Nästan allt som Inger Berggren gör har hon sett i Sverige. Som till exempel Handelsgårdarna, ett projekt som växte fram i Norrland i början av 1990-talet för att stödja kvinnliga hantverkare. Med hjälp av EU-bidrag drev under några år på liknande sätt Banco de la Mujer fem “Casas de comercios” i Spanien. Bidraget drogs in och affärerna fick stänga, men projektet fortsätter nu lyckosamt i Marocko.

Den senaste idén som Inger importerat från Sverige är skuldrådgivning.
– I Spanien hade de aldrig hört talas om det tidigare, berättar Inger. Vi har två personer i Madrid som sysslar enbart med detta, och vi öppnar ytterligare ett kontor i Sevilla i maj. Dit kan familjer komma, inte bara kvinnor, som är skuldsatta och inte vet hur de ska ta sig ur det.

Skuldrådgivning
Inger, som idag är ordförande i Banco de la Mujer, beskriver utmaningen i att hela tiden vara kreativ, finna nya lösningar på de problem som uppstår. Redan i fjol märkte de hur allt färre kvinnor ansökte om mikrokrediter och att många av dem som kom var skuldsatta. Förra året beviljade Banco de la Mujer ett 50-tal mikrokrediter, det var mindre än hälften jämfört med året innan. Så föddes idén om att erbjuda skuldrådgivning.
– Vi presenterade förslaget för Utbildningsdepartementet som tyckte det var en strålande idé och hjälpte oss med finansiering.

Banco de la Mujer står i juni varje år värd för en konferens med tema Jämställdhet och Ekonomi (Igualdad y Economía) med syfte att ta upp olika former av diskriminering. Den riktar sig till banker, kommuner och andra myndigheter. I år arrangeras konferensen tillsammans med Sveriges ambassad i Madrid och på programmet står skuldsanering enligt svensk modell med föreläsare från bland annat Kronofogden, som saknar spansk motsvarighet.

Inte jämställt
Banco de la Mujer är numera den enda i sitt slag i Europa, efter att systerorganisationerna slagit igen en efter en i till exempel Italien, Frankrike, Ungern och Polen. Jag undrar om det är för att behovet minskat, men enligt Inger handlar det snarare om att de inte fått finansiering och inte fått till stånd några avtal med bankerna. Det går visserligen framåt, men den spanska jämställdheten lämnar fortfarande mycket att önska.
– Bara drygt 40 procent av kvinnorna arbetar utanför hemmet, säger Inger. Framför allt i samband med att de får barn stannar de hemma, de förlorar sina kontakter och har sedan svårt att komma tillbaka till arbetslivet.

De viktigaste åtgärderna för ökad jämställdhet är enligt Inger förbättrad barn- och äldrevård och mer flexibla arbetstider. Jämställdhet är viktigt, inte bara för kvinnorna utan för landets ekonomi i stort.
– De mest jämställda länderna är också de rikaste, det säger ganska mycket.

Lättare vara svensk
Inger kom till Spanien i mitten av 1980-talet och fick jobb som Spaniens representant i ett EU-program för lokala arbetsmarknadsåtgärder för kvinnor. Projektet gick ut på att ge starta eget-bidrag till arbetslösa kvinnor och Inger såg att det fanns både intresse och engagemang bland de spanska kvinnorna. Hon fick kontakt med representanterna i Italien, Frankrike och Holland som alla tre hade startat WWB (Women´s World Banking) i sina respektive länder. Inger bestämde sig för att göra det samma i Spanien.
– De bidrag vi kunde ge via EU-programmet räckte ju inte.

Hon knöt kontakter med fackföreningen UGT och började organisera seminarier för spanska kvinnor för att se om det fanns intresse. Det fanns det.
– Då, 1987-1988, fanns ju varken kvinnliga politiker eller bankdirektörer. Men kvinnorna som var med när vi startade blev sedan ministrar och generaldirektörer. Till exempel tidigare miljöministern Cristina Narbona och Cristina Alberdi, som varit socialminister.

Inger var själv kommunalråd i Tres Cantos för PSOE mellan 1999 och 2003 och har egen erfarenhet av hur det är att vara politiker och kvinna i Spanien.
– Jag har alltid haft tur, för mig var det aldrig svårt, säger Inger. Mest för att jag är svensk tror jag. Vi respekteras på ett annat sätt.
– När jag sade något tyckte de alltid att det var bra, spanjorerna tror att svenskarna kan allting. Om jag sade, “så gör man i Sverige”, så var det automatiskt bra.

Omöjligt få lån
På 1980-talet var det nästan omöjligt för kvinnor att få banklån för att starta eget företag. Inger lyckades skriva avtal med Caja Madrid och idag samarbetar stiftelsen med i princip alla spanska sparbanker. Banco de la Mujer hjälper kvinnorna att göra en affärsplan och skriva låneansökan som sedan lämnas vidare till banken. För att få beviljad en mikrokredit, som i år höjs från 15 000 till 25 000 euro, behövs inga garantier. Idén ska dock vara väl genomarbetad och klienten får inte vara skuldsatt sedan tidigare.

Färre fördomar
Viljan att ge lån till kvinnor är idag betydligt större än för 20 år sedan, fördomarna har minskat. Enligt Inger är det invandrarkvinnorna som idag möter den största diskrimineringen, inte för att de är kvinnor utan för att de är invandrare.
– Många av dem saknar utbildning. De vill starta eget, till exempel en affär, ett café eller något inom sömnad, men saknar kontakter och kunskap om hur skatter och sociala avgifter fungerar.

Medan männen startar multinationella företag är kvinnor generellt mer försiktiga, menar Inger, de vill ha kontroll över sitt företag. Kvinnorna är också mer eller mindre representerade inom olika branscher, mindre i teknik- och byggbranschen, mer inom servicesektorn.
– Spanska kvinnor vill arbeta med bokföring, organisera konferenser eller catering, öppna spa eller gym. Det är ofta lite större projekt och det har gått bra för många av dem.
– Invandrarkvinnorna startar andra typer av verksamheter, fortsätter hon. För några år sedan var det väldigt stort med “locutorios” (en slags telefoninrättning), sedan blev det frisörsalonger och därefter caféer, barer och restauranger med marockansk, peruansk eller rumänsk mat.
– Många har tvingats stänga, dem det gått bäst för är argentinska kvinnor som startat konditori med argentinska bakverk.

Har kvinnor generellt några bra ledaregenskaper?
– De lyssnar, men det kan också vara en nackdel om det går till överdrift. Det blir en annan atmosfär med en kvinnlig chef. Det kan också bli för personligt ibland, det är ingen som går in till en manlig chef och gråter.

Är spanska kvinnor bra på att stötta varandra?
– Nej, inte alla, det ser man till exempel på bankerna. Bara för att det är en kvinnlig bankdirektör blir det inte lättare för en kvinna att få lån. Ibland kan det vara tvärtom, kvinnorna är räddare än männen. Männen har en större säkerhet i ryggen och törs gå utanför ramarna.

Fakta om mikrokrediter:
Mikrokredit är ett verktyg som används för att bekämpa fattigdom. Idén kommer från ekonomen Muhammad Yunus som belönades med utmärkelsen Premio Príncipe de Asturias 1998 för internationell samarbete och samförstånd, samt Nobels fredspris 2006. Banco de la Mujer delade fram till 2007 ut 230 mikrokrediter på totalt 2,5 miljoner euro. Fram till samma år hanterade de 960 banklån på totalt 23,9 miljoner euro, var med om att bilda över 3 000 företag med kvinnliga ledare samt skapade nästan 5 500 nya jobb. En dryg tredjedel av mikrokrediterna gick till invandrarkvinnor och två tredjedelar till spanska kvinnor. Medelåldern är 40 år, de flesta är gifta och har i snitt två barn. Endast en procent saknar helt utbildning och 40 procent har universitetsutbildning. Nästan 85 procent av Banco de la Mujers mikrokrediter har gått till kvinnor i Madridregionen, av resterande gick över hälften till Andalusien.

Läs mer på http://www.bancomujer.org http://www.autoempleomujer.com och http://www.swwb.org