men var skulle vi parkera bilen?

Jag är optimist och tänker att det löser sig, men fick en tankeställare när rapporterna om bilköer började komma. Sambon, som skulle repa med sin grupp fredagen innan påskveckan ens hade börjat, satt fast i bilkö i en timme på grund av alla som skulle in i Sevilla. Och på söndagskvällen ringde vår kompis som besökt oss och sedan tagit bussen tillbaka, för att berätta om de enorma bilköerna. Bussen hade blivit mycket försenad, stått stilla i bilköer och till slut hade chauffören släppt av alla passagerare vid en bro, eftersom inga bussar kom vare sig in eller ut från busstationen på grund av den stillastående trafiken.

Nog var det mycket folk då senast vi såg processionerna, för tio år sedan, men inte var det väl så illa? Det kändes inte längre så viktigt att åka dit med barnen. Bättre att stanna i bergen över påsklovet.

Men så fick någon reda på att svärfar fyller år på skärtorsdagen. 85 år! Sannerligen en dag att fira! Tyckte jag i alla fall. I den spanska släkten firas sällan födelsedagar, det var därför ingen som hade reda på att svärfars födelsedag nalkades. Men 85 år, hörrni! Vi organiserar en lunch, föreslog jag. Med barn, barnbarn och kusiner. Släkten som aldrig samlas längre. Det skulle han tycka om!

Släktbanden är svaga och ömtåliga, men jag och sambon fick med de flesta på idén. Dock blev det diskussion när frågan om restaurang kom på tal. Anledningen var förstås påskveckan.

Den släkting som bor i Sevilla tyckte att vi skulle ta lunchen centralt i stan, alternativt flytta hela födelsedagsfirandet till veckan efter påsk. Hon ville nämligen inte förlora sin parkeringsplats genom att behöva köra någonstans.

Hon har på sätt och vis rätt. Den som flyttar bilen från centrum under påskveckan får räkna med att därefter parkera sitt fordon i en grannby och inte återse det förrän efter påsk. Att hitta en ny parkeringsplats är närapå omöjligt de här dagarna.

De flesta av oss bor dock utanför stan och röstade snabbt ner hennes förslag. Hur tänkte hon att vi, fem familjer, skulle hitta parkeringsplats? Nej, bättre att vi hämtar upp Sevillaborna och kör till en restaurang utanför stan.

85-årsfirandet hänger fortfarande i luften när jag skriver detta, men att svärfar ska firas på sin dag råder det ingen tvekan om. Tur att de har mig som fixar sådant här.

Och vem vet, kanske hittar vi ändå parkering och stannar kvar en natt i stan, nu när vi ändå åker, för att se någon procession. Men på lördagen, påskafton, måste vi vara hemma. Ungarna har nedräkning till den dagen. Vi blandar påsktraditioner i familjen; sambons processioner, torsk och torrijas med mina fjädrar, häxor och påskägg. Och det som slår högre än allt annat är naturligtvis de godisfyllda påskäggen som göms i trädgården på påskaftonens morgon. Hur mäktiga processionerna i Sevilla än är kan de aldrig tävla med pappägg fyllda med lösgodis, klubbor och choklad. Inte om ett barn får välja.