Array
(
    [0] => Array
        (
            [id] => 42998
            [sectionId] => 448
            [priority] => 12
            [publish] => y
            [body] => Här kan ni läsa min artikel i Sydkustens sommarnummer förra året https://www.sydkusten.es/sk/245/a/40950/-i-odla-i-sol-och-skugga-i-/. Efter att under flera veckor ha ägnat mig åt att klippa ned en död klängväxt, rensat bort rötter segare än Tarzans lianer, nedmonterat en ful gammal spaljé och målat muren vit, var jag väldigt bestämd med att jag ville odla i krukor. Jag ville ha ordning och reda, kontroll, ingen rotbildning och med möjlighet att flytta runt plantorna lite beroende på sol och väder.

Den stora utmaningen var just att hitta plantor som antingen trivs helt i skugga (vänstra muren på terrassen) eller helt i sol (högra sidan på terrassen). Naivt tänkte jag att det inte borde vara så svårt om jag bara valde rätt (inhemska) växter. Med hjälp av google hittade jag många förslag på soltåliga plantor som inte skulle behöva så mycket vatten. Det var ju 2024 och svår torka! Jag köpte pelargoner, verbena, lantana, elefantfötter, lavendel och ett apelsinträd. Samt flera lite större krukor och jord. 

Trots min noggranna research gjorde jag inget annat än att vattna hela sommaren och ändå såg det för bedrövligt ut. En lavendelplanta brändes och dog efter bara några veckor, verbenan gillade inte heller solsidan. Inte ens de plantor som överlevde, såg ut att trivas särskilt bra. Lavendeln fick till slut flytta över på skuggsidan och där har den bokstavligen blommat ut nu ett år efter jag köpte dem. I början av sommaren köpte jag även en jasmin som är menad att täcka nätet jag satt upp sista biten mellan min och grannens terrasser för att katten inte ska gå in till henne. Jasminen lever men gör allt för att fly min sida av terrassen och flytta in till grannen.

Under vintern har det ironiskt nog till och med på solsidan varit lite dåligt med sol. Apelsinträdet har minskat i omfång istället för att växa. Jag trodde det höll på att dö när det plötsligt kom mängder av knoppar och nu blommar det och doftar ljuvligt. Det fick nyligen flytta till en gigantisk kruka vilket förmodligen gjort gott. Det var nu inte mycket kvar som prydde den högra sidan av terrassen. Jag köpte en bougainvillea tidigare i våras, men den verkade inte heller glad.

Förra helgen kom sommaren och jag gav mig på alltihop igen. Jag har funderat så mycket på vad jag ska göra med de där jäkla odlingskonstruktionerna. Förra ägaren hade murat upp odlingslådor längs med terrassidorna men jag satsade alltså på krukor. Efter att ha kämpat i ett år med krukorna och dessutom aldrig blivit nöjd med resultatet rent estetiskt, insåg jag att jag valt helt fel väg.

Efter snart 22 år i Spanien är jag fortfarande väldigt svensk i vissa avseenden och bland annat har jag aldrig fattat att ju mindre jord en planta har desto mer måste man vattna. Att odla i krukor är aldrig ett problem i Sverige. Men så trillade poletten till slut ned. 

Jag skulle inte googla på ännu soltåligare plantor utan jag skulle köpa jord, fylla upp odlingslådorna och plantera ut de växter jag hade lyckats hålla vid liv, för att ge dem en bättre tillvaro och skapa hållbarhet i mitt lilla projekt. I lördags körde jag till plantskolan och köpte 130 liter jord. Det var tungt och dyrt och jag kunde lätt ha fyllt upp med tre gånger så mycket. Men det känns ändå som jag är på rätt väg nu.

Det blev även några nytillskott i familjen. Jag föll till föga och köpte tre färgglada kaktusar samt två agaveplantor. Nästan ingenting av det jag planterat syns ovanför tegelkanten på odlingslådorna. Det hade som sagt behövts mer jord. Eller större plantor. Men jösses vad det är dyrt med växter! Förra helgen åkte jag ändå till en av de allra största plantskolorna i Las Lagunas de Mijas som i teorin också borde vara en av de billigare. Men lite större plantor kostar ju från 50 euro och uppåt och jag behöver ganska många.

Så jag hoppas nu i mitt stilla sinne att jag har skapat bättre förutsättningar med all jord och att mina miniplantor ska växa sig större på nolltid. Igår när jag gick förbi min granne som har en liten täppa utanför sin terrass, plockade hon en plastburk full med ”nísperos” och gav till mig. Det visade sig att hon planterat en kärna för tre år sedan och nu har hon ett stort träd, dessutom fullt med frukt! Så det ska jag också göra. Hon hade även jordgubbar, ananas, citron- och apelsinträd och en del annat - allt från kärnor hon tagit själv direkt från frukter.

Jag har funderat på vad jag ska göra med alla mina numera tomma krukor, såklart ska jag plantera fruktkärnor! Det är kul med projekt, under vårens första ljumma hoppfulla veckor, innan hettan tar död på all lust och på alla försök till att skapa liv. Det är ju en dynamisk cykel det där med att odla och det är nog det jag har svårt för, jag vill bara fixa iordning och att det fina sedan förblir konstant. Men med allt liv kommer död. Och så börjar det om igen.
            [ingress] => CARIN OSVALDSSON  När jag för drygt ett år sedan tog mig an den stora utmaningen att förvandla min nya terrass till en blommande trädgård, anpassad till det varma klimatet, visste jag innerst inne att jag skulle misslyckas. Men skam den som ger sig, jag lär mig nya saker varje månad och idag blir det en genomgång av hur det gått hittills med några tips och trix från mig till er.
            [headline] => Odla på terrass - ett år senare
            [page] => 0
            [modified] => 20250402202357
            [created] => 20250402163718
            [publishStart] => 20250405065900
            [publishStop] => 20250929155859
            [fullArticle] => Odla på terrass - ett år senare CARIN OSVALDSSON  När jag för drygt ett år sedan tog mig an den stora utmaningen att förvandla min nya terrass till en blommande trädgård, anpassad till det varma klimatet, visste jag innerst inne att jag skulle misslyckas. Men skam den som ger sig, jag lär mig nya saker varje månad och idag blir det en genomgång av hur det gått hittills med några tips och trix från mig till er. Här kan ni läsa min artikel i Sydkustens sommarnummer förra året https://www.sydkusten.es/sk/245/a/40950/-i-odla-i-sol-och-skugga-i-/. Efter att under flera veckor ha ägnat mig åt att klippa ned en död klängväxt, rensat bort rötter segare än Tarzans lianer, nedmonterat en ful gammal spaljé och målat muren vit, var jag väldigt bestämd med att jag ville odla i krukor. Jag ville ha ordning och reda, kontroll, ingen rotbildning och med möjlighet att flytta runt plantorna lite beroende på sol och väder.

Den stora utmaningen var just att hitta plantor som antingen trivs helt i skugga (vänstra muren på terrassen) eller helt i sol (högra sidan på terrassen). Naivt tänkte jag att det inte borde vara så svårt om jag bara valde rätt (inhemska) växter. Med hjälp av google hittade jag många förslag på soltåliga plantor som inte skulle behöva så mycket vatten. Det var ju 2024 och svår torka! Jag köpte pelargoner, verbena, lantana, elefantfötter, lavendel och ett apelsinträd. Samt flera lite större krukor och jord. 

Trots min noggranna research gjorde jag inget annat än att vattna hela sommaren och ändå såg det för bedrövligt ut. En lavendelplanta brändes och dog efter bara några veckor, verbenan gillade inte heller solsidan. Inte ens de plantor som överlevde, såg ut att trivas särskilt bra. Lavendeln fick till slut flytta över på skuggsidan och där har den bokstavligen blommat ut nu ett år efter jag köpte dem. I början av sommaren köpte jag även en jasmin som är menad att täcka nätet jag satt upp sista biten mellan min och grannens terrasser för att katten inte ska gå in till henne. Jasminen lever men gör allt för att fly min sida av terrassen och flytta in till grannen.

Under vintern har det ironiskt nog till och med på solsidan varit lite dåligt med sol. Apelsinträdet har minskat i omfång istället för att växa. Jag trodde det höll på att dö när det plötsligt kom mängder av knoppar och nu blommar det och doftar ljuvligt. Det fick nyligen flytta till en gigantisk kruka vilket förmodligen gjort gott. Det var nu inte mycket kvar som prydde den högra sidan av terrassen. Jag köpte en bougainvillea tidigare i våras, men den verkade inte heller glad.

Förra helgen kom sommaren och jag gav mig på alltihop igen. Jag har funderat så mycket på vad jag ska göra med de där jäkla odlingskonstruktionerna. Förra ägaren hade murat upp odlingslådor längs med terrassidorna men jag satsade alltså på krukor. Efter att ha kämpat i ett år med krukorna och dessutom aldrig blivit nöjd med resultatet rent estetiskt, insåg jag att jag valt helt fel väg.

Efter snart 22 år i Spanien är jag fortfarande väldigt svensk i vissa avseenden och bland annat har jag aldrig fattat att ju mindre jord en planta har desto mer måste man vattna. Att odla i krukor är aldrig ett problem i Sverige. Men så trillade poletten till slut ned. 

Jag skulle inte googla på ännu soltåligare plantor utan jag skulle köpa jord, fylla upp odlingslådorna och plantera ut de växter jag hade lyckats hålla vid liv, för att ge dem en bättre tillvaro och skapa hållbarhet i mitt lilla projekt. I lördags körde jag till plantskolan och köpte 130 liter jord. Det var tungt och dyrt och jag kunde lätt ha fyllt upp med tre gånger så mycket. Men det känns ändå som jag är på rätt väg nu.

Det blev även några nytillskott i familjen. Jag föll till föga och köpte tre färgglada kaktusar samt två agaveplantor. Nästan ingenting av det jag planterat syns ovanför tegelkanten på odlingslådorna. Det hade som sagt behövts mer jord. Eller större plantor. Men jösses vad det är dyrt med växter! Förra helgen åkte jag ändå till en av de allra största plantskolorna i Las Lagunas de Mijas som i teorin också borde vara en av de billigare. Men lite större plantor kostar ju från 50 euro och uppåt och jag behöver ganska många.

Så jag hoppas nu i mitt stilla sinne att jag har skapat bättre förutsättningar med all jord och att mina miniplantor ska växa sig större på nolltid. Igår när jag gick förbi min granne som har en liten täppa utanför sin terrass, plockade hon en plastburk full med ”nísperos” och gav till mig. Det visade sig att hon planterat en kärna för tre år sedan och nu har hon ett stort träd, dessutom fullt med frukt! Så det ska jag också göra. Hon hade även jordgubbar, ananas, citron- och apelsinträd och en del annat - allt från kärnor hon tagit själv direkt från frukter.

Jag har funderat på vad jag ska göra med alla mina numera tomma krukor, såklart ska jag plantera fruktkärnor! Det är kul med projekt, under vårens första ljumma hoppfulla veckor, innan hettan tar död på all lust och på alla försök till att skapa liv. Det är ju en dynamisk cykel det där med att odla och det är nog det jag har svårt för, jag vill bara fixa iordning och att det fina sedan förblir konstant. Men med allt liv kommer död. Och så börjar det om igen. Våren är den mest hoppfulla tiden för oss hobbyodlare. Allt blommar och grönskar, det är lagom varmt och lagom blött. Allt är ännu möjligt. 
            [puff] => Våren är den mest hoppfulla tiden för oss hobbyodlare.
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [1] => Array
        (
            [id] => 42994
            [sectionId] => 448
            [priority] => 12
            [publish] => y
            [body] => 

Klicka här om du vill ladda ner programmet och lyssna offline.

Vill du kommentera programmet och kanske även medverka? Skicka ett röst- eller textmeddelande på WhatsApp-numret +34 679 560 779. Se till att hålla röstmeddelanden kort, om du vill att det ska spelas upp i kommande avsnitt!

Här har du avslutningslåten:


            [ingress] => En aktuell nyhet föranleder veckans huvudtema, som är något som berör såväl spanjorer som utlänningar som bor i Spanien. Det handlar om det gissel som telefonbolagen utgör för kunderna, något som har utvecklats parallellt med de olika telefontjänsterna.
            [headline] => SK-podden 84🎙: Spanskt telefongissel
            [page] => 0
            [modified] => 20250402124645
            [created] => 20250402105338
            [publishStart] => 20250404065900
            [publishStop] => 20240304151059
            [fullArticle] => SK-podden 84🎙: Spanskt telefongissel En aktuell nyhet föranleder veckans huvudtema, som är något som berör såväl spanjorer som utlänningar som bor i Spanien. Det handlar om det gissel som telefonbolagen utgör för kunderna, något som har utvecklats parallellt med de olika telefontjänsterna. 

Klicka här om du vill ladda ner programmet och lyssna offline.

Vill du kommentera programmet och kanske även medverka? Skicka ett röst- eller textmeddelande på WhatsApp-numret +34 679 560 779. Se till att hålla röstmeddelanden kort, om du vill att det ska spelas upp i kommande avsnitt!

Här har du avslutningslåten:

 Klicka nedan för att lyssna på inslaget. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [2] => Array
        (
            [id] => 42873
            [sectionId] => 448
            [priority] => 12
            [publish] => y
            [body] => Pata Negra Reserva Tempranillo 2018 är producerat av Bodega J. García Carrión i Valdepeñas. Efter jäsning har vinet lagrats tolv månader på amerikansk och fransk ek. I doft och smak hittar vi toner av mörka bär, choklad, tobak och en mjuk balanserad syra. Eftersmaken är medellång med lite mjuka tanniner. Ett välgjort och fylligt vardags-vin som säljs till ett förvånansvärt lågt pris.

Vinet kostar 2,75 euro på Mercadona.


            [ingress] => Att köpa billiga viner kan ibland vara en vansklig chansning. Men jag har svårt att motstå att prova för att se om det kan vara ett fyndvin. I det här fallet så är vinet producerat av en ansedd bodega i ett känt distrikt, och dessutom från en hyfsat bra årgång. Min ”chansning” visade sig i detta fall vara rätt, så här kan jag tipsa om ett riktigt fynd.
            [headline] => Fynd-tempranillo på Mercadona
            [page] => 0
            [modified] => 20250402091146
            [created] => 20250317161146
            [publishStart] => 20250403065900
            [publishStop] => 20230910132159
            [fullArticle] => Fynd-tempranillo på Mercadona Att köpa billiga viner kan ibland vara en vansklig chansning. Men jag har svårt att motstå att prova för att se om det kan vara ett fyndvin. I det här fallet så är vinet producerat av en ansedd bodega i ett känt distrikt, och dessutom från en hyfsat bra årgång. Min ”chansning” visade sig i detta fall vara rätt, så här kan jag tipsa om ett riktigt fynd. Pata Negra Reserva Tempranillo 2018 är producerat av Bodega J. García Carrión i Valdepeñas. Efter jäsning har vinet lagrats tolv månader på amerikansk och fransk ek. I doft och smak hittar vi toner av mörka bär, choklad, tobak och en mjuk balanserad syra. Eftersmaken är medellång med lite mjuka tanniner. Ett välgjort och fylligt vardags-vin som säljs till ett förvånansvärt lågt pris.

Vinet kostar 2,75 euro på Mercadona.

  
            [puff] => Björn Andersson bjuder varje vecka på ett tips på något gott spanskt vin.
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [3] => Array
        (
            [id] => 42979
            [sectionId] => 448
            [priority] => 12
            [publish] => y
            [body] => När jag vände mig om och såg vad som låg på köksgolvet var det med blandade känslor. Jag blev rörd, samtidigt som känslor av annalkande problem, avsmak, förvåning, stolthet och medkänsla trängdes med varandra.
En meter från mina fötter låg den minsta lilla mus som någon katt i historien någonsin har fångat, stel av skräck och med skadat ben. Bredvid honom satt Vargen och tittade på sitt byte.
– Nämen titta vad du har fångat Vargen, det var bra gjort!

Katten Vargen är inte den vassaste kniven i lådan, om vi säger så, och att han fångat en musbebis är inget mindre än ett under. Vargen är helt enkelt inte som andra katter. Han är liksom i en kategori för sig. Lite egen. Bara ett par månader efter adoptionen av honom började vi misstänka att hans förlorade svanstipp berodde på ren klantighet. När han var ung sprang han så fort att han tog sats mot lodräta väggar, och en gång försökte han döda sambons chefs hund. Föreställ er en tecknad Disneyfilm med en hund i koppel som snor runt, runt sin mattes ben, som panikslagen försöker rädda sig från den galna katten på hans rygg. 

Vargen är inte en katt som lär sig av sina misstag, och han är envis som en husfluga – vill han stå på någons mage och trampa med utspärrade vassa klor så spelar det ingen roll hur många gånger man lyfter, och sedan puttar, ner honom, han slutar inte försöka förrän man ställer sig upp. Ett ”nej” finns inte i hans värld.

Vargen borde vara omkring nio år gammal. Jag tror inte att han en enda gång under åren tillsammans med oss har fångat något djur. Förrän nu, när han alltså har tagit en musunge. Ändå var det möss i huset som gjorde att vi adopterade honom. Hans föregångare Pipen hade blivit påkörd, och så fort han försvann började det komma in möss och kackerlackor i bostaden. Inga fällor eller gifter hjälpte, de försvann inte förrän katten Vargen kom. Inte så att han fångade något, även om den äldre grannkatten försökte lära honom ute i vår patio, vilket vi med nöje och hopp såg från köksfönstret. Jag tror att bara lukten av katt skrämde iväg odjuren. Att ha katt är oslagbart om man vill slippa kackerlackor och möss.

På senare tid har Vargen och jag fått en ny relation. Den utgår från hans mat. Han har börjat visa tecken på ålderdom, och när jag upptäckte hans nya skraltighet och, tja, nedstämdhet, tyckte jag att han behövde muntras upp och få energi genom godare mat, så jag började köpa små kattmatsburkar med fiskmousse. Det uppskattade han mycket. Så mycket att jag undrar om det ligger till grund för att han fångade den här musungen och tog in den till mig i köket. Det sägs ju att katter tar hem sina fångster av tacksamhet, som presenter.

Den pyttelilla musungen börjar röra på sig. Genast är Vargen på sin vakt. Han petar på den med tassen. Då får musen fart! Haltande springer den för livet över köksgolvet och gömmer sig under tvättmaskinen. Åh nej! Inte där!

Den klumpige katten är inte beredd på detta. För sent lunkar han efter mot tvättmaskinen. Sätter sig att vänta en liten stund, men när musen inte kommer fram vänder han sig om och går och lägger sig i min säng i stället. Där står jag, ensam kvar med musen.

Jag funderar på att hämta vår andra katt, Chovai, jägarkatten. Proffset Hon skulle fixa det här. Fast hon vet ju inte att det gömmer sig en mus under tvättmaskinen och skulle väl förbli ointresserad.

Chovai är inte så stor som min tidigare katt i Sverige, som tog hem både ekorrar och harungar, men hon är mycket skicklig. Oräkneliga möss, fåglar och råttor har hon burit hem. Jag minns då vi precis innan ett väntade besök hittade bloddroppar genom hela hallen, fågelfjädrar i gardinen och ett dött, trasigt fågelkadaver bakom en blomkruka. Eller råttan i höstas, hon var stolt över den!

Yngsta dottern, då fem år, tycktes se råttan som en present till henne själv. Hon älskar alla djur utom spindlar, och den här råttan skulle hon genast ta hand om. Hon tog upp den döda råttan från marken, och katten blev orolig och jamade i protest.
– Mamma, jag ska göra ett hus till råttan och ge den mat, sa femåringen, och funderade på vilken säng råttan skulle få.
– Runa, det är kattens råtta. Du måste ge tillbaka råttan till henne.

Chovai visade på alla tänkbara sätt att hon inte hade lekt färdigt med sin råtta och att hon ville ha tillbaka den. Nu. Femåringen vägrade acceptera, hon önskade så hett ett eget litet djur. Även om djuret i fråga inte levde.

Men nu gäller det musbebisen i köket. Tur att femåringen inte är hemma. Men problemet återstår. Det ligger en skrämd, skadad musunge under den tunga tvättmaskinen, och om jag inte får ut den kommer det snart ligga en död musunge därunder och lukta.

Men det får vänta. Det är dags att hämta djurälskaren i skolan. Jag klappar om den trötte gamle katten där han sover i sängen och hoppas att problemet försvinner medan jag är borta.

Det gör det. Om musungen har sprungit från maskinen och nått den öppna köksdörren levandes, blivit tagen på vägen eller förirrat sig in i husets vrår för att dö visar sig kanske med tiden. Om det börjar lukta, menar jag. Men under tvättmaskinen finns inte längre någon mus.
            [ingress] => ANNIKA ELWING  När katten Pipen dog flyttade mössen och kackerlackorna in, och inga fällor och gifter hjälpte. Ohyran försvann inte förrän vi adopterade en ny katt, trots att jagandet sannerligen inte finns i hans gener.
            [headline] => Katt det bästa mot kackerlackor och möss
            [page] => 0
            [modified] => 20250401075510
            [created] => 20250401075455
            [publishStart] => 20250402065900
            [publishStop] => 20250928075259
            [fullArticle] => Katt det bästa mot kackerlackor och möss ANNIKA ELWING  När katten Pipen dog flyttade mössen och kackerlackorna in, och inga fällor och gifter hjälpte. Ohyran försvann inte förrän vi adopterade en ny katt, trots att jagandet sannerligen inte finns i hans gener. När jag vände mig om och såg vad som låg på köksgolvet var det med blandade känslor. Jag blev rörd, samtidigt som känslor av annalkande problem, avsmak, förvåning, stolthet och medkänsla trängdes med varandra.
En meter från mina fötter låg den minsta lilla mus som någon katt i historien någonsin har fångat, stel av skräck och med skadat ben. Bredvid honom satt Vargen och tittade på sitt byte.
– Nämen titta vad du har fångat Vargen, det var bra gjort!

Katten Vargen är inte den vassaste kniven i lådan, om vi säger så, och att han fångat en musbebis är inget mindre än ett under. Vargen är helt enkelt inte som andra katter. Han är liksom i en kategori för sig. Lite egen. Bara ett par månader efter adoptionen av honom började vi misstänka att hans förlorade svanstipp berodde på ren klantighet. När han var ung sprang han så fort att han tog sats mot lodräta väggar, och en gång försökte han döda sambons chefs hund. Föreställ er en tecknad Disneyfilm med en hund i koppel som snor runt, runt sin mattes ben, som panikslagen försöker rädda sig från den galna katten på hans rygg. 

Vargen är inte en katt som lär sig av sina misstag, och han är envis som en husfluga – vill han stå på någons mage och trampa med utspärrade vassa klor så spelar det ingen roll hur många gånger man lyfter, och sedan puttar, ner honom, han slutar inte försöka förrän man ställer sig upp. Ett ”nej” finns inte i hans värld.

Vargen borde vara omkring nio år gammal. Jag tror inte att han en enda gång under åren tillsammans med oss har fångat något djur. Förrän nu, när han alltså har tagit en musunge. Ändå var det möss i huset som gjorde att vi adopterade honom. Hans föregångare Pipen hade blivit påkörd, och så fort han försvann började det komma in möss och kackerlackor i bostaden. Inga fällor eller gifter hjälpte, de försvann inte förrän katten Vargen kom. Inte så att han fångade något, även om den äldre grannkatten försökte lära honom ute i vår patio, vilket vi med nöje och hopp såg från köksfönstret. Jag tror att bara lukten av katt skrämde iväg odjuren. Att ha katt är oslagbart om man vill slippa kackerlackor och möss.

På senare tid har Vargen och jag fått en ny relation. Den utgår från hans mat. Han har börjat visa tecken på ålderdom, och när jag upptäckte hans nya skraltighet och, tja, nedstämdhet, tyckte jag att han behövde muntras upp och få energi genom godare mat, så jag började köpa små kattmatsburkar med fiskmousse. Det uppskattade han mycket. Så mycket att jag undrar om det ligger till grund för att han fångade den här musungen och tog in den till mig i köket. Det sägs ju att katter tar hem sina fångster av tacksamhet, som presenter.

Den pyttelilla musungen börjar röra på sig. Genast är Vargen på sin vakt. Han petar på den med tassen. Då får musen fart! Haltande springer den för livet över köksgolvet och gömmer sig under tvättmaskinen. Åh nej! Inte där!

Den klumpige katten är inte beredd på detta. För sent lunkar han efter mot tvättmaskinen. Sätter sig att vänta en liten stund, men när musen inte kommer fram vänder han sig om och går och lägger sig i min säng i stället. Där står jag, ensam kvar med musen.

Jag funderar på att hämta vår andra katt, Chovai, jägarkatten. Proffset Hon skulle fixa det här. Fast hon vet ju inte att det gömmer sig en mus under tvättmaskinen och skulle väl förbli ointresserad.

Chovai är inte så stor som min tidigare katt i Sverige, som tog hem både ekorrar och harungar, men hon är mycket skicklig. Oräkneliga möss, fåglar och råttor har hon burit hem. Jag minns då vi precis innan ett väntade besök hittade bloddroppar genom hela hallen, fågelfjädrar i gardinen och ett dött, trasigt fågelkadaver bakom en blomkruka. Eller råttan i höstas, hon var stolt över den!

Yngsta dottern, då fem år, tycktes se råttan som en present till henne själv. Hon älskar alla djur utom spindlar, och den här råttan skulle hon genast ta hand om. Hon tog upp den döda råttan från marken, och katten blev orolig och jamade i protest.
– Mamma, jag ska göra ett hus till råttan och ge den mat, sa femåringen, och funderade på vilken säng råttan skulle få.
– Runa, det är kattens råtta. Du måste ge tillbaka råttan till henne.

Chovai visade på alla tänkbara sätt att hon inte hade lekt färdigt med sin råtta och att hon ville ha tillbaka den. Nu. Femåringen vägrade acceptera, hon önskade så hett ett eget litet djur. Även om djuret i fråga inte levde.

Men nu gäller det musbebisen i köket. Tur att femåringen inte är hemma. Men problemet återstår. Det ligger en skrämd, skadad musunge under den tunga tvättmaskinen, och om jag inte får ut den kommer det snart ligga en död musunge därunder och lukta.

Men det får vänta. Det är dags att hämta djurälskaren i skolan. Jag klappar om den trötte gamle katten där han sover i sängen och hoppas att problemet försvinner medan jag är borta.

Det gör det. Om musungen har sprungit från maskinen och nått den öppna köksdörren levandes, blivit tagen på vägen eller förirrat sig in i husets vrår för att dö visar sig kanske med tiden. Om det börjar lukta, menar jag. Men under tvättmaskinen finns inte längre någon mus. Lilltjejen älskar alla djur, även döda råttor som katten tagit med hem. 
            [puff] => Lilltjejen älskar alla djur, även döda råttor som katten tagit med hem.
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [4] => Array
        (
            [id] => 42970
            [sectionId] => 448
            [priority] => 12
            [publish] => y
            [body] => Det går ett sus genom publiken när vår Kung Gustav VI Adolf står livslevande på scenen. Det är Karl Gerhard som gjort en mästerlig sminkning. Med övertydlig diktion och stor elegans står han där i en kritstrecksrandig kostym och en Royal Stetson hatt medan han sjunger:
  
Den förste amanuensen
i vår kungliga demokrati,
som tala kan latrin
med bönder men latin
med Vetenskapsakademin.

Vår turné fortsätter med föreställningar i alla norrländska kuststäder. Vi sliter som djur med att resa och riva tältet och det är det mest hektiska arbete jag upplevt. Så fort tåget stannat på morgonen gäller det att springa, i bara kalsonger och skor, på banvallen mot kockvagnen. Där räcker man oss varsin mugg kaffe och två smörgåsar med ost och skinka. Sedan gäller det att springa tillbaka till vår vagn och det blir ofta problem då tåget startar igen och växlas in på olika spår. 

Det gäller att få i sig frukosten innan tåget stannat vid en hög perrong. Lemmarna mellan tågvagnarna fälls ner så att hela tågsättet blir en enda lång bana där de två traktorerna turas om att dra av alla vagnar som är lastade på tåget. Därpå gäller det att klänga sig fast på något av ekipagen för att få åka till den plats där tältet skall resas. Där gäller det att resa hela tältet och alla staket i en rasande fart.
 
Jag ser föreställningen varje kväll och efter fjorton dagar kan jag varenda replik och varje tonfall. Så kommer jag på att det är mycket roligare att studera publiken och dess reaktioner. Ofta får jag som favorit någon fet gubbe på parketten som flabbar värst av alla. 

Efter att vi rest tältet har vi några timmar ledigt fram till föreställningen. Vi traskar runt i de olika städerna och sedan sitter vi inne på området och diskuterar. Artisterna har vi väl inte så mycket umgänge med, men de stannar ofta till och växlar några ord. Karl Gerhard stannar och pratar och förhör sig om hur vi har det. 

Jag har fått tag på en gitarr och sjunger några visor för kompisarna. En eftermiddag när jag sjunger Ruben Nilssons visa ”Den okände soldaten” tittar jag upp och ser att Karl Gerhard lyssnar småleende. Efter mitt lilla framträdande kommer han fram och ger mig beröm och talar om att han tycker mycket om Ruben Nilssons visor och mitt framförande, men så blir han allvarlig:
– Du måste tänka på att texta tydligt. Varenda bokstav skall höras. Tungan skall rulla minst fem gånger mot gommen på varje R. Detta tar jag ad notam och varje kväll studerar jag Karl Gerhard när han sjunger eller talar med övertydlig diktion. 

”FöRR näR vi med kamphumöR och Röda fanoRs svaj
fiRa föRsta maj, boRgaRen blev skRaj.
WallenbeRg och BonnieR i djupa kassavalv
hukade sig medan tjyvsamhället skalv o.s.v.)

Nu är det honom jag beundrar mest. Han är snabb i repliken och kan improvisera. Martin Ljung är mer den bondkomiska typen som lärt sig texter som andra skrivit. 

I Luleå, vid avslutningen, när alla står på scenen och Karl Gerhard förkroppsligar kung Gustav VI som håller avskedstal till publiken säger han:
”Det är en stor ära och glädje för mig att få besöka den plats där inte bara granar och tallar utan även Ljungen reser sig över mängden. Det här är den finaste plats jag besökt under hela min eriksgata.”
  
Här kliver Martin fram ett steg och säger med basröst:
– Förlåt, men det sa ju ers kung i går också – i Boden.

Karl Gerhard vänder sig lugnt och värdigt med ett roat leende mot Martin Ljung.
– Jasså, säger ers Ljung det? Ja, men i dag menar jag det.

Sista delen nästa vecka.
            [ingress] => BENGT SÄNDH  (Fortsättning från förra veckan.) Från Uppsala far vi till Gävle och fortsätter sedan till de norrländska kuststäderna. En dag och en föreställning på varje plats. 
            [headline] => På turné med Karl Gerhard, del 2 
            [page] => 0
            [modified] => 20250331085601
            [created] => 20250331085550
            [publishStart] => 20250401065900
            [publishStop] => 20250927085259
            [fullArticle] => På turné med Karl Gerhard, del 2  BENGT SÄNDH  (Fortsättning från förra veckan.) Från Uppsala far vi till Gävle och fortsätter sedan till de norrländska kuststäderna. En dag och en föreställning på varje plats.  Det går ett sus genom publiken när vår Kung Gustav VI Adolf står livslevande på scenen. Det är Karl Gerhard som gjort en mästerlig sminkning. Med övertydlig diktion och stor elegans står han där i en kritstrecksrandig kostym och en Royal Stetson hatt medan han sjunger:
  
Den förste amanuensen
i vår kungliga demokrati,
som tala kan latrin
med bönder men latin
med Vetenskapsakademin.

Vår turné fortsätter med föreställningar i alla norrländska kuststäder. Vi sliter som djur med att resa och riva tältet och det är det mest hektiska arbete jag upplevt. Så fort tåget stannat på morgonen gäller det att springa, i bara kalsonger och skor, på banvallen mot kockvagnen. Där räcker man oss varsin mugg kaffe och två smörgåsar med ost och skinka. Sedan gäller det att springa tillbaka till vår vagn och det blir ofta problem då tåget startar igen och växlas in på olika spår. 

Det gäller att få i sig frukosten innan tåget stannat vid en hög perrong. Lemmarna mellan tågvagnarna fälls ner så att hela tågsättet blir en enda lång bana där de två traktorerna turas om att dra av alla vagnar som är lastade på tåget. Därpå gäller det att klänga sig fast på något av ekipagen för att få åka till den plats där tältet skall resas. Där gäller det att resa hela tältet och alla staket i en rasande fart.
 
Jag ser föreställningen varje kväll och efter fjorton dagar kan jag varenda replik och varje tonfall. Så kommer jag på att det är mycket roligare att studera publiken och dess reaktioner. Ofta får jag som favorit någon fet gubbe på parketten som flabbar värst av alla. 

Efter att vi rest tältet har vi några timmar ledigt fram till föreställningen. Vi traskar runt i de olika städerna och sedan sitter vi inne på området och diskuterar. Artisterna har vi väl inte så mycket umgänge med, men de stannar ofta till och växlar några ord. Karl Gerhard stannar och pratar och förhör sig om hur vi har det. 

Jag har fått tag på en gitarr och sjunger några visor för kompisarna. En eftermiddag när jag sjunger Ruben Nilssons visa ”Den okände soldaten” tittar jag upp och ser att Karl Gerhard lyssnar småleende. Efter mitt lilla framträdande kommer han fram och ger mig beröm och talar om att han tycker mycket om Ruben Nilssons visor och mitt framförande, men så blir han allvarlig:
– Du måste tänka på att texta tydligt. Varenda bokstav skall höras. Tungan skall rulla minst fem gånger mot gommen på varje R. Detta tar jag ad notam och varje kväll studerar jag Karl Gerhard när han sjunger eller talar med övertydlig diktion. 

”FöRR näR vi med kamphumöR och Röda fanoRs svaj
fiRa föRsta maj, boRgaRen blev skRaj.
WallenbeRg och BonnieR i djupa kassavalv
hukade sig medan tjyvsamhället skalv o.s.v.)

Nu är det honom jag beundrar mest. Han är snabb i repliken och kan improvisera. Martin Ljung är mer den bondkomiska typen som lärt sig texter som andra skrivit. 

I Luleå, vid avslutningen, när alla står på scenen och Karl Gerhard förkroppsligar kung Gustav VI som håller avskedstal till publiken säger han:
”Det är en stor ära och glädje för mig att få besöka den plats där inte bara granar och tallar utan även Ljungen reser sig över mängden. Det här är den finaste plats jag besökt under hela min eriksgata.”
  
Här kliver Martin fram ett steg och säger med basröst:
– Förlåt, men det sa ju ers kung i går också – i Boden.

Karl Gerhard vänder sig lugnt och värdigt med ett roat leende mot Martin Ljung.
– Jasså, säger ers Ljung det? Ja, men i dag menar jag det.

Sista delen nästa vecka. Martin Ljung och Britta Borg var två av de många namnkunniga artisterna i Knäppupprevyn 1958. 
            [puff] => Martin Ljung och Britta Borg var två av de många namnkunniga artisterna i Knäppupprevyn 1958.
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [5] => Array
        (
            [id] => 42820
            [sectionId] => 448
            [priority] => 12
            [publish] => y
            [body] => Det har varit mycket på sistone. Jag har en nästan kronisk, extrem arbetsbelastning, men de senaste månaderna har varit snudd på hysteriska. Det snurrar så många saker i huvudet att jag flera nätter har fått gå upp ur sängen och skriva av mig på datorn för att kunna somna om igen. Lägg till detta den oro över världsläget som väl de flesta delar med mig, så kan man konstatera att det har varit allt annat än stillhet i mitt sinne.

Dessa omständigheter har lett till att jag har mindre fokus på vad jag ägnar mig åt för tillfället, än normalt. Jag tänker helt enkelt på annat medan jag gör saker. Detta ledde häromdagen till en kaotisk situation, när mina bilnycklar plötsligt var spårlöst försvunna.

För att i möjligaste mån undvika att glömma saker har jag byggt upp rutiner. Dessa omfattar allt möjligt, från att ha en mängd inställda digitala aviseringar (aktivera nyhetsbrevet, hämta dottern från bussen…) till att placera saker på ett sådant sätt att risken att missa dem minimeras. Men även de bästa systemen har sina brister när man inte har huvudet på rätt ställe.

Jag skulle iväg på ett flertal ärenden med bilen. Såväl husnycklar som bilnycklar hänger prydligt bredvid varandra, och dessa stoppades rutinmässigt i vardera främre byxfickan. Bilnyckeln med den uthängande fjärrkontrollen till garaget i högerfickan och nyckelknippan med bland annat husnycklarna i den vänstra, tillsammans med plånboken och läppsalva. Så långt allt som det ska vara.

Jag hade som vanligt på sistone femton tankar i huvudet samtidigt, och en av dem var att jag skulle hinna förbi postkontoret på ett ärende också, om det inte var för mycket kö. Det tänkte jag medan jag gick ut genom dörren och kände på fickorna att husnycklarna var där, innan jag slog igen dörren. Vår ytterdörr är nämligen av sådant slag att den går i lås och man blir utelåst om man råkar glömma nycklarna.

Halvvägs ner för trapporna kommer jag på att jag glömt ta nyckeln till postfacket, som hänger under bilnyckeln. Jag sprang upp igen, låste upp och rusade in efter nyckeln, som hängde på sin plats. Så gick jag åter ut genom huvuddörren, kontrollerade på nytt att jag hade husnycklarna på mig innan jag slog igen, och rusade ner för trapporna.

När jag kom ut genom porten till gatan gick högerhanden rutinerat ner mot högerfickan för att aktivera garagedörren med fjärrkontrollen… men, var var den? Jag kände på högerfickan, men där fanns varken fjärrkontrollen eller den i ett snöre sammanfästa bilnyckeln. Men visst tog jag den när jag gick ut…?

Det blev en helomvändning och upp igen för trapporna. Väl tillbaka i huset konstaterade jag att bilnyckeln inte hängde på sin krok, alltså måste jag ha tagit den från början. Men vart hade den tagit vägen?

Den sträcka jag rört mig sedan nyckeln togs var inte mer än 25 meter, mest bestående av trapphuset och två steg utanför porten. Vad hade jag hunnit göra på den begränsade biten och korta tiden för att bilnycklarna skulle komma på villovägar? Nu började jag få bråttom, medan jag sökte på alla möjliga och omöjliga platser. Jag tömde mina fickor både en och två gånger. Bilnyckeln var spårlöst försvunnen.

Vid det här laget hade jag konstaterat att posten skulle jag definitivt inte hinna till på vägen, om nycklarna någon gång dök upp. Jag började till och med gräva i min hustrus handväska som hängde vid entrén. Då upptäckte jag att bilnyckeln och fjärrkontrollen till garaget hängde i remmen till handväskan. När jag for in första gången för att hämta nyckeln till postfacket hade snöret i vilket fjärrkontrollen hänger tydligen fastnat i väskremmen, och helt utan att jag märkt något blev den hängande där, tillsammans med bilnyckeln.

Jag kände en dubbel lättnad. Dels för att jag hade funnit nyckeln och nu skulle hinna till mitt huvudärende i tid, dels för att incidenten faktiskt inte berodde på min bristande uppmärksamhet, utan på en ganska osannolik slump.

Det bästa man kan göra av denna typ av incidenter är att ta lärdom av dem. Jag har slutat bära fjärrkontrollen till garaget hängande utanför byxfickan. Det är lite obekvämare med den inuti fickan, men desto säkrare.

            [ingress] => 
MATS BJÖRKMAN  Generellt sett är jag en ganska ordnad person som gillar ordning och reda, utan att vara pedantisk. Jag uppskattar rutiner som underlättar vardagen, men ibland händer högst oväntade saker som ställer allt på ända.
            [headline] => Mysteriet med de försvunna bilnycklarna
            [page] => 0
            [modified] => 20250403120727
            [created] => 20250308154025
            [publishStart] => 20250331065900
            [publishStop] => 20250816105559
            [fullArticle] => Mysteriet med de försvunna bilnycklarna 
MATS BJÖRKMAN  Generellt sett är jag en ganska ordnad person som gillar ordning och reda, utan att vara pedantisk. Jag uppskattar rutiner som underlättar vardagen, men ibland händer högst oväntade saker som ställer allt på ända. Det har varit mycket på sistone. Jag har en nästan kronisk, extrem arbetsbelastning, men de senaste månaderna har varit snudd på hysteriska. Det snurrar så många saker i huvudet att jag flera nätter har fått gå upp ur sängen och skriva av mig på datorn för att kunna somna om igen. Lägg till detta den oro över världsläget som väl de flesta delar med mig, så kan man konstatera att det har varit allt annat än stillhet i mitt sinne.

Dessa omständigheter har lett till att jag har mindre fokus på vad jag ägnar mig åt för tillfället, än normalt. Jag tänker helt enkelt på annat medan jag gör saker. Detta ledde häromdagen till en kaotisk situation, när mina bilnycklar plötsligt var spårlöst försvunna.

För att i möjligaste mån undvika att glömma saker har jag byggt upp rutiner. Dessa omfattar allt möjligt, från att ha en mängd inställda digitala aviseringar (aktivera nyhetsbrevet, hämta dottern från bussen…) till att placera saker på ett sådant sätt att risken att missa dem minimeras. Men även de bästa systemen har sina brister när man inte har huvudet på rätt ställe.

Jag skulle iväg på ett flertal ärenden med bilen. Såväl husnycklar som bilnycklar hänger prydligt bredvid varandra, och dessa stoppades rutinmässigt i vardera främre byxfickan. Bilnyckeln med den uthängande fjärrkontrollen till garaget i högerfickan och nyckelknippan med bland annat husnycklarna i den vänstra, tillsammans med plånboken och läppsalva. Så långt allt som det ska vara.

Jag hade som vanligt på sistone femton tankar i huvudet samtidigt, och en av dem var att jag skulle hinna förbi postkontoret på ett ärende också, om det inte var för mycket kö. Det tänkte jag medan jag gick ut genom dörren och kände på fickorna att husnycklarna var där, innan jag slog igen dörren. Vår ytterdörr är nämligen av sådant slag att den går i lås och man blir utelåst om man råkar glömma nycklarna.

Halvvägs ner för trapporna kommer jag på att jag glömt ta nyckeln till postfacket, som hänger under bilnyckeln. Jag sprang upp igen, låste upp och rusade in efter nyckeln, som hängde på sin plats. Så gick jag åter ut genom huvuddörren, kontrollerade på nytt att jag hade husnycklarna på mig innan jag slog igen, och rusade ner för trapporna.

När jag kom ut genom porten till gatan gick högerhanden rutinerat ner mot högerfickan för att aktivera garagedörren med fjärrkontrollen… men, var var den? Jag kände på högerfickan, men där fanns varken fjärrkontrollen eller den i ett snöre sammanfästa bilnyckeln. Men visst tog jag den när jag gick ut…?

Det blev en helomvändning och upp igen för trapporna. Väl tillbaka i huset konstaterade jag att bilnyckeln inte hängde på sin krok, alltså måste jag ha tagit den från början. Men vart hade den tagit vägen?

Den sträcka jag rört mig sedan nyckeln togs var inte mer än 25 meter, mest bestående av trapphuset och två steg utanför porten. Vad hade jag hunnit göra på den begränsade biten och korta tiden för att bilnycklarna skulle komma på villovägar? Nu började jag få bråttom, medan jag sökte på alla möjliga och omöjliga platser. Jag tömde mina fickor både en och två gånger. Bilnyckeln var spårlöst försvunnen.

Vid det här laget hade jag konstaterat att posten skulle jag definitivt inte hinna till på vägen, om nycklarna någon gång dök upp. Jag började till och med gräva i min hustrus handväska som hängde vid entrén. Då upptäckte jag att bilnyckeln och fjärrkontrollen till garaget hängde i remmen till handväskan. När jag for in första gången för att hämta nyckeln till postfacket hade snöret i vilket fjärrkontrollen hänger tydligen fastnat i väskremmen, och helt utan att jag märkt något blev den hängande där, tillsammans med bilnyckeln.

Jag kände en dubbel lättnad. Dels för att jag hade funnit nyckeln och nu skulle hinna till mitt huvudärende i tid, dels för att incidenten faktiskt inte berodde på min bristande uppmärksamhet, utan på en ganska osannolik slump.

Det bästa man kan göra av denna typ av incidenter är att ta lärdom av dem. Jag har slutat bära fjärrkontrollen till garaget hängande utanför byxfickan. Det är lite obekvämare med den inuti fickan, men desto säkrare.
 En historia om hur saker och ting ibland kan gå i baklås. 
            [puff] => En historia om hur saker och ting ibland kan gå i baklås.
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [6] => Array
        (
            [id] => 42950
            [sectionId] => 448
            [priority] => 12
            [publish] => y
            [body] => Legenden säger att det var ett gammalt tryck av Alcázar de Segovia som fångade Walt Disneys uppmärksamhet år 1937, när han letade efter ett slott att animera till sin allra första långfilm, ”Snövit och de sju dvärgarna”. Det dramatiska läget på en klippa, de spetsiga tornen och det mystiska intrycket passade perfekt för sagovärlden han ville skapa. Slottets profil formade därefter inte bara Disneys estetiska vision, utan blev mall för alla efterkommande prinsesslott i företagets sagovärld, skriver El País.

Men långt innan Snövit sjöng vid brunnen och små dvärgar marscherade hem från gruvan, hade Alcázar redan levt många liv. Under medeltiden var det ett militärt fäste under den så kallade Reconquistan. Därefter, under Trastámara-dynastin, blev det ett utsmyckat kungapalats med mudéjar-detaljer och påkostade träinnertak. Det var här drottning Isabella ”den katolska” inledde sin väg mot tronen. Hennes liv, kantat av maktspel och inre familjekonflikter, bär vissa likheter med sagan om Snövit – men utan de sockersöta sångerna.

Slottets ikoniska siluett, med de skifferklädda spirorna som påminner om "häxhattar", kom till först under kung Felipe II:s tid på 1500-talet. Han lät sina arkitekter resa till Flandern för att hämta inspiration till sitt bröllop med Ana av Habsburg. Resultatet blev ett unikt arkitektoniskt uttryck som blandar kastilianskt med centraleuropeiskt och som gav Alcázar en distinkt europeisk prägel.

Under senare århundraden omvandlades Alcázar till ett fängelse och senare till Real Colegio de Artillería – en militärskola där officerselever ersatte kungligheter och fångar. En stor brand år 1862 förstörde stora delar av interiören, men återuppbyggnaden, baserad på historiska gravyrer, lade grunden för slottets nuvarande utseende.

Det var dock med filmens intåg som slottet åter började glänsa. Under 1950-talet, när diktaturens Spanien öppnade sig mot världen och amerikanska filmteam började använda spanska landskap som kulisser, dök Alcázar upp i filmer som ”Stolthet och passion” med Sophia Loren och Cary Grant samt ”Mr. Arkadin” av Orson Welles, där slottet förvandlades till en magnats hemlighetsfulla residens.

Under åren har även Marlon Brando, Sigourney Weaver och Charlton Heston filmat innanför murarna. Enligt vissa filmvetare har Welles även inspirerats av slottets trädekorer i sin berömda film ”Citizen Kane”. Det var dock först år 1973 som slottet på riktigt öppnade sina portar för en filmproduktion – ”De tre musketörerna”, med Raquel Welch och Oliver Reed i rollerna.

Idag används Alcázar fortfarande som film- och tv-kuliss. Serien ”La rueda del tiempo” är ett av de senaste exemplen. Nyligen spelades även en musikvideo in bland tornen.

Den nya Snövit-filmen, där Rachel Zegler spelar huvudrollen, har återuppväckt relationen mellan Disney och Alcázar. Att denna tusenåriga byggnad fortfarande spelar nya roller visar att sagan ännu inte är slut.
            [ingress] => Alcázar de Segovia har genom seklerna bytt skepnad och funktion – från försvarsfäste och kungaresidens till statsfängelse och militärakademi. Men kanske är det just genom filmens värld som denna mäktiga byggnad funnit sin mest oväntade roll: som symbol för sagornas magi och en bro mellan historien och Hollywood.
            [headline] => Sagoslottet i Segovia som blev filmikon i Hollywood
            [page] => 0
            [modified] => 20250327104619
            [created] => 20250327104607
            [publishStart] => 20250330065900
            [publishStop] => 20250923114359
            [fullArticle] => Sagoslottet i Segovia som blev filmikon i Hollywood Alcázar de Segovia har genom seklerna bytt skepnad och funktion – från försvarsfäste och kungaresidens till statsfängelse och militärakademi. Men kanske är det just genom filmens värld som denna mäktiga byggnad funnit sin mest oväntade roll: som symbol för sagornas magi och en bro mellan historien och Hollywood. Legenden säger att det var ett gammalt tryck av Alcázar de Segovia som fångade Walt Disneys uppmärksamhet år 1937, när han letade efter ett slott att animera till sin allra första långfilm, ”Snövit och de sju dvärgarna”. Det dramatiska läget på en klippa, de spetsiga tornen och det mystiska intrycket passade perfekt för sagovärlden han ville skapa. Slottets profil formade därefter inte bara Disneys estetiska vision, utan blev mall för alla efterkommande prinsesslott i företagets sagovärld, skriver El País.

Men långt innan Snövit sjöng vid brunnen och små dvärgar marscherade hem från gruvan, hade Alcázar redan levt många liv. Under medeltiden var det ett militärt fäste under den så kallade Reconquistan. Därefter, under Trastámara-dynastin, blev det ett utsmyckat kungapalats med mudéjar-detaljer och påkostade träinnertak. Det var här drottning Isabella ”den katolska” inledde sin väg mot tronen. Hennes liv, kantat av maktspel och inre familjekonflikter, bär vissa likheter med sagan om Snövit – men utan de sockersöta sångerna.

Slottets ikoniska siluett, med de skifferklädda spirorna som påminner om "häxhattar", kom till först under kung Felipe II:s tid på 1500-talet. Han lät sina arkitekter resa till Flandern för att hämta inspiration till sitt bröllop med Ana av Habsburg. Resultatet blev ett unikt arkitektoniskt uttryck som blandar kastilianskt med centraleuropeiskt och som gav Alcázar en distinkt europeisk prägel.

Under senare århundraden omvandlades Alcázar till ett fängelse och senare till Real Colegio de Artillería – en militärskola där officerselever ersatte kungligheter och fångar. En stor brand år 1862 förstörde stora delar av interiören, men återuppbyggnaden, baserad på historiska gravyrer, lade grunden för slottets nuvarande utseende.

Det var dock med filmens intåg som slottet åter började glänsa. Under 1950-talet, när diktaturens Spanien öppnade sig mot världen och amerikanska filmteam började använda spanska landskap som kulisser, dök Alcázar upp i filmer som ”Stolthet och passion” med Sophia Loren och Cary Grant samt ”Mr. Arkadin” av Orson Welles, där slottet förvandlades till en magnats hemlighetsfulla residens.

Under åren har även Marlon Brando, Sigourney Weaver och Charlton Heston filmat innanför murarna. Enligt vissa filmvetare har Welles även inspirerats av slottets trädekorer i sin berömda film ”Citizen Kane”. Det var dock först år 1973 som slottet på riktigt öppnade sina portar för en filmproduktion – ”De tre musketörerna”, med Raquel Welch och Oliver Reed i rollerna.

Idag används Alcázar fortfarande som film- och tv-kuliss. Serien ”La rueda del tiempo” är ett av de senaste exemplen. Nyligen spelades även en musikvideo in bland tornen.

Den nya Snövit-filmen, där Rachel Zegler spelar huvudrollen, har återuppväckt relationen mellan Disney och Alcázar. Att denna tusenåriga byggnad fortfarande spelar nya roller visar att sagan ännu inte är slut. Den senaste Hollywood-produktionen om ”Snövit och de sju dvärgarna” är bara en av många som har kopplingar till Alcázar de Segovia. 
            [puff] => Den senaste Hollywood-produktionen om ”Snövit och de sju dvärgarna” är bara en av många som har kopplingar till Alcázar de Segovia.
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [7] => Array
        (
            [id] => 42940
            [sectionId] => 448
            [priority] => 12
            [publish] => y
            [body] => Från och med den 3 april är det per automatik förbjudet i fastighetsföreningarna att hyra ut en bostad på korttid. Medan det under ett antal år, varit möjligt för föreningarna att med en 60 procentig majoritet, förbjuda korttidsuthyrning, blir det nu istället förbjudet ”per default” och för att tillåta det måste föreningen samlas, rösta och ta beslut om det. Omvänd ordning alltså. 

I Andalusien finns sedan flera år ett krav på en särskild turistlicens för de som hyr ut korttid. Ansökan sker online och med en enkel ansvarsdeklaration rörande ett antal kriterier som ska vara uppfyllda. De som intygar att de uppfyller kraven får sin licens. Denna utfärdas av regionalmyndigheten La Junta de Andalucia. Nu blir det även krav på att alla turistbostäder ska finnas i ett statligt register.

Dessutom har ett antal kommuner, däribland Fuengirola och Málaga, aviserat att de stoppar alla turistlicenser i ett stort antal områden där det anses redan finnas för många turistlicenser. Det är alltså många kockar i denna soppa. Föreningar, kommuner, staten och regionalmyndigheten. Alla med sin egen agenda och sina egna mandat.

Föreningarna kan tänkas vilja stoppa korttidsuthyrningen för att det blir för stökigt när allt för många bostäder i en urbanisation upptas av turister som kommer en vecka eller två i taget för att fira sin semester. De har såklart helt andra behov, önskemål och prioriteringar i livet än de som bor där permanent. Vissa fastighetsägare vill dock inte ha något förbud för att de helt eller delvis hyr ut sin fastighet eller för att de tror att värdet på deras bostad den dag de vill sälja, sjunker om korttidsuthyrning förbjuds. 

Kommunerna vill inte heller att hela stadsdelar i deras städer förvandlas till ett enda gigantiskt Airbnb med alla de konsekvenser detta får på det sociala, kulturella livet och på livskvaliteten i stort för de som faktiskt är bosatta där permanent. Och vilka turister vill turista i en stad där den inhemska befolkningen helt bytts ut mot andra turister?

Staten - och det gäller väl även delvis både kommuner och regioner - vill inte att privatpersoner hyr ut sina obebodda fastigheter på korttid därför att de vill att de istället ska hyra ut dem på långtid så att den mycket problematiska bostadssituationen i landet kan lösas. Alla spanjorer har enligt lag rätt till ett värdigt boende och med de höga fastighetspriserna idag kan en vanlig spanjor med en vanlig spansk lön inte köpa sig en bostad. 

De kan i den situation som råder i turistområdena, inte heller hyra en bostad eftersom de flesta fastighetsägare väljer att hyra ut på korttid och de få långtidsuthyrningar som finns kostar för mycket. I Málaga hyrs vanliga lägenheter ut för flera tusen euro per månad. Efterfrågan är betydligt större än utbudet och ägarna sätter sina villkor därefter.

För att försöka vända trenden arbetar man både med morot och piska. Man sänker olika skatter för de som hyr ut långtid, straffar de som låter sina bostäder stå tomma istället för att hyras ut långtid och försvårar eller förbjuder korttidsuthyrning. Allt för att utbudet av långtid ska öka och hyrorna sjunka. 

Men är det verkligen vad som kommer hända? Vi är väldigt många som inte tror det. Den största anledningen till att så få fastighetsägare vill hyra ut långtid är nämligen inte att korttidsuthyrning är så oerhört mycket mer lukrativt, utan för att långtidsuthyrning av de allra flesta anses vara mycket riskabelt.

Att genom olika incentiv ta hjälp av privata fastighetsägare för att öka bostadsbeståndet, kan absolut vara en extra skjuts i rätt riktning. Men att myndigheterna för att kunna uppfylla det faktum att deras invånare behöver ett hem till en rimlig kostnad, endast och allena förlitar sig på privatpersoners goda vilja, tror jag inte är hållbart. Det måste till en allmännytta och inte bara en liten mängd socialbostäder till de allra fattigaste, utan en allmännytta för folk i allmänhet som inte kan eller vill köpa en bostad. 

Det enda incentivet som skulle göra verklig skillnad när det gäller att få ut fler privata långtidsuthyrningar är att staten garanterar intäkterna. Och då menar jag garanterar. I ordets verkliga bemärkelse. Om en hyresgäst slutar att betala måste myndigheterna agera omedelbart, antingen genom att betala eller genom att hjälpa till så personen ifråga flyttar ut. 100% garanti och en omedelbar lösning. Det är enda sättet att komma åt privatägda bostäder. Staten behöver dessa bostäder och det är fullt rimligt att den går in som garant.

Detta skulle göra stor skillnad för många. Det finns nämligen många fördelar med att hyra ut långtid. Skattelättnader, mindre slitage och kostnader för underhåll, en jämn garanterad intäkt hela året, mindre byråkrati och administration, obefintliga kostnader för marknadsföring, städning, in- och utcheckning (uthyrningsfirmor tar normalt 25 till 30 procent av intäkterna).

Många kommer dock aldrig hyra ut långtid av den enkla anledningen att de själva vill ha tillgång till bostaden under delar av året. Vad händer med dessa när korttidsuthyrningen stryps? En del kommer definitivt att välja att investera någon annanstans. Andra kommer sannolikt att anpassa sig när stormen blåst över.

Och vad händer med de turister som inte längre kan hyra en lägenhet eller hus? Kommer alla att välja hotell istället? Familjer som inte har någon som helst lust att tvingas äta på restaurang tre gånger om dagen? Pensionärer som kommer hit flera veckor i taget under vinterhalvåret? Risken för en svart korttidsuthyrningsmarknad är ganska stor.

Tillkommer gör frågan om vad som gäller för alla de bostäder som redan har en licens. I teorin kan de som skaffat sin licens enligt konstens alla regler känna sig lugna för tillfället. Så det är ju lätt överdrivet av mig att säga att korttidsuthyrningen försvinner. Men vad händer när de säljer fastigheten? Kan den nya ägaren göra ett namnbyte eller måste hen ansöka om ny licens enligt de nu gällande reglerna? Det är högst oklart.

Turismen och korttidsuthyrningen måste regleras, det är egentligen en självklarhet. Men framförallt måste alla inblandade aktörer enas om vad som gäller och det snabbt och på ett mycket tydligare sätt än hittills har gjorts. Osäkerheten leder till ett enormt tidsslöseri för så många människor under tiden. Det är inte bara utländska investerare som lever på korttidsuthyrningen. Många spanjorer lever på detta. I vissa fall i form av uthyrningsfirmor eller kringtjänster, i andra fall för att de har en intäkt från en fastighet som drygar ut kassan.

Just nu är det som sagt så komplicerat att ta reda på vad som faktiskt gäller att endast väl insatta jurister kan sia om utfallet i diverse olika simulerade situationer. Beroende på kommun, förening, gatuadress, typ av ingång, datum för eventuell licens, etc. Jag tycker de olika aktörerna skulle sätta sig vid samma bord och börja i rätt ände. Vad vill man åstadkomma och varför? Vad är det som driver marknaden idag? Inte blanda ihop överhettade turistområden med bostadsbristen för vanligt folk. Det hänger ihop men är faktiskt inte en direkt orsak och konsekvens. Därefter fastställa vad som gäller, utan en miljon undantagsfall och kvarstående frågetecken som ska rätas ut retroaktivt med hjälp av advokater.

            [ingress] => CARIN OSVALDSSON  Det händer mycket när det gäller korttidsuthyrning av bostäder på Costa del Sol just nu. Det har varit så mycket ändringar och nya regler som annonserats den senaste tiden, att det även för oss som jobbar i fastighetsbranschen är omöjligt att veta vad som gäller. Summa summarum kan vi i alla fall konstatera att tiderna för vanligt folks investering i fastigheter vars syfte delvis är att hyras ut per natt eller per vecka, är över.
            [headline] => Det rörs om i uthyrningsgrytan
            [page] => 0
            [modified] => 20250327101255
            [created] => 20250327101238
            [publishStart] => 20250329065900
            [publishStop] => 20250923100559
            [fullArticle] => Det rörs om i uthyrningsgrytan CARIN OSVALDSSON  Det händer mycket när det gäller korttidsuthyrning av bostäder på Costa del Sol just nu. Det har varit så mycket ändringar och nya regler som annonserats den senaste tiden, att det även för oss som jobbar i fastighetsbranschen är omöjligt att veta vad som gäller. Summa summarum kan vi i alla fall konstatera att tiderna för vanligt folks investering i fastigheter vars syfte delvis är att hyras ut per natt eller per vecka, är över. Från och med den 3 april är det per automatik förbjudet i fastighetsföreningarna att hyra ut en bostad på korttid. Medan det under ett antal år, varit möjligt för föreningarna att med en 60 procentig majoritet, förbjuda korttidsuthyrning, blir det nu istället förbjudet ”per default” och för att tillåta det måste föreningen samlas, rösta och ta beslut om det. Omvänd ordning alltså. 

I Andalusien finns sedan flera år ett krav på en särskild turistlicens för de som hyr ut korttid. Ansökan sker online och med en enkel ansvarsdeklaration rörande ett antal kriterier som ska vara uppfyllda. De som intygar att de uppfyller kraven får sin licens. Denna utfärdas av regionalmyndigheten La Junta de Andalucia. Nu blir det även krav på att alla turistbostäder ska finnas i ett statligt register.

Dessutom har ett antal kommuner, däribland Fuengirola och Málaga, aviserat att de stoppar alla turistlicenser i ett stort antal områden där det anses redan finnas för många turistlicenser. Det är alltså många kockar i denna soppa. Föreningar, kommuner, staten och regionalmyndigheten. Alla med sin egen agenda och sina egna mandat.

Föreningarna kan tänkas vilja stoppa korttidsuthyrningen för att det blir för stökigt när allt för många bostäder i en urbanisation upptas av turister som kommer en vecka eller två i taget för att fira sin semester. De har såklart helt andra behov, önskemål och prioriteringar i livet än de som bor där permanent. Vissa fastighetsägare vill dock inte ha något förbud för att de helt eller delvis hyr ut sin fastighet eller för att de tror att värdet på deras bostad den dag de vill sälja, sjunker om korttidsuthyrning förbjuds. 

Kommunerna vill inte heller att hela stadsdelar i deras städer förvandlas till ett enda gigantiskt Airbnb med alla de konsekvenser detta får på det sociala, kulturella livet och på livskvaliteten i stort för de som faktiskt är bosatta där permanent. Och vilka turister vill turista i en stad där den inhemska befolkningen helt bytts ut mot andra turister?

Staten - och det gäller väl även delvis både kommuner och regioner - vill inte att privatpersoner hyr ut sina obebodda fastigheter på korttid därför att de vill att de istället ska hyra ut dem på långtid så att den mycket problematiska bostadssituationen i landet kan lösas. Alla spanjorer har enligt lag rätt till ett värdigt boende och med de höga fastighetspriserna idag kan en vanlig spanjor med en vanlig spansk lön inte köpa sig en bostad. 

De kan i den situation som råder i turistområdena, inte heller hyra en bostad eftersom de flesta fastighetsägare väljer att hyra ut på korttid och de få långtidsuthyrningar som finns kostar för mycket. I Málaga hyrs vanliga lägenheter ut för flera tusen euro per månad. Efterfrågan är betydligt större än utbudet och ägarna sätter sina villkor därefter.

För att försöka vända trenden arbetar man både med morot och piska. Man sänker olika skatter för de som hyr ut långtid, straffar de som låter sina bostäder stå tomma istället för att hyras ut långtid och försvårar eller förbjuder korttidsuthyrning. Allt för att utbudet av långtid ska öka och hyrorna sjunka. 

Men är det verkligen vad som kommer hända? Vi är väldigt många som inte tror det. Den största anledningen till att så få fastighetsägare vill hyra ut långtid är nämligen inte att korttidsuthyrning är så oerhört mycket mer lukrativt, utan för att långtidsuthyrning av de allra flesta anses vara mycket riskabelt.

Att genom olika incentiv ta hjälp av privata fastighetsägare för att öka bostadsbeståndet, kan absolut vara en extra skjuts i rätt riktning. Men att myndigheterna för att kunna uppfylla det faktum att deras invånare behöver ett hem till en rimlig kostnad, endast och allena förlitar sig på privatpersoners goda vilja, tror jag inte är hållbart. Det måste till en allmännytta och inte bara en liten mängd socialbostäder till de allra fattigaste, utan en allmännytta för folk i allmänhet som inte kan eller vill köpa en bostad. 

Det enda incentivet som skulle göra verklig skillnad när det gäller att få ut fler privata långtidsuthyrningar är att staten garanterar intäkterna. Och då menar jag garanterar. I ordets verkliga bemärkelse. Om en hyresgäst slutar att betala måste myndigheterna agera omedelbart, antingen genom att betala eller genom att hjälpa till så personen ifråga flyttar ut. 100% garanti och en omedelbar lösning. Det är enda sättet att komma åt privatägda bostäder. Staten behöver dessa bostäder och det är fullt rimligt att den går in som garant.

Detta skulle göra stor skillnad för många. Det finns nämligen många fördelar med att hyra ut långtid. Skattelättnader, mindre slitage och kostnader för underhåll, en jämn garanterad intäkt hela året, mindre byråkrati och administration, obefintliga kostnader för marknadsföring, städning, in- och utcheckning (uthyrningsfirmor tar normalt 25 till 30 procent av intäkterna).

Många kommer dock aldrig hyra ut långtid av den enkla anledningen att de själva vill ha tillgång till bostaden under delar av året. Vad händer med dessa när korttidsuthyrningen stryps? En del kommer definitivt att välja att investera någon annanstans. Andra kommer sannolikt att anpassa sig när stormen blåst över.

Och vad händer med de turister som inte längre kan hyra en lägenhet eller hus? Kommer alla att välja hotell istället? Familjer som inte har någon som helst lust att tvingas äta på restaurang tre gånger om dagen? Pensionärer som kommer hit flera veckor i taget under vinterhalvåret? Risken för en svart korttidsuthyrningsmarknad är ganska stor.

Tillkommer gör frågan om vad som gäller för alla de bostäder som redan har en licens. I teorin kan de som skaffat sin licens enligt konstens alla regler känna sig lugna för tillfället. Så det är ju lätt överdrivet av mig att säga att korttidsuthyrningen försvinner. Men vad händer när de säljer fastigheten? Kan den nya ägaren göra ett namnbyte eller måste hen ansöka om ny licens enligt de nu gällande reglerna? Det är högst oklart.

Turismen och korttidsuthyrningen måste regleras, det är egentligen en självklarhet. Men framförallt måste alla inblandade aktörer enas om vad som gäller och det snabbt och på ett mycket tydligare sätt än hittills har gjorts. Osäkerheten leder till ett enormt tidsslöseri för så många människor under tiden. Det är inte bara utländska investerare som lever på korttidsuthyrningen. Många spanjorer lever på detta. I vissa fall i form av uthyrningsfirmor eller kringtjänster, i andra fall för att de har en intäkt från en fastighet som drygar ut kassan.

Just nu är det som sagt så komplicerat att ta reda på vad som faktiskt gäller att endast väl insatta jurister kan sia om utfallet i diverse olika simulerade situationer. Beroende på kommun, förening, gatuadress, typ av ingång, datum för eventuell licens, etc. Jag tycker de olika aktörerna skulle sätta sig vid samma bord och börja i rätt ände. Vad vill man åstadkomma och varför? Vad är det som driver marknaden idag? Inte blanda ihop överhettade turistområden med bostadsbristen för vanligt folk. Det hänger ihop men är faktiskt inte en direkt orsak och konsekvens. Därefter fastställa vad som gäller, utan en miljon undantagsfall och kvarstående frågetecken som ska rätas ut retroaktivt med hjälp av advokater.
 Spanjorer har rätt till en bostad till en rimlig kostnad. Men vems är ansvaret och kommer det verkligen hjälpa att förbjuda korttidsuthyrning? 
            [puff] => Spanjorer har rätt till en bostad till en rimlig kostnad. Men vems är ansvaret och kommer det verkligen hjälpa att förbjuda korttidsuthyrning?
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [8] => Array
        (
            [id] => 42937
            [sectionId] => 448
            [priority] => 12
            [publish] => y
            [body] => 

Klicka här om du vill ladda ner programmet och lyssna offline.

Vill du kommentera programmet och kanske även medverka? Skicka ett röst- eller textmeddelande på WhatsApp-numret +34 679 560 779. Se till att hålla röstmeddelanden kort, om du vill att det ska spelas upp i kommande avsnitt!

Här har du avslutningslåten:


            [ingress] => Varje gång det är dags att byta till sommartid uppstår debatten kring det som för Mats Björkman är ett gissel och för Richard Björkman en välsignelse. Ur ett spanskt perspektiv finns många argument mot sommartid. Känner du till dem?
            [headline] => SK-podden 83🎙: Sommartid och otid
            [page] => 0
            [modified] => 20250326164631
            [created] => 20250326115230
            [publishStart] => 20250328065900
            [publishStop] => 20240304151059
            [fullArticle] => SK-podden 83🎙: Sommartid och otid Varje gång det är dags att byta till sommartid uppstår debatten kring det som för Mats Björkman är ett gissel och för Richard Björkman en välsignelse. Ur ett spanskt perspektiv finns många argument mot sommartid. Känner du till dem? 

Klicka här om du vill ladda ner programmet och lyssna offline.

Vill du kommentera programmet och kanske även medverka? Skicka ett röst- eller textmeddelande på WhatsApp-numret +34 679 560 779. Se till att hålla röstmeddelanden kort, om du vill att det ska spelas upp i kommande avsnitt!

Här har du avslutningslåten:

 Klicka nedan för att lyssna på inslaget. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [9] => Array
        (
            [id] => 42667
            [sectionId] => 448
            [priority] => 12
            [publish] => y
            [body] => Joan Simó Trous Nou Bellmunt 2020 har fått sitt namn efter den ärvda vingården. Garnatxa-varianten peluda ger lite mindre färg och alkohol. Därför har det också blandats in tjugo procent av druvan cariñena.

Trous Nou är ett komplext och mycket smakrikt vin som produceras i begränsad upplaga. Toner av kryddor, björnbär, mineral, läder och choklad hittas i både doft och smak. Ett mycket elegant och gott vin med lång eftersmak.

Kostar cirka femtio euro. Finns bland annat hos Vinocalidad i Málaga. Går också att beställas till Sverige genom Vinupplevelser.se.


            [ingress] => I en tidigare artikel i Sydkusten skrev jag om den lilla men prisbelönta bodegan Joan Simó i Priorat. Nyligen så provade jag ett av deras mer exklusiva viner gjord på druvan garnatxa peluda. Druvorna kommer från en ärvd jordlott med över hundra år gamla druvstockar. Detta är ett vin som ska drickas med andakt och gärna till något speciellt tillfälle, vilket var fallet nu för mig.
            [headline] => Elegant vin från Priorat
            [page] => 0
            [modified] => 20250326095346
            [created] => 20250214175840
            [publishStart] => 20250327065900
            [publishStop] => 20230910132159
            [fullArticle] => Elegant vin från Priorat I en tidigare artikel i Sydkusten skrev jag om den lilla men prisbelönta bodegan Joan Simó i Priorat. Nyligen så provade jag ett av deras mer exklusiva viner gjord på druvan garnatxa peluda. Druvorna kommer från en ärvd jordlott med över hundra år gamla druvstockar. Detta är ett vin som ska drickas med andakt och gärna till något speciellt tillfälle, vilket var fallet nu för mig. Joan Simó Trous Nou Bellmunt 2020 har fått sitt namn efter den ärvda vingården. Garnatxa-varianten peluda ger lite mindre färg och alkohol. Därför har det också blandats in tjugo procent av druvan cariñena.

Trous Nou är ett komplext och mycket smakrikt vin som produceras i begränsad upplaga. Toner av kryddor, björnbär, mineral, läder och choklad hittas i både doft och smak. Ett mycket elegant och gott vin med lång eftersmak.

Kostar cirka femtio euro. Finns bland annat hos Vinocalidad i Málaga. Går också att beställas till Sverige genom Vinupplevelser.se.

 Björn Andersson bjuder varje vecka på ett tips på något gott spanskt vin. 
            [puff] => Björn Andersson bjuder varje vecka på ett tips på något gott spanskt vin.
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [10] => Array
        (
            [id] => 42927
            [sectionId] => 448
            [priority] => 12
            [publish] => y
            [body] => Först kändes det skämmigt när jag anmälde mig till dotterns skolutflykt. Nej, ska jag vara ärlig känns det fortfarande lite genant. Kanske uppfattas jag som en av de där oroliga mammorna som det finns otaliga exempel på. Jag känner föräldrar som inte har låtit barnen åka på skolutflykt om inte minst en förälder har fått följa med, och familjer som varit så oroliga för att släppa iväg sina barn med allt vad det innebär, risk för trafikolyckor och att komma bort, att barnen inte har fått följa med. Men jag är inte sådan. Det är bara det att just den här utflykten har planerats till ett datum då jag kan följa med.

Jag vet att min nyblivna sexåring skulle bli väldigt glad över att ha med mig, jag som så sällan är med på saker som ordnas i skolan. Dessutom är det en skolutflykt helt i min smak. Vi ska nämligen besöka det stora akvariet i Sevilla! Som jag tidigare har skrivit om i Sydkusten tycker jag mycket om akvarier, havsmysterier och marinbiologi, och en förmiddag på Sevillas akvarium tackar jag inte nej till.

Allt är ordnat. Buss från skolan, inträde och guidad visning, och så besök i min favoritpark efteråt, den stora María Luísa-parken. Det var prinsessan María Luisa som skänkte en del av sin stora trädgård till Sevilla stad, som gjorde om den till stadspark. Man anlitade en fransk trädgårdsarkitekt som inspirerades av franska trädgårdar, Retiroparken i Madrid och Sevillas egna gator och torg inför skapandet av denna underbara, djungelliknande park, full med små spännande trädgårdsrum och överraskningar. Jag älskar den där parken. Och dit ska vi för att äta medhavd lunch och mata duvor.

Förra veckan tog sexåringens lärare mig åt sidan när jag kom för att hämta dottern.
– Du Annika, vi får se hur det blir med utflykten. Det beror på vädret.
– Vädret? Regnet? Tänker ni ställa in om det regnar?
– Det är rektor som fattar beslutet. Om det bara vore akvariet kunde vi kanske åka, men vi ska ju till parken sedan, och det är inte trevligt om det är blött.
– Men vi kan väl äta matsäcken någon annanstans då?
– Var då?

Jag visste att slaget var förlorat. Vid händelse av regn skulle skolutflykten flyttas till en annan dag. Jag tycket det var dumt. Men det är som det är. Det går inte att ändra andalusiernas syn på regn. Om det regnar stannar allting upp. Konserter ställs in, middagar, kompisträffar, biobesök och marknader likaså. Barnen får inte gå ut på rast. I en del skolor får de inte ens gå ut när det har slutat regna, eftersom det finns vattenpölar på skolgården som de kan bli blöta i. 

En av sambons bästa kompisar skulle komma och tillbringa sin födelsedag hemma hos oss, som han brukar göra varje år, men valde att stanna hemma eftersom prognosen hotade med regn. En god vän skulle resa bort under sin semestervecka tillsammans med sin pappa och sin pojkvän, men de tre avbokade och stannade hemma eftersom det skulle regna. Mina döttrar skulle få börja rida, men de allra flesta ridlektionerna sedan november har ställts in på grund av vädret.

Och nu det här.

Jag kände mig riktigt trött på denna inställning till regn, samt på regnet i sig självt. Jag betraktade det envisa strilandet utanför fönstret, samt kondensdropparna som rann längs fönstrens insida och blötte ned golven, regnvattnet som rann längs innerväggarna, droppandet från taket... Tre gånger på samma kväll gick strömmen för att det regnade på elcentralen i köksväggen. Det var riktigt tröttsamt. Sällan har jag varit med om en sådan blöt vinter.

Men tänk! Precis i tid ritades det in en liten sol den aktuella dagen, och från skolan kom ett meddelande: ”Utflykten blir av!” Två dagar senare såg vi en nästan molnfri himmel en stund, och flera molnglimtar mellan regnskurarna. Som vädret påverkar humöret ändå. Plötsligt planerar vi in en dagsutflykt till havet, en födelsedagsfest, och vi ser fram emot den kommande utflykten till akvariet, dottern och jag.
            [ingress] => ANNIKA ELWING  Jag ska åka på skolutflykt! Titta på fiskar och mata duvor med min sexåring, detta har jag väntat på! Bara det blir av. Allt hänger på vädret…
            [headline] => Mycket hänger på vädret
            [page] => 0
            [modified] => 20250324155036
            [created] => 20250324155026
            [publishStart] => 20250326065900
            [publishStop] => 20250920164659
            [fullArticle] => Mycket hänger på vädret ANNIKA ELWING  Jag ska åka på skolutflykt! Titta på fiskar och mata duvor med min sexåring, detta har jag väntat på! Bara det blir av. Allt hänger på vädret… Först kändes det skämmigt när jag anmälde mig till dotterns skolutflykt. Nej, ska jag vara ärlig känns det fortfarande lite genant. Kanske uppfattas jag som en av de där oroliga mammorna som det finns otaliga exempel på. Jag känner föräldrar som inte har låtit barnen åka på skolutflykt om inte minst en förälder har fått följa med, och familjer som varit så oroliga för att släppa iväg sina barn med allt vad det innebär, risk för trafikolyckor och att komma bort, att barnen inte har fått följa med. Men jag är inte sådan. Det är bara det att just den här utflykten har planerats till ett datum då jag kan följa med.

Jag vet att min nyblivna sexåring skulle bli väldigt glad över att ha med mig, jag som så sällan är med på saker som ordnas i skolan. Dessutom är det en skolutflykt helt i min smak. Vi ska nämligen besöka det stora akvariet i Sevilla! Som jag tidigare har skrivit om i Sydkusten tycker jag mycket om akvarier, havsmysterier och marinbiologi, och en förmiddag på Sevillas akvarium tackar jag inte nej till.

Allt är ordnat. Buss från skolan, inträde och guidad visning, och så besök i min favoritpark efteråt, den stora María Luísa-parken. Det var prinsessan María Luisa som skänkte en del av sin stora trädgård till Sevilla stad, som gjorde om den till stadspark. Man anlitade en fransk trädgårdsarkitekt som inspirerades av franska trädgårdar, Retiroparken i Madrid och Sevillas egna gator och torg inför skapandet av denna underbara, djungelliknande park, full med små spännande trädgårdsrum och överraskningar. Jag älskar den där parken. Och dit ska vi för att äta medhavd lunch och mata duvor.

Förra veckan tog sexåringens lärare mig åt sidan när jag kom för att hämta dottern.
– Du Annika, vi får se hur det blir med utflykten. Det beror på vädret.
– Vädret? Regnet? Tänker ni ställa in om det regnar?
– Det är rektor som fattar beslutet. Om det bara vore akvariet kunde vi kanske åka, men vi ska ju till parken sedan, och det är inte trevligt om det är blött.
– Men vi kan väl äta matsäcken någon annanstans då?
– Var då?

Jag visste att slaget var förlorat. Vid händelse av regn skulle skolutflykten flyttas till en annan dag. Jag tycket det var dumt. Men det är som det är. Det går inte att ändra andalusiernas syn på regn. Om det regnar stannar allting upp. Konserter ställs in, middagar, kompisträffar, biobesök och marknader likaså. Barnen får inte gå ut på rast. I en del skolor får de inte ens gå ut när det har slutat regna, eftersom det finns vattenpölar på skolgården som de kan bli blöta i. 

En av sambons bästa kompisar skulle komma och tillbringa sin födelsedag hemma hos oss, som han brukar göra varje år, men valde att stanna hemma eftersom prognosen hotade med regn. En god vän skulle resa bort under sin semestervecka tillsammans med sin pappa och sin pojkvän, men de tre avbokade och stannade hemma eftersom det skulle regna. Mina döttrar skulle få börja rida, men de allra flesta ridlektionerna sedan november har ställts in på grund av vädret.

Och nu det här.

Jag kände mig riktigt trött på denna inställning till regn, samt på regnet i sig självt. Jag betraktade det envisa strilandet utanför fönstret, samt kondensdropparna som rann längs fönstrens insida och blötte ned golven, regnvattnet som rann längs innerväggarna, droppandet från taket... Tre gånger på samma kväll gick strömmen för att det regnade på elcentralen i köksväggen. Det var riktigt tröttsamt. Sällan har jag varit med om en sådan blöt vinter.

Men tänk! Precis i tid ritades det in en liten sol den aktuella dagen, och från skolan kom ett meddelande: ”Utflykten blir av!” Två dagar senare såg vi en nästan molnfri himmel en stund, och flera molnglimtar mellan regnskurarna. Som vädret påverkar humöret ändå. Plötsligt planerar vi in en dagsutflykt till havet, en födelsedagsfest, och vi ser fram emot den kommande utflykten till akvariet, dottern och jag. Kajmaner kan man se på akvariet, såvida inte vädret ställer till det. 
            [puff] => Kajmaner kan man se på akvariet, såvida inte vädret ställer till det.
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [11] => Array
        (
            [id] => 42922
            [sectionId] => 448
            [priority] => 12
            [publish] => y
            [body] => Kiosken ligger obevakad och stängd vid en ödslig tunnelbanestation i en förort. Jag får med mig en massa ”limpor” med cigaretter. Nu har jag en ny flicka som jag vill flytta ihop med så nu skall jag börja sköta mig. Fast arbete och bostad är det som gäller.

Jag går Sveavägen ända bort till Norrtull och här har man rest ett stort tält med skylten KNÄPPUPP. Några karlar jobbar med tältduken. Jag går fram och frågar:
– Kan man söka jobb här? 
– Ja snacka med den lille mannen där, säger en av männen och pekar.

Jag går fram till en man som är halva huvudet kortare än jag men ser väldigt senig och muskulös ut. 
– Jag söker jobb.

Han tittar roat på mig, klämmer hårt på mina överarmar och nacke. Han talar svenska men med stark tysk brytning.
– Gut. Jo do kan kommen morgen klocka elva! 

Han frågar inte efter betyg eller andra antecedentia. 

Följande morgon är jag på plats och mitt enda bagage är en gammal Levin-gitarr i ett trasigt smärtingfodral, samt en stor resväska. I den har jag en skjorta, kalsonger och en jacka. För övrigt är väskan fylld med en mängd cigarettlimpor av de mest skilda märken. Det är mitt kapital.    

Nu bär det av med ensemblen genom norra Sverige. En tälturnè med tolv artister och musiker. Jag åker tåg, men inte i någon förstaklasskupé. Ej heller andra eller tredje klass. Jag sitter i en manskapsvagn av den typ gatukontoret brukar ha uppställda vid tillfälliga arbetsplatser. Denna vagn är inredd med dubbla över- och underslafar, ett litet klädskåp och ett ynkligt bord. 

På sängen mitt emot sitter en yngling som läser en veckotidning, i slafen över mig ligger en annan som tar sig en tupplur. Själv sitter jag på min sängkant och tittar ut genom en smutsigt fönster. Denna vår vagn är placerad på en järnvägsvagn. Det slamrar, smäller och gnisslar. 

Det finns ytterligare några manskapsvagnar som hyser tältarbetare, ljud- och ljustekniker, scenpersonal samt artisternas loger. På vårt långa tåg finns även en kokvagn.

Vi har två traktorer. Här finns vagnar med tältduk, ljud- och ljusutrustning, En vagn utgör biljettkontor. Här finns tältmaster, stålkonstruktioner till läktare och scenbyggnation och en hel vagn med bänkar och de brädor på vilka läktarens publik skall gå och sitta på. Det enda som fattas på tåget är artisterna, som färdas i privatbilar och bor på hotell.

Vi tältarbetare är en brokig skara av yngre män, varav ett par är på rymmen från varsin fångvårdsanstalt. Vi får fem kronor per dag i fickpengar. Resten av lönen skall vi få vid turnéns slut. Detta för att vi inte skall avvika eller hemfalla åt fylleri. 

Fackföreningar och kollektivavtal är okända begrepp, liksom skatt. De flesta borgare skulle säkert kalla oss slödder. När mina kompisar fått veta att jag har en resväska med cigaretter bojkottas kiosker och tobaksaffärer, ty jag tar bara halva butikspriset för ett paket. Jag har fått ett nytt öknamn. Det var tysken som plötsligt stod och skrek ”Cigaretto” ända tills jag fattade att det va mig han ropade på. Själv rökte han inte.

Denna vår turné skall komma att kallas för 50-talets största show. Povel Ramel, som äger bolaget tillsammans med en gammal svajmastartist vid namn Felix Alvo, är inte själv med på scenen detta år.    
  
På scenen medverkar: Karl Gerhard, Martin Ljung, Britta Borg, Gunwer Bergkvist, Tosse Bark, Oscar Rundqvist, Göthe Ericsson, Allan Johansson, Clara Vertes och Erik Sjögren samt sångkvartetten Delta Rhytm Boys. 

Textförfattare är: Karl Gerhard. Povel Ramel, Yngve Gamlin, Beppe Wolgers, Tage Danielsson och Hans Alfredson. För regin står Hasse Ekman och Mille Schmidt, och för dekoren står Yngve Gamlin. Kapellmästare är Britta Borgs make, pianisten Allan Johansson.  

Gräddan av svensk underhållning är alltså delaktiga 

Turnén har avverkat hela södra Sverige när jag hoppar med. Denna min första dagsetapp är inte lång. Bara åtta mil till Uppsala. 

Så brakar det hela loss med tre och en halv hektiska timmar. Med hjälp av traktorerna lossar vi hela tåget och förflyttar allt till närbelägna Vaksala torg. Området inhägnas med höga staket. De fyra masterna är snart resta och ett lag jobbar med tältdukarna. Ett annat gäng reser scenen och fixar med belysning på scen och salong. Några bär in alla bänkar till parketten och själv tillhör jag det gäng som bygger upp läktarna. 

Det är tunga saker vi skall bära och vi måste springa med alla våra bördor. Värst är de långa och tunga stålgradängerna som utgör stommen till läktaren. De skall bäras av två man och de springer vi med. De svajar när vi springer vilket ytterligare försvårar det hela. De placeras sedan på stålbockar i det runda tältet, som ekrarna i ett hjul. Sedan springer vi in med golvbräder och sittbräder som vi fäster på gradängerna. 

Jag får veta att två medelålders byggnadsarbetare varit med, men att de slutat efter två dagar. Det var kraftiga karlar men de klarade inte att springa med bördorna och hoppa mellan gradängerna. Det hela påminner om när vi skulle lucka på och av till sjöss, där vi sprang med trälämmar på balkar över lastrummen.

När allt är klart har vi cirka tre timmars paus innan vi skall sätta på oss gröna uniformer och en liten käck mössa för att agera vaktmästare, och visa folk tillrätta när de skall hitta sina sittplatser. Varje kväll blir det bråk. Många som köpt biljetter till första raden tror att de skall sitta alldeles framför scenen men precis som vid en Kungliga teatern i Stockholm så menas med första raden längst fram på läktaren. Inte på parkett. Dessa missförstånd ledde till slagsmål ibland. 

Vi andas ut i väntan på showen då en man utanför staketet ropar mitt namn. Jag går dit och finner en välskräddad yngling som jag känner väl igen. Hans namn är Leif Peters. Vi har varit bästa vänner i tre år på Vidkärrs barnhem i Göteborg och fem år på Frälsningsarméns pojkhem Sundsgården. Han är den enda av eleverna som man lyckats frälsa på skolhemmet och nu studerar han till präst i Uppsala. Jag släpper in honom och fixar så han får se föreställningen. 
     
Jag ser själv fram emot att få se showen och främst då Martin Ljung. Jag har anvisat Leif en plats på läktaren och själv ser jag hela föreställningen stående från min plats vid scensidan hos orkestern. 

Sånggruppen Flickery Flies inleder med ett glatt sångnummer. Sedan kommer Karl Gerhard med ett nummer ”Efter alla dessa år”. Därpå följer Gunwer Bergkvist. Britta Borg framträder med ett suveränt sångnummer när hon framför den mycket känslosamma visan ”Utsikt från en bro”, där Karl Gerhard skrivit texten till en melodi av fransmannen Charles Trenet. Bland övriga nummer finner jag två monologer som Povel Ramel skrivit, vilka framförs av Martin Ljung. De heter ”Rock-Fnykis” och ”Ester”. Karl Gerhard, som bara framför egna nummer, gör ”Tretton år”, ”Tango för tre” och ”Johansson”. I hans sista nummer uppträder han som Kung Gustav VI. 

Så äntrar fyra färgade män från Amerika vår scen och sjunger svängigt och flerstämmigt i barbershopstil. De heter Delta Rytm Boys och är omåttligt populära, då de framför ”Flickorna i Småland” på vårt modersmål och med stark brytning. En text som de själva förmodligen inte förstår ett ord av. 

Vid denna tid är det ytterst ovanligt att man ens i Stockholm får se en färgad människa. När vi kommer ut till de norrländska småstäderna väcker de enorm sensation. Jag vet inte om det stämmer men jag har hört ryktas att det föds mörkhyade bebisar överallt där vår turné dragit fram. 

Fortsättning följer.

            [ingress] => BENGT SÄNDH  Våren 1958 gör jag mitt livs sista kioskinbrott. Känner mig lite löjlig. Har börjat fundera över det moraliska. Jag skulle aldrig angripa någon liten kiosk som drivs av någon handikappad liten gumma, men detta var jätteföretaget Pressbyrån som säkert är försäkrade. 
            [headline] => På turné med Karl Gerhard
            [page] => 0
            [modified] => 20250325083005
            [created] => 20250324081923
            [publishStart] => 20250325065900
            [publishStop] => 20250920091659
            [fullArticle] => På turné med Karl Gerhard BENGT SÄNDH  Våren 1958 gör jag mitt livs sista kioskinbrott. Känner mig lite löjlig. Har börjat fundera över det moraliska. Jag skulle aldrig angripa någon liten kiosk som drivs av någon handikappad liten gumma, men detta var jätteföretaget Pressbyrån som säkert är försäkrade.  Kiosken ligger obevakad och stängd vid en ödslig tunnelbanestation i en förort. Jag får med mig en massa ”limpor” med cigaretter. Nu har jag en ny flicka som jag vill flytta ihop med så nu skall jag börja sköta mig. Fast arbete och bostad är det som gäller.

Jag går Sveavägen ända bort till Norrtull och här har man rest ett stort tält med skylten KNÄPPUPP. Några karlar jobbar med tältduken. Jag går fram och frågar:
– Kan man söka jobb här? 
– Ja snacka med den lille mannen där, säger en av männen och pekar.

Jag går fram till en man som är halva huvudet kortare än jag men ser väldigt senig och muskulös ut. 
– Jag söker jobb.

Han tittar roat på mig, klämmer hårt på mina överarmar och nacke. Han talar svenska men med stark tysk brytning.
– Gut. Jo do kan kommen morgen klocka elva! 

Han frågar inte efter betyg eller andra antecedentia. 

Följande morgon är jag på plats och mitt enda bagage är en gammal Levin-gitarr i ett trasigt smärtingfodral, samt en stor resväska. I den har jag en skjorta, kalsonger och en jacka. För övrigt är väskan fylld med en mängd cigarettlimpor av de mest skilda märken. Det är mitt kapital.    

Nu bär det av med ensemblen genom norra Sverige. En tälturnè med tolv artister och musiker. Jag åker tåg, men inte i någon förstaklasskupé. Ej heller andra eller tredje klass. Jag sitter i en manskapsvagn av den typ gatukontoret brukar ha uppställda vid tillfälliga arbetsplatser. Denna vagn är inredd med dubbla över- och underslafar, ett litet klädskåp och ett ynkligt bord. 

På sängen mitt emot sitter en yngling som läser en veckotidning, i slafen över mig ligger en annan som tar sig en tupplur. Själv sitter jag på min sängkant och tittar ut genom en smutsigt fönster. Denna vår vagn är placerad på en järnvägsvagn. Det slamrar, smäller och gnisslar. 

Det finns ytterligare några manskapsvagnar som hyser tältarbetare, ljud- och ljustekniker, scenpersonal samt artisternas loger. På vårt långa tåg finns även en kokvagn.

Vi har två traktorer. Här finns vagnar med tältduk, ljud- och ljusutrustning, En vagn utgör biljettkontor. Här finns tältmaster, stålkonstruktioner till läktare och scenbyggnation och en hel vagn med bänkar och de brädor på vilka läktarens publik skall gå och sitta på. Det enda som fattas på tåget är artisterna, som färdas i privatbilar och bor på hotell.

Vi tältarbetare är en brokig skara av yngre män, varav ett par är på rymmen från varsin fångvårdsanstalt. Vi får fem kronor per dag i fickpengar. Resten av lönen skall vi få vid turnéns slut. Detta för att vi inte skall avvika eller hemfalla åt fylleri. 

Fackföreningar och kollektivavtal är okända begrepp, liksom skatt. De flesta borgare skulle säkert kalla oss slödder. När mina kompisar fått veta att jag har en resväska med cigaretter bojkottas kiosker och tobaksaffärer, ty jag tar bara halva butikspriset för ett paket. Jag har fått ett nytt öknamn. Det var tysken som plötsligt stod och skrek ”Cigaretto” ända tills jag fattade att det va mig han ropade på. Själv rökte han inte.

Denna vår turné skall komma att kallas för 50-talets största show. Povel Ramel, som äger bolaget tillsammans med en gammal svajmastartist vid namn Felix Alvo, är inte själv med på scenen detta år.    
  
På scenen medverkar: Karl Gerhard, Martin Ljung, Britta Borg, Gunwer Bergkvist, Tosse Bark, Oscar Rundqvist, Göthe Ericsson, Allan Johansson, Clara Vertes och Erik Sjögren samt sångkvartetten Delta Rhytm Boys. 

Textförfattare är: Karl Gerhard. Povel Ramel, Yngve Gamlin, Beppe Wolgers, Tage Danielsson och Hans Alfredson. För regin står Hasse Ekman och Mille Schmidt, och för dekoren står Yngve Gamlin. Kapellmästare är Britta Borgs make, pianisten Allan Johansson.  

Gräddan av svensk underhållning är alltså delaktiga 

Turnén har avverkat hela södra Sverige när jag hoppar med. Denna min första dagsetapp är inte lång. Bara åtta mil till Uppsala. 

Så brakar det hela loss med tre och en halv hektiska timmar. Med hjälp av traktorerna lossar vi hela tåget och förflyttar allt till närbelägna Vaksala torg. Området inhägnas med höga staket. De fyra masterna är snart resta och ett lag jobbar med tältdukarna. Ett annat gäng reser scenen och fixar med belysning på scen och salong. Några bär in alla bänkar till parketten och själv tillhör jag det gäng som bygger upp läktarna. 

Det är tunga saker vi skall bära och vi måste springa med alla våra bördor. Värst är de långa och tunga stålgradängerna som utgör stommen till läktaren. De skall bäras av två man och de springer vi med. De svajar när vi springer vilket ytterligare försvårar det hela. De placeras sedan på stålbockar i det runda tältet, som ekrarna i ett hjul. Sedan springer vi in med golvbräder och sittbräder som vi fäster på gradängerna. 

Jag får veta att två medelålders byggnadsarbetare varit med, men att de slutat efter två dagar. Det var kraftiga karlar men de klarade inte att springa med bördorna och hoppa mellan gradängerna. Det hela påminner om när vi skulle lucka på och av till sjöss, där vi sprang med trälämmar på balkar över lastrummen.

När allt är klart har vi cirka tre timmars paus innan vi skall sätta på oss gröna uniformer och en liten käck mössa för att agera vaktmästare, och visa folk tillrätta när de skall hitta sina sittplatser. Varje kväll blir det bråk. Många som köpt biljetter till första raden tror att de skall sitta alldeles framför scenen men precis som vid en Kungliga teatern i Stockholm så menas med första raden längst fram på läktaren. Inte på parkett. Dessa missförstånd ledde till slagsmål ibland. 

Vi andas ut i väntan på showen då en man utanför staketet ropar mitt namn. Jag går dit och finner en välskräddad yngling som jag känner väl igen. Hans namn är Leif Peters. Vi har varit bästa vänner i tre år på Vidkärrs barnhem i Göteborg och fem år på Frälsningsarméns pojkhem Sundsgården. Han är den enda av eleverna som man lyckats frälsa på skolhemmet och nu studerar han till präst i Uppsala. Jag släpper in honom och fixar så han får se föreställningen. 
     
Jag ser själv fram emot att få se showen och främst då Martin Ljung. Jag har anvisat Leif en plats på läktaren och själv ser jag hela föreställningen stående från min plats vid scensidan hos orkestern. 

Sånggruppen Flickery Flies inleder med ett glatt sångnummer. Sedan kommer Karl Gerhard med ett nummer ”Efter alla dessa år”. Därpå följer Gunwer Bergkvist. Britta Borg framträder med ett suveränt sångnummer när hon framför den mycket känslosamma visan ”Utsikt från en bro”, där Karl Gerhard skrivit texten till en melodi av fransmannen Charles Trenet. Bland övriga nummer finner jag två monologer som Povel Ramel skrivit, vilka framförs av Martin Ljung. De heter ”Rock-Fnykis” och ”Ester”. Karl Gerhard, som bara framför egna nummer, gör ”Tretton år”, ”Tango för tre” och ”Johansson”. I hans sista nummer uppträder han som Kung Gustav VI. 

Så äntrar fyra färgade män från Amerika vår scen och sjunger svängigt och flerstämmigt i barbershopstil. De heter Delta Rytm Boys och är omåttligt populära, då de framför ”Flickorna i Småland” på vårt modersmål och med stark brytning. En text som de själva förmodligen inte förstår ett ord av. 

Vid denna tid är det ytterst ovanligt att man ens i Stockholm får se en färgad människa. När vi kommer ut till de norrländska småstäderna väcker de enorm sensation. Jag vet inte om det stämmer men jag har hört ryktas att det föds mörkhyade bebisar överallt där vår turné dragit fram. 

Fortsättning följer.
 I Knäppupprevyn 1958 deltog de omåttligt populära Delta Rythm Boys. 
            [puff] => I Knäppupprevyn 1958 deltog de omåttligt populära Delta Rythm Boys.
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [12] => Array
        (
            [id] => 42679
            [sectionId] => 448
            [priority] => 12
            [publish] => y
            [body] => Uttrycket ”oberoende journalistik” förknippas med högsta kvalitet i nyhetsrapportering, utan någon nämare bedömning av vad det verkligen innebär. Ungefär som ”hemlagad potatismos”. Så vad åsyftas egentligen och finns det verkligen något sådant som ”oberoende journalistik”?

Jag tror att de flesta tolkar uttrycket som avsaknad av en politisk agenda. En oberoende tidning förväntas inte ha någon förutbestämd ideologi och inte heller vara strukturellt bunden till exempelvis ett politiskt parti, ett fackförbund eller någon annan typ av organisation. Det kan rent praktiskt vara fallet, men det finns många andra aspekter som gör att verkligt oberoende i princip är omöjligt att uppnå.

Medier som erhåller någon form av presstöd saknar redan i utgångsläget fullt oberoende. Det gäller även majoriteten som finansierar sin verksamhet helt eller delvis med annonsintäkter. Vidare är medier som har prenumeranter och/eller lösnummerförsäljning beroende av sina läsare och följare. 

Om en tidning kraftigt avviker från sina läsares åsikter riskerar den att förlora sitt ekonomiska underlag. På så sätt påverkar marknadsmekanismer journalistiken, vare sig det handlar om att undvika att stöta sig med annonsörer eller att anpassa innehållet för att behålla prenumeranter.

De flesta stora mediehus har ägare med ekonomiska eller ideologiska intressen. Det innebär inte nödvändigtvis att det finns en uttalad agenda, men journalistiken formas oundvikligen av den miljö den verkar i. Även en journalist utan direkt påtryckning från ledningen påverkas av sin omgivning och de normer som råder inom den egna redaktionen.

Ytterligare en faktor som gör fullständigt oberoende journalistik omöjlig är självcensur. Journalister är människor med värderingar och fördomar som alla andra, vilket påverkar både vad vi väljer att skriva om och hur vi presenterar det. Jag ställs ofta inför en situation där jag snappar upp en nyhet som jag finner kan vara av intresse för Sydkustens läsare, men som jag samtidigt anar är av sådant karaktär att den kan ge grogrund för exempelvis främlingsfientlighet. Det gör att jag kan känna tvekan till att återge den, trots nyhetsvärdet. Nu för tiden verkar många i media resonera precis tvärtom och tycka att ju mer konflikt en nyhet kan skapa desto bättre, då den får större gehör och exponering i sociala medier. 

Såväl ideologiskt som ekonomiskt är Sydkusten så oberoende av externt inflytande som något medium kan vara. Vi som driver bolaget är också dess ägare och vi har inga passiva delägare eller tillhör någon mediagrupp. Vi lyfter inte heller något som helst presstöd eller har andra förbindelser gentemot myndigheter, annat än enstaka annonser som dessutom är ytterst få. Vi har inte ens skulder till någon i form av lån eller fordringar.

Sydkusten är däremot naturligtvis i högsta grad beroende av sina annonsörer och prenumeranter. I det första fallet råder en klassisk balansgång mellan att ha nöjda annonsörer som vill se positiva nyheter om sig själva och en journalistisk trovärdighet där vi inte låter härkomsten av våra annonsintäkter påverka det redaktionella innehållet. Det är omöjligt att upprätthålla några vattentäta skott mellan dessa två faktorer, men överlag känner jag att vi lyckas upprätthålla en rimligt hög nivå av trovärdighet.

I slutänden menar jag att det viktigaste steget för att uppnå största möjliga oberoende och opartiskhet inom journalistiken, är insikten om att den aldrig kan vara fullkomlig. Så länge man är medveten om den yttre och inre påverkan som alltid existerar, kan man i sitt dagliga arbete någorlunda undvika att det går ut över god journalistik.

Hur upplever du Sydkustens journalistiska linje?
            [ingress] => MATS BJÖRKMAN  Idag tänkte jag följa upp mitt tidigare inlägg om idén att en journalist ska vara neutral och inte hysa några personliga åsikter. På sistone har jag nämligen funderat en hel del på den slitna klyschan ”oberoende journalistik”, liksom idén om opartiskhet.
            [headline] => Oberoende journalistik
            [page] => 0
            [modified] => 20250323110443
            [created] => 20250217095754
            [publishStart] => 20250324065900
            [publishStop] => 20250816105559
            [fullArticle] => Oberoende journalistik MATS BJÖRKMAN  Idag tänkte jag följa upp mitt tidigare inlägg om idén att en journalist ska vara neutral och inte hysa några personliga åsikter. På sistone har jag nämligen funderat en hel del på den slitna klyschan ”oberoende journalistik”, liksom idén om opartiskhet. Uttrycket ”oberoende journalistik” förknippas med högsta kvalitet i nyhetsrapportering, utan någon nämare bedömning av vad det verkligen innebär. Ungefär som ”hemlagad potatismos”. Så vad åsyftas egentligen och finns det verkligen något sådant som ”oberoende journalistik”?

Jag tror att de flesta tolkar uttrycket som avsaknad av en politisk agenda. En oberoende tidning förväntas inte ha någon förutbestämd ideologi och inte heller vara strukturellt bunden till exempelvis ett politiskt parti, ett fackförbund eller någon annan typ av organisation. Det kan rent praktiskt vara fallet, men det finns många andra aspekter som gör att verkligt oberoende i princip är omöjligt att uppnå.

Medier som erhåller någon form av presstöd saknar redan i utgångsläget fullt oberoende. Det gäller även majoriteten som finansierar sin verksamhet helt eller delvis med annonsintäkter. Vidare är medier som har prenumeranter och/eller lösnummerförsäljning beroende av sina läsare och följare. 

Om en tidning kraftigt avviker från sina läsares åsikter riskerar den att förlora sitt ekonomiska underlag. På så sätt påverkar marknadsmekanismer journalistiken, vare sig det handlar om att undvika att stöta sig med annonsörer eller att anpassa innehållet för att behålla prenumeranter.

De flesta stora mediehus har ägare med ekonomiska eller ideologiska intressen. Det innebär inte nödvändigtvis att det finns en uttalad agenda, men journalistiken formas oundvikligen av den miljö den verkar i. Även en journalist utan direkt påtryckning från ledningen påverkas av sin omgivning och de normer som råder inom den egna redaktionen.

Ytterligare en faktor som gör fullständigt oberoende journalistik omöjlig är självcensur. Journalister är människor med värderingar och fördomar som alla andra, vilket påverkar både vad vi väljer att skriva om och hur vi presenterar det. Jag ställs ofta inför en situation där jag snappar upp en nyhet som jag finner kan vara av intresse för Sydkustens läsare, men som jag samtidigt anar är av sådant karaktär att den kan ge grogrund för exempelvis främlingsfientlighet. Det gör att jag kan känna tvekan till att återge den, trots nyhetsvärdet. Nu för tiden verkar många i media resonera precis tvärtom och tycka att ju mer konflikt en nyhet kan skapa desto bättre, då den får större gehör och exponering i sociala medier. 

Såväl ideologiskt som ekonomiskt är Sydkusten så oberoende av externt inflytande som något medium kan vara. Vi som driver bolaget är också dess ägare och vi har inga passiva delägare eller tillhör någon mediagrupp. Vi lyfter inte heller något som helst presstöd eller har andra förbindelser gentemot myndigheter, annat än enstaka annonser som dessutom är ytterst få. Vi har inte ens skulder till någon i form av lån eller fordringar.

Sydkusten är däremot naturligtvis i högsta grad beroende av sina annonsörer och prenumeranter. I det första fallet råder en klassisk balansgång mellan att ha nöjda annonsörer som vill se positiva nyheter om sig själva och en journalistisk trovärdighet där vi inte låter härkomsten av våra annonsintäkter påverka det redaktionella innehållet. Det är omöjligt att upprätthålla några vattentäta skott mellan dessa två faktorer, men överlag känner jag att vi lyckas upprätthålla en rimligt hög nivå av trovärdighet.

I slutänden menar jag att det viktigaste steget för att uppnå största möjliga oberoende och opartiskhet inom journalistiken, är insikten om att den aldrig kan vara fullkomlig. Så länge man är medveten om den yttre och inre påverkan som alltid existerar, kan man i sitt dagliga arbete någorlunda undvika att det går ut över god journalistik.

Hur upplever du Sydkustens journalistiska linje? Att vara frånkopplad från några som helst påtryckningar som journalist är en utopi. 
            [puff] => Att vara frånkopplad från några som helst påtryckningar som journalist är en utopi.
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [13] => Array
        (
            [id] => 41034
            [sectionId] => 448
            [priority] => 12
            [publish] => y
            [body] => Biodlingssektorn i Spanien är strategisk för miljön och jordbruket, men har lidit av tre års torka. Bristen på föda för insekterna har lett till mångas död och minskat honungsproduktionen i landet med 80 procent. Detta är ett allvarligt hot både ekologiskt och ekonomisk, skriver tidningen Público.

Bin är pollinerare. De livnär sig på nektar från blommor och transporterar pollen mellan dem, vilket är avgörande för ekosystemens överlevnad och för många grödors produktion och reproduktion. Klimatkrisen, mänsklig aktivitet, förändrade jordbruksmetoder och nya markanvändningar försvårar insekternas arbete allt mer. I Spanien rapporterar biodlare att upp till 50 procent av vissa bisamhällen har dött, vilket är en såväl nationell som internationell katastrof.

Spanien spelar en viktig roll inom biodling globalt på grund av kvaliteten på sin honung och rymmer 16 procent av alla bisamhällen inom EU. De flesta bisamhällen i Spanien sköts av professionella biodlare, enligt uppgifter från jordbruksdepartementet. Nu förefaller det som att solparkerna kan bli binas räddning.

Stora solparker började etableras av ledande energibolag i början av 2020-talet. Endesa lanserade det första pilotprojektet, Las Corchas, i Carmona (Sevilla). Loramiel, ett lokalt företag, vann upphandlingen och installerade det första bisamhället med solpaneler.

Jämte solpanelerna odlas diverse aromatiska växter som stimulerar biodlingen genom deras höga pollineringsgrad. Odlarna säger att projektet slagit väl ut och att de över 80.000 bina i solparken producerar över 500 kilo honung per år i en miljö fri från bekämpningsmedel.

Enligt den ansvarige för Carmona-projektet, Daniel Romero, har bina inte upplevt några negativa effekter, stress eller beteendeförändringar sedan projektet startade 2020. Detta har bekräftats genom bevakning av ljudnivåer, temperatur och luftfuktighet, i samarbete med biologer. Deras rapporter visar att hälsan hos bisamhällena och deras påverkan på den omgivande biodiversiteten är god.

För projektets genomförande har ett specifikt område för bisamhällen stängslats in och aromatiska växter planterats. Dessutom har utbildnings- och marknadsföringsaktiviteter genomförts för ökad medvetenhet. Romero betonar de sociala och ekonomiska fördelarna med projektet, som inkluderar att skapa nya normer för säkerhet och hälsa vid arbete med bin.

Satsningen är dock inte förskonad från kritik. Aktivistgruppen Justicia Alimentaria menar att Endesas varumärke "Miel Solar energía de Endesa®" kan tolkas som en form av så kallad ”greenwashing”. Organisationen påpekar att termen "solhonung" inte existerar och att det kan vilseleda konsumenter.

Andra energibolag som Iberdrola har också börjat implementera så kallade solbianläggningar. De befinns lindra solparkernas negativa inverkan på lokala samhällen genom förbättrad markanvändning och biodiversitet.

Vanesa Iglesias Martín från jordbruksförbundet ASAJA anser att biodlingssektorn aldrig mått sämre. Problem som falskmärkning av honung samt förekomsten av en parasit i form av kvalster, som förstör biets matsmältningssystem, förvärrar situationen. Effektivt behandling saknas och sektorn uppmanar staten att investera i forskning för att bekämpa parasiten.

I områden som Las Hurdes i norra Cáceresprovisen, med få andra ekonomiska verksamheter, är biodling avgörande. Regionen har över 200.000 bisamhällen och en stor andel unga och kvinnliga biodlare. Vanessa Iglesias är en av dessa och hon betonar att biodling erbjuder en unik möjlighet för ungdomar att bo kvar och arbeta i sina hemorter.

Público konstaterar att biodling i solparker är en lovande lösning för både biodlare och energibolag. Genom att skapa hållbara synergisystem kan dessa projekt bidra till att lösa några av de största utmaningarna för bin och biodlare, samtidigt som de främjar förnybar energi och biodiversitet. För att säkerställa framgång och hållbarhet krävs dock fortsatt forskning och stöd från myndigheter och företagssektorn.
            [ingress] => De spanska solparkerna utgör inte längre enbart rader av solpaneler som följer solens rörelser. Många av dem har börjat fungera som en sorts naturreservat, främst för bin. 
            [headline] => Solparker gynnar beståndet av bin
            [page] => 0
            [modified] => 20250321100857
            [created] => 20240527102741
            [publishStart] => 20250323065900
            [publishStop] => 20240815182859
            [fullArticle] => Solparker gynnar beståndet av bin De spanska solparkerna utgör inte längre enbart rader av solpaneler som följer solens rörelser. Många av dem har börjat fungera som en sorts naturreservat, främst för bin.  Biodlingssektorn i Spanien är strategisk för miljön och jordbruket, men har lidit av tre års torka. Bristen på föda för insekterna har lett till mångas död och minskat honungsproduktionen i landet med 80 procent. Detta är ett allvarligt hot både ekologiskt och ekonomisk, skriver tidningen Público.

Bin är pollinerare. De livnär sig på nektar från blommor och transporterar pollen mellan dem, vilket är avgörande för ekosystemens överlevnad och för många grödors produktion och reproduktion. Klimatkrisen, mänsklig aktivitet, förändrade jordbruksmetoder och nya markanvändningar försvårar insekternas arbete allt mer. I Spanien rapporterar biodlare att upp till 50 procent av vissa bisamhällen har dött, vilket är en såväl nationell som internationell katastrof.

Spanien spelar en viktig roll inom biodling globalt på grund av kvaliteten på sin honung och rymmer 16 procent av alla bisamhällen inom EU. De flesta bisamhällen i Spanien sköts av professionella biodlare, enligt uppgifter från jordbruksdepartementet. Nu förefaller det som att solparkerna kan bli binas räddning.

Stora solparker började etableras av ledande energibolag i början av 2020-talet. Endesa lanserade det första pilotprojektet, Las Corchas, i Carmona (Sevilla). Loramiel, ett lokalt företag, vann upphandlingen och installerade det första bisamhället med solpaneler.

Jämte solpanelerna odlas diverse aromatiska växter som stimulerar biodlingen genom deras höga pollineringsgrad. Odlarna säger att projektet slagit väl ut och att de över 80.000 bina i solparken producerar över 500 kilo honung per år i en miljö fri från bekämpningsmedel.

Enligt den ansvarige för Carmona-projektet, Daniel Romero, har bina inte upplevt några negativa effekter, stress eller beteendeförändringar sedan projektet startade 2020. Detta har bekräftats genom bevakning av ljudnivåer, temperatur och luftfuktighet, i samarbete med biologer. Deras rapporter visar att hälsan hos bisamhällena och deras påverkan på den omgivande biodiversiteten är god.

För projektets genomförande har ett specifikt område för bisamhällen stängslats in och aromatiska växter planterats. Dessutom har utbildnings- och marknadsföringsaktiviteter genomförts för ökad medvetenhet. Romero betonar de sociala och ekonomiska fördelarna med projektet, som inkluderar att skapa nya normer för säkerhet och hälsa vid arbete med bin.

Satsningen är dock inte förskonad från kritik. Aktivistgruppen Justicia Alimentaria menar att Endesas varumärke "Miel Solar energía de Endesa®" kan tolkas som en form av så kallad ”greenwashing”. Organisationen påpekar att termen "solhonung" inte existerar och att det kan vilseleda konsumenter.

Andra energibolag som Iberdrola har också börjat implementera så kallade solbianläggningar. De befinns lindra solparkernas negativa inverkan på lokala samhällen genom förbättrad markanvändning och biodiversitet.

Vanesa Iglesias Martín från jordbruksförbundet ASAJA anser att biodlingssektorn aldrig mått sämre. Problem som falskmärkning av honung samt förekomsten av en parasit i form av kvalster, som förstör biets matsmältningssystem, förvärrar situationen. Effektivt behandling saknas och sektorn uppmanar staten att investera i forskning för att bekämpa parasiten.

I områden som Las Hurdes i norra Cáceresprovisen, med få andra ekonomiska verksamheter, är biodling avgörande. Regionen har över 200.000 bisamhällen och en stor andel unga och kvinnliga biodlare. Vanessa Iglesias är en av dessa och hon betonar att biodling erbjuder en unik möjlighet för ungdomar att bo kvar och arbeta i sina hemorter.

Público konstaterar att biodling i solparker är en lovande lösning för både biodlare och energibolag. Genom att skapa hållbara synergisystem kan dessa projekt bidra till att lösa några av de största utmaningarna för bin och biodlare, samtidigt som de främjar förnybar energi och biodiversitet. För att säkerställa framgång och hållbarhet krävs dock fortsatt forskning och stöd från myndigheter och företagssektorn. Vattenbrist och en svårbekämpad parasit har bidragit till att upp till hälften av bisamhällena i Spanien dött. 
            [puff] => Vattenbrist och en svårbekämpad parasit har bidragit till att upp till hälften av bisamhällena i Spanien dött.
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [14] => Array
        (
            [id] => 42894
            [sectionId] => 448
            [priority] => 12
            [publish] => y
            [body] => Det är så lätt att i dessa tider låta sig härdas. Skjuta långt ifrån sig allt som känns obehagligt och det är mycket. Och det stora kan lätt färga av sig på det lilla.

Grunden var att min son var bortrest med skolan i en hel vecka för andra gången på kort tid och även om han hade det toppen och jag kände mig trygg i det, så innebär det många känslor som liksom ligger utanpå kroppen, att ha sitt barn i ett annat land.

Det var fredagkväll och jag satte på filmen ”PS I love you” med Hilary Swank. Jag har sett den för länge sen och den är fin, men egentligen hade det nog inte så mycket med filmen att göra, den bara råkade slå an just rätt (eller fel beroende på hur man ser det) strängar i det ögonblicket. För det var som att öppna en kran. 

Jag började gråta och kunde inte sluta. När jag var yngre, vuxen men yngre, grät jag ganska ofta. Det gör jag inte längre och något behövde tydligen rensas ut. Tårarna hade lite med filmen att göra, det bara vällde ut en symfoni av känslor som hade med kärlek, ensamhet och livet i stort att göra. Det var ansträngande, men jag tänkte också att jaja, låt det komma då, det är ju inte farligt. 

Filmen tog slut och jag satt en stund och fibblade med telefonen och sippade på vinet som var kvar i glaset. Klockan var väl 23 och plötsligt ringde det på dörren. Jag blev så ställd att jag satt lite som paralyserad och tänkte att jag låtsas som att jag inte är här. Det ringde igen och nu blev jag mer irriterad än rädd. Vad fan. Vem är det frågade jag. Det var en av mina grannar.

Jag öppnade och hon sade att hon hade jättemycket ångest, att det enda som hjälpte var att bada varmt och hennes varmvattenberedare var så liten att det inte räckte till ett bad. Jag släppte in henne, gav henne en handduk och medan hon badade satt jag i soffan och funderade på allt. Det var lite bisarrt. Men samtidigt fint. Jag vill verkligen vara en sån person som öppnar dörren för en granne med ångest. Men det hade varit väldigt nära att jag inte gjorde det. 

Efter en stund kom hon ut i sin pyjamas och med blött hår. Jag frågade om jag fick krama henne. Det fick jag. Hon berättade lite om allt och gick sedan hem. Efter en stund knackade det åter på dörren. Jag höll på att borsta tänderna och öppnade med tandborsten i munnen. Bara två minuter till bad hon och visade med händerna trycket över bröstet som hon förtvivlat försökte få att släppa. 

Efter ytterligare en halvtimmes varmt strilande vatten kom hon ut och sa att det var bättre. Och jag kunde se att något hade slätats ut i hennes ansikte. Jag erbjöd henne en säng men hon ville hem till sin egen. Förståeligt, men man vet aldrig. Ibland kanske närhet på andra sidan väggen kan göra skillnad.

Det var en märklig kväll. Men jag kände mig tacksam när jag låg i min säng och läste. Tacksam över att jag är en person som känner känslor och inte stoppar undan dem. Tacksam för att någon vågade ringa på just min dörr och be om hjälp. Tacksam för att jag vet vad ångest är och kunde relatera, inte skrämmas bort. Tacksam för att någon kände sig tillräckligt trygg med mig för att visa sin ångest för mig.

Vi behöver vara starka, men att visa sig sårbar är en inbjudan och för människor närmare varandra. Det är att be om något men samtidigt att ge. Det är inte alltid det räcker med en varm dusch. Men ibland är det bara det som behövs.

Denna texten skrev jag i lördags, lite hög på altruism. Vilket ju är en motsägelse, men existerar det egentligen en hundraprocentig osjälviskhet? På söndagsmorgonen upprepades hela proceduren. Vilket fick mig att tänka på hur och när man bör eller kan sätta gränser i sådana här sammanhang. Men det får jag fortsätta fundera över. Under tiden öppnar jag hellre dörren än låter den vara stängd.
            [ingress] => CARIN OSVALDSSON  Jag skulle vilja berätta om en händelse för er. En kväll. Eller kanske är det mer en stämning, en serie småsaker som var sorgliga men som ändå fick det att på något underligt vis kännas bra inombords. 
            [headline] => Sårbarhet som öppnar dörrar
            [page] => 0
            [modified] => 20250319154302
            [created] => 20250319154248
            [publishStart] => 20250322065900
            [publishStop] => 20250915135759
            [fullArticle] => Sårbarhet som öppnar dörrar CARIN OSVALDSSON  Jag skulle vilja berätta om en händelse för er. En kväll. Eller kanske är det mer en stämning, en serie småsaker som var sorgliga men som ändå fick det att på något underligt vis kännas bra inombords.  Det är så lätt att i dessa tider låta sig härdas. Skjuta långt ifrån sig allt som känns obehagligt och det är mycket. Och det stora kan lätt färga av sig på det lilla.

Grunden var att min son var bortrest med skolan i en hel vecka för andra gången på kort tid och även om han hade det toppen och jag kände mig trygg i det, så innebär det många känslor som liksom ligger utanpå kroppen, att ha sitt barn i ett annat land.

Det var fredagkväll och jag satte på filmen ”PS I love you” med Hilary Swank. Jag har sett den för länge sen och den är fin, men egentligen hade det nog inte så mycket med filmen att göra, den bara råkade slå an just rätt (eller fel beroende på hur man ser det) strängar i det ögonblicket. För det var som att öppna en kran. 

Jag började gråta och kunde inte sluta. När jag var yngre, vuxen men yngre, grät jag ganska ofta. Det gör jag inte längre och något behövde tydligen rensas ut. Tårarna hade lite med filmen att göra, det bara vällde ut en symfoni av känslor som hade med kärlek, ensamhet och livet i stort att göra. Det var ansträngande, men jag tänkte också att jaja, låt det komma då, det är ju inte farligt. 

Filmen tog slut och jag satt en stund och fibblade med telefonen och sippade på vinet som var kvar i glaset. Klockan var väl 23 och plötsligt ringde det på dörren. Jag blev så ställd att jag satt lite som paralyserad och tänkte att jag låtsas som att jag inte är här. Det ringde igen och nu blev jag mer irriterad än rädd. Vad fan. Vem är det frågade jag. Det var en av mina grannar.

Jag öppnade och hon sade att hon hade jättemycket ångest, att det enda som hjälpte var att bada varmt och hennes varmvattenberedare var så liten att det inte räckte till ett bad. Jag släppte in henne, gav henne en handduk och medan hon badade satt jag i soffan och funderade på allt. Det var lite bisarrt. Men samtidigt fint. Jag vill verkligen vara en sån person som öppnar dörren för en granne med ångest. Men det hade varit väldigt nära att jag inte gjorde det. 

Efter en stund kom hon ut i sin pyjamas och med blött hår. Jag frågade om jag fick krama henne. Det fick jag. Hon berättade lite om allt och gick sedan hem. Efter en stund knackade det åter på dörren. Jag höll på att borsta tänderna och öppnade med tandborsten i munnen. Bara två minuter till bad hon och visade med händerna trycket över bröstet som hon förtvivlat försökte få att släppa. 

Efter ytterligare en halvtimmes varmt strilande vatten kom hon ut och sa att det var bättre. Och jag kunde se att något hade slätats ut i hennes ansikte. Jag erbjöd henne en säng men hon ville hem till sin egen. Förståeligt, men man vet aldrig. Ibland kanske närhet på andra sidan väggen kan göra skillnad.

Det var en märklig kväll. Men jag kände mig tacksam när jag låg i min säng och läste. Tacksam över att jag är en person som känner känslor och inte stoppar undan dem. Tacksam för att någon vågade ringa på just min dörr och be om hjälp. Tacksam för att jag vet vad ångest är och kunde relatera, inte skrämmas bort. Tacksam för att någon kände sig tillräckligt trygg med mig för att visa sin ångest för mig.

Vi behöver vara starka, men att visa sig sårbar är en inbjudan och för människor närmare varandra. Det är att be om något men samtidigt att ge. Det är inte alltid det räcker med en varm dusch. Men ibland är det bara det som behövs.

Denna texten skrev jag i lördags, lite hög på altruism. Vilket ju är en motsägelse, men existerar det egentligen en hundraprocentig osjälviskhet? På söndagsmorgonen upprepades hela proceduren. Vilket fick mig att tänka på hur och när man bör eller kan sätta gränser i sådana här sammanhang. Men det får jag fortsätta fundera över. Under tiden öppnar jag hellre dörren än låter den vara stängd. Är din dörr öppen eller stängd? 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

)