(Publicerad 2009-11-06) Paquito, 12, och José Miguel, 14, bor båda på centret Ciudad de los Niños. Paquito har varit här i fem månader, José Miguel bara i en och en halv månad, när Sydkusten träffar dem. På frågan om varför han är här svarar han snabbt, på ett vuxet, inlärt och liksom distanserat sätt; familjeproblem. Paquito berättar att han aldrig gick till skolan och därför omhändertogs av myndigheterna.
– Jag var alltid ute sent, säger han.

Han tycker att det är bra på centret, han gillar alla aktiviteter, att de åker till Tivoli och AquaPark. Men tycker definitivt inte om när han tvingas gå upp och till skolan på morgnarna. José Miguel skakar dock bestämt på huvudet när jag frågar om han också tycker illa om skolan.
– Nej, jag går dit, säger han. Det är viktigt för att kunna göra något sedan, göra karriär.

Vad vet han inte, han gillar i princip alla skolämnen även om en del är svårare än andra, särskilt matte. Paquito har svårt att svara på vad han drömmer om att bli, men kommer så på att han tycker väldigt mycket om att arbeta i lera. Han lyser upp och berättar att han gjort både skyltar och askfat i keramik.

Hundratals barn
Ciudad de los Niños drivs av den religiösa föreningen Los Hermanos Obreros de María. I Málaga finns dock bara fyra ordensbrödrar, så kallade hermanos, på plats. Resten är anställd personal; lärare, pedagoger, psykologer samt köks- och städpersonal. José Miguel Barea har varit med från början. Han berättar att föreningen har tre center; i Granada, Huelva och Málaga. Det i Granada grundades först, redan 1950, av broder Carlos Fernández Dorador.
- Han var en vanlig 18-årig kille som jobbade som butiksbiträde, berättar José Miguel. Det var väl någon gång på 1930-talet. Han såg barnen som levde på gatan, förstörde, rånade och råkade i slagsmål.

Carlos Fernández Dorador tyckte att någon borde ta sig an dem och uppfostra dem. Han tog med sig några hem men då han själv var ung och outbildad bestämde han sig för att skaffa sig en riktig utbildning. Han läste i El Palo i Málaga och tillsammans med några av sina studiekamrater startade han sedan centret i en 400 år gammal klosterbyggnad som de fick till skänks.
– Tänk dig 500 barn i ett hem!, säger José Miguel.

Styrdes som en stad
Redan som mycket liten var José Miguel mycket intresserad av religion och när han som elvaåring hörde talas om Ciudad de los Niños bestämde han sig för att det var hans livsuppgift. Själv hade han inga problem hemma, men trots att hans mamma tyckte han var lite tokig fick han till slut packa sina kläder och flytta in i klostret. Sedan dess har han arbetat för föreningen.
– Trots att det bodde 500 barn tillsammans rådde en otrolig ordning, berättar han.

Bröderna introducerade ett särskilt utbildningssystem som gick ut på att barnen delades in i grupper om cirka 60, alla med eget styre; chef, prins, borgmästare, kommunalråd och sekreterare. Alla hade sina specifika uppgifter och ansvarsområden.
– Då var vi verkligen fattiga, barnen hade ingenting, säger José Miguel. Idrotten blev deras liv och vi hade lag i både handboll och basket som tävlade på nationell nivå.

Málagabor generösa
På 1970-talet uppkom behovet av ett center i Málaga, en privatperson donerade marken och Lions möjliggjorde att den första byggnaden restes. Alla barn i Granada som var från Málaga, totalt 34 stycken, kom hit tillsammans med tre bröder. José Miguel var en av dem och har alltså varit på plats sedan invigningen 1977.
– Då hade vi bara huset och dess fyra väggar, ingenting annat, men så fort folk fick reda på att vi var här började de komma i bilar och bussar för att donera saker. Om vi var utan potatis kom det omedelbart någon med tre säckar potatis, det var ett rent mirakel!

Han fortsätter:
– Vi har varit här i 32 år nu och se hur vi har det, säger José Miguel och tittar ut mot de nyrenoverade byggnaderna, grönskan, den fina skolgården, swimmingpoolen som håller på att byggas. 1977 fanns inte ett enda träd, det var en bergskulle inget mer. Málaga är väldigt generöst och solidariskt.

Han tillägger:
– Det gäller både Málagabor och utlänningar. Vi samarbetar med alla nationaliteter; afrikaner, indier, engelsmän, tyskar...

Många utlänningar
Ciudad de los Niños drevs under många år helt utan myndigheternas hjälp. I samband med att skyddet av minderåriga utvidgades för ungefär tio år sedan, började det också komma bidrag. Idag jobbar centret utifrån tre olika program; akut omhändertagande av pojkar mellan tolv och 18 år, ett mer långsiktigt omhändertagande av samma grupp samt det hem som kallas La Casita och där det bor både pojkar och flickor mellan tre och tolv år.
– Vi tar inte emot flickor över tolv år, berättar Lourdes. Men om småtjejerna blir kvar, växer upp och inte har någonstans att ta vägen, stannar de tills de fyller 18 år. Eller om de kommer med sina bröder, vår policy är att aldrig dela på syskon.

Enligt Lourdes finns inga gatubarn i Málaga. Däremot lever många barn under svåra förhållanden. Den stora majoriteten idag är dock barn från länder som Marocko, Nigeria och Ghana. Jag undrar om vardagen på centret innebär mycket problem?
– Visst har vi diskussioner och konflikter, säger Lourdes. Om någon får dåliga nyheter hemifrån eller blir nervös inför 18-års dagen påverkar det samlevnaden. Men det är inte det normala, vi lever inte som på ett slagfält.

José Miguel berättar hur många av barnen kommer tillbaka som vuxna, med presenter eller för att visa upp sin familj och att det gått bra för dem. Flera i personalen har vuxit upp på centret och bestämt sig för att de vill arbeta där.

Livet utanför
Förutom de 49 barn som bor på centret, finns också ett slags dagcenter med matbespisning och skolundervisning för totalt 160 barn från tre år upp till och med nionde klass.
– Det är för barn vars situation inte är så illa att de måste omhändertas, men som ändå har vissa problem hemma och med skolgången, berättar Lourdes.

Livet här ser på ett sätt ut som det gör för de flesta ungdomar; upp på morgonen, frukost, iväg till skolan, läxläsning och aktiviteter.
– Vi försöker se till att allt är ganska välorganiserat, säger Lourdes. Varje eftermiddag har vi någon slags aktivitet, till exempel bio eller idrott.

Men det anordnas också workshops som förbereder dem på olika yrken och på livet som vuxen. Det kan vara trädgårdsskötsel, snickeri och matlagning, men också att göra sina inköp, att räkna ut vad de kan handla för de pengar de har.
– Det gäller att förbereda dem så gott det går för livet utanför. Dagen de fyller 18 får vi brev från myndigheterna som talar om att de är utskrivna. Många gånger kommer ett nytt barn samma dag som behöver sängen. Vi kan bara ta hand om minderåriga.

Företagssamarbete
I Málaga finns några sociallägenheter för dem som fyllt 18 år, dock bara totalt åtta platser. Nästa alternativ är härbärge för hemlösa. Situationen just nu är svår, därför är ett av de bästa sätten att hjälpa Ciudad de los Niños, att som företagare erbjuda anställning eller någon form av praktikplats. Vad får man tillbaka?
– Du ger en ung tjej eller kille en möjlighet, hjälper någon som kanske annars går förlorad, säger Lourdes. Det är en stor tillfredsställelse. Om vi förmedlar kontakten skickar vi alltid dem som vill arbeta och det är en fin upplevelse att se hur de kämpar för att vinna arbetsgivarens förtroende.

Det går också att stödja Ciudad de los Niños med pengadonationer, kläder, leksaker, med mera. Läs mer på http://www.cnmalaga.com telefon 952 17 91 50.