(Publicerad 2008-04-04) Du premieras för att främja kulturutbytet mellan Spanien och Sverige, vad har du själv för relation till Spanien?
– Den första delen av min relation till Spanien var dålig. Jag tillhör dem som vägrade åka hit under Francotiden.
– Å andra sidan har jag alltid haft ett bra och nära förhållande till spansk kultur. Lorca var redan tidigt i mitt liv en viktig författare och även Goya betyder mycket för mig. Jag brukar åka till Madrid och ströva omkring på Pradomuseet ungefär en gång vart tredje år.

Har konstnärer som Lorca och Goya inspirerat dig i ditt arbete?
– Det tror jag. Den mesta inspirationen är ju den indirekta och jag har säkert i ord formulerat saker som inspirerats av Goyas bildvärld. Men det är svårt att peka på exakt vad.

Du tillbringar mycket av din tid i Moçambique, hur ser du på fenomenet med båtflyktingarna som kommer till Spanien från Afrika?
– Jag talar ofta om detta och frågar mina lyssnare var Europas centrum ligger idag. Ett centrum ligger på den lilla ön Lampedusa söder om Italien. Där liksom i Spanien flyter varje dag iland flyktingar, ofta döda.
– Är det här det Europa vi vill ha?
– Mitt svar är definitivt nej, alla lösningar måste vara bättre än detta. Jag brukar föreslå, lite för att provocera, att vi bygger en bro mellan Gibraltar och Afrika och att hela Europa är med och betalar.
– Så skulle vi i alla fall få en slags kontroll istället för det vidriga som pågår just nu. Det är oerhört genant för oss européer med vårt klassiska arv av humanism och jag tycker Spanien får dra ett alldeles för stort lass själv. Det är hela Europas skyldighet att finna en lösning.

Hur bedömer du Sveriges intresse i frågan?
– Sverige har av tradition alltid tagit emot många flyktingar och jag tycker diskussionen är något sånär anständig. De riktiga mörkerkrafterna, jag tänker på Sverigedemokraterna, når inte ut.
– Vi borde dock agera hårdare i EU för att ge Spanien stöd. Det Spanien gjorde för några år sedan när de gav flyktingarna amnesti, var väldigt bra, fler länder borde göra samma sak.

Du skänkte nyligen 15 miljoner kronor för att bygga en barnby i Moçambique, varifrån kommer ditt sociala engagemang?
– Jag föddes efter andra världskriget i det lilla samhället Sveg, i Härjedalen. När jag var liten i mitten på 1950-talet var fattigdomen fortfarande synlig i Sverige, det hänger kvar i mig.
– Jag tillhör den där 60-tals generationen alla skäller på, men det var en bra tid att växa upp i. Vi lärde oss att världen är större än det näsan pekar på och vi lärde oss att organisera politiskt arbete. Tanken om solidaritet som en förnuftig politisk grej, inte bara känslomässig upprördhet, är det fundament som hela min världsbild vilar på.
– Världen ska i alla fall inte bli sämre av att jag råkar finnas här. Och om jag sedan tjänar fruktansvärt mycket pengar, vad sjutton ska jag med dem till? Jag kan inte mer än äta mig mätt och köpa de böcker jag vill ha.

Vad betyder det för dig att du får Drottning Kristinapriset?
– Att få ett pris är alltid positivt, det finns ett erkännande i det. Jag visste att jag hade många läsare i Spanien, men blev ändå förvånad.

Du har sålt en miljon böcker här, är det mycket internationellt sett?
– Ja, det gör nog att Spanien hamnar på tio-i-topplistan.

Vad är det hos Wallander som går hem hos spanjorerna?
– Vad är det för litteratur som går hem i Sverige? Jo, det är till exempel böcker som är specifikt spanska eller specifikt italienska. Just det exotiska fascinerar oss.
– Sedan tror jag Wallander är populär av ett särskilt skäl; han är en antihjälte i det att han hela tiden förändras. Efter tre böcker bad jag en god vän till mig som är läkare ge Wallander en folksjukdom. Diabetes sa hon, hans liv är diabetes! Så det fick han, och det gjorde honom än mer verklig.
– Inte kan man tänka sig James Bond plötsligt säga ”ursäkta jag måste ta en insulinspruta”. Det funkar inte. Jag tror det finns en längtan hos människor att möta dessa karaktärer som påminner om dem själva.

Är Wallander en bra ambassadör för Sverige i Spanien?
– Det vet jag inte, men jag har hört att det kommer spanska turister till Ystad och vandrar i Wallanders fotspår. Jag bara gapar.

Förmedlar inte böckerna om Wallander en väldigt svart bild av Sverige?
– Nej, det tycker jag inte. Alla förnuftiga läsare vet att det lika gärna kunde handlat om Spanien, om Danmark, om Tyskland. Det är europeiska böcker som till exempel berör krisen inom rättsväsendet i dagens Europa. Ystad är bara en symbol för en europeisk stad i vår tid.
– Det är klart att vissa sidor varit svåra att skriva men litteraturen kan ändå aldrig blir lika ruggig som verkligheten.

Vad anser du om din medpristagares verk i Malmö, Turning Torso?
– Vi lever i en tid där många städer i världen skaffar sig en identitet genom att bygga en eller flera väldigt speciella byggnader. Det pågår en kamp om vem som ska ha det högsta tornet. Turning Torso är definitivt inte högst men har en säregen originalitet som jag tycker är helt okej.

Vad finns inom dig som inte kommit ut än?
– I maj kommer min nästa bok ”Kinesen” ut. Det är en thriller om Kinas framfart i världen med kopplingar till bland annat Zimbabwe och president Mugabe. Den kommer ut på sju språk samtidigt och det undrar jag om någon svensk författare varit med om tidigare. Det skulle möjligen vara min svärfar Ingmar Bergman.
– Jag har inte för lite att göra om man säger så. Jag stannar två dagar i Madrid, inkognito, för att sätta mig på Pradomuseets café och tänka igenom det kommande året.