I Stefans bokhylla på kontoret i Aloha Pueblo, hänger tre tavlor som utgör en miniatyrsamling av gamla tjurfäktningsaffischer som han fick i 50-års present. Han visar också ett antal fotografier på några av sina kända tjurfäktarvänner som Curro Romero, en av de mest omskrivna, och Antonio Chenel, “Antoñete”. Stefan talar gärna tjurfäktning. Men han gör det inte så ofta.
– Det är ett tungt ämne, säger han. Min dotter, mor och syster hatar mig för det.
Han fortsätter:
– Svenskarnas inställning till tjurfäktning är generellt negativ och jag kan förstå att det rör upp känslor att man misshandlar ett djur. Våra klubbar har blivit bombarderade av djurskyddsföreningar men många av deras argument är felaktiga, det finns mycket felinformation.

Stefan säger sig själv vara en stor djurvän och berättar om när han som byggnadsingenjör fick i uppdrag att uppföra ett antal slakterier i Polen.
– Inför det studerade jag många slakterier och det var ingen vacker syn. Jag åt inte kött på ett bra tag efter att jag hade sett hur djuren behandlades.

Två extremer
Stefan berättar hur tjurrusningarna började som ett sätt att driva tjurarna från gårdarna till tjurfäktningsarenorna på tiden innan det fanns bilar och järnvägar. Någon började springa framför tjurarna och så var en flera hundra år gammal tradition född. Stefan älskar tjurfäktning i stort, men just Pamplona ligger honom varmt om hjärtat, tillsammans med aprilferian i Sevilla. Han dras liksom till de två extremerna av denna konstart som han kallar det.
– I Sevilla går du på tjurfäktning i kostym och slips, det är tyst och oerhört seriöst. I Pamplona är det fest och världens oväsen.

Sedan han blev pappa springer han inte själv längre utan åker upp för att träffa gamla vänner, bland dem hans lärare från Lund som nu är närmare 70 år men ännu håller “läxförhör” med sin gamle elev. Känslan kommer han fortfarande ihåg:
– Det är totalt, en oerhörd adrenalinkick, rädsla samtidigt frihet. Du gör något som du inte vet hur det ska sluta. Det är väl som med alla extremsporter, du vet inte säkert om fallskärmen ska lösas ut.

Blev besatt
Stefan minns tillbaka hur allting började.
– På 60-talet var El Cordobés tjurfäktningens The Beatle. Han var som en popidol i Spanien och den förste man hörde talas om i Sverige. Han hade Beatlesfrisyr, jag var Beatlesfreak och tyckte det var spännande.
– Sedan läste jag Hemingway och därefter hade jag en lärare i psykologi som pratade mycket om Pamplona. De var ett gäng från Lund som åkte ned i buss varje år, jag ville med men det var alltid fullt.

Så äntligen kom Stefan till Spanien, 1974, och såg sin första tjurfäktning i Barcelona. Han mötte upp kompisar som kom direkt från Pamplona, blev eld och lågor och året därpå sprang han själv för första gången. Där föddes vad Stefan beskriver som en besatthet.
– Jag hade turen att redan från början få förklarat för mig hur allt gick till och vad som hände på arenan. Jag blev väldigt fascinerad.

Då i Barcelona 1974 såg han en matador bli dödad och undrade hur någon kunde utsätta sig för en sådan fara.

Medial uppmärksamhet
När Stefan kom hem till Sverige ställde han undan golfklubborna och bestämde sig för att studera tjurfäkning istället. Han ville förstå. Jag undrar om han efter 35 år fått svar på sina frågor.
– Jag har kommit fram till hur det fungerar, jag kan alla steg från det att tjuren föds till döden på arenan. För mig är det en fantastisk konstart. Det är svårt för många svenskar att se och förstå.

Men Stefan är inte den ende svensken som älskar tjurfäktning. Det finns två svenska klubbar; Peña Sueca som åker till Pamplona, och Peña Taurina Los Suecos. Stefan, som sedan 19 år är bosatt i Spanien, är med i båda men i övrigt är de flesta svenskar från Sverige. Den sistnämnda har ett 90-tal medlemmar som tillsammans går på olika tjurfäkningar under året, de har en egen tidning med resereportage samt en hemsida. Här kan man bland annat läsa urklipp från spansk press om den svenska tjurfäktningsklubben.
– Vi blir väldigt uppmärksammade, säger Stefan. Kanske allra mest när kung Juan Carlos blev hedersmedlem 1979 i samband med ett besök i Stockholm.

Hedersmedlem i Peña Taurina Los Suecos blev även Camilo José Cela, efter att ha tagit emot Nobelpriset i litteratur 1989.

Magiskt i Puerto Banús
En av de allra bästa tjurfäkningarna Stefan har sett var i Puerto Banús en sen augustikväll för ungefär tio år sedan.
– Jag har sett bättre enskilda tjurar, men det var en totaltupplevelse av sex tjurar som jag aldrig upplevt någon annan gång – “La noche mágica en Puerto Banús”.

Normalt är det annars inte så bra kvalitet i turistorterna menar Stefan. Bäst är Sevilla och Las Ventas i Madrid och helst ska man gå under ferian då de bästa tjurarna och största tjurfäktarna kommer.
– Till ferian i Málaga i augusti kommer några som är riktigt bra; Morante de la Puebla och min kompis Julio Aparicio. Men när det gäller tjurfäktning har alla sin egen smak.

Enligt Stefan är de största som vilka konstnärer som helst, de misslyckas ofta på arenan för att de får fel tjur eller saknar inspiration just den dagen.

Förlorade en vän
För Stefan börjar en tjurfäktning redan klockan 12 på dagen. Han vill vara med när tjurarna sorteras och veta allt om varifrån de kommer och vilka uppfödarna är.
– Då ser jag om det blir en bra eller en dålig tjurfäktning.
Innan han gifte sig åkte Stefan land och rike runt för att gå på tjurfäkningar, något år såg han så många som 60 stycken. Nu för tiden blir det inte mer än någon eller några få per år.

Ett av de värsta minnena Stefan har är när Manolo Montoliú dödades i Sevilla i maj 1992.
– Jag var inte där som tur var, men han var en mycket nära vän och skulle ha blivit min dotters gudfar.