Efter mina sex år i Málaga vet jag att Palma-Palmilla är stans mest konfliktfyllda område. Det sägs att taxichaufförer vägrar åka hit och att inte ens polisen rör sig på vissa gator. Men jag är inte rädd när jag åker dit en solig eftermiddag för att träffa Ana och Chule i lokalen som föreningen Gitanos Palma-Palmilla disponerar. Mest orolig är jag för att inte hitta.

I slutet av gatan jag fått namnet på, möts jag av en insatsstyrka från polisen. Jag frågar om vägen. De undrar vem jag är och vad jag gör där. Påpekar att jag inte ser ut att höra dit. Vet jag inte att det är ett farligt område? Jag förklarar mitt ärende. Poliserna erbjuder sig att hålla koll på mig medan jag parkerar och går de 200 meterna bort till “Centro Ciudadanos 26 de Febrero”. De ger mig ett direktnummer, om något skulle hända.

Marginaliserat getto
Jag blir mer förvånad än uppskrämd. På gatorna leker barn och på en bänk sitter två gamla tanter. Det rimmar illa med polisens ord. Blicken vandrar längs husfasaderna där färg och murbruk flagnar. Getto. Det här är de fattigas kvarter och det är svårt att acceptera att någon tvingas bo så här i Málaga 2009. När jag berättar för Ana och Chule om mötet med polisen skakar de på huvudet. För dem är det bara en bekräftelse på motsättningarna. Att polisen inte känner området de bevakar, inte talar med människorna som bor där. För dem är Palma-Palmilla inte farligt.
– Ser du de målade ränderna på höghusen, frågar Ana och pekar ut genom fönstret. Det är för att märka ut så att folk ser ända från centrum att det är ett marginaliserat område.

I Palma-Palmilla bor cirka 30 000 människor enligt officiell statistik. Säkert är det betydligt fler. Många är unga.
– De flesta saknar jobb, säger Chule. Har du adress i Palma-Palmilla kommer du ingenstans.

Djupet i hjärtat
Jag frågar Ana och Chule vad det innebär att vara zigenare.
– Det är att vara jag, så som jag är, säger Ana. Om jag inte var zigenare skulle jag inte se saker och ting som jag gör, inte ha de traditioner jag har. Det mitt folk har gått igenom, diskrimineringen vi känner...

Jag söker något mer konkret. Vad gör en zigenare till det han eller hon är?
– Hjärtat, sättet att känna. Vi har varit med om så mycket att vi känner på ett annat sätt. Djupare.

Att vara zigenare handlar om att känna. Familjen är också viktig, att vara tillsammans, respekten för äldre, att uppfostra barnen ihop, tron på Gud.
Jag undrar över uppgörelserna mellan familjerna som ibland ger rubriker i media.
– Visst förekommer bråk mellan klanerna, säger de. Vi är hetlevrade, brusar upp.

Ana fortsätter:
– Men jag vet familjer, “payos” (icke zigenare), som inte talat med varandra på flera år. Om vi grälar är det glömt igen dagen efter.
– Att vara zigenare är att vara annorlunda, säger Chule med något drömskt i blicken. Men lär du känna oss blir du förälskad.

Stor etnisk minoritet
Vi har träffats för att tala om att vara zigenare i Spanien idag, vilka fördomar de möter och hur de ser på sin egen kultur. Men samtalet kommer lika mycket att handla om Palma-Palmilla, i Málaga är de två ämnena förenade. Ana och Chule menar att det är likadant överallt, i andra spanska städer och även i övriga Europa.
– Zigenarna lever ofta i getton, säger Chule. Man har alltid velat fösa oss åt sidan.

De utgör den största etniska minoriteten i Europa, i Spanien finns enligt Wikipedia mellan 500 000 och 600 000 zigenare. Andalusien är den region där det bor flest, nära 300 000. Här firas sedan 1996 Zigenarnas dag 22 november, till minne av deras ankomst till Andalusien 1462. Den andalusiska kulturen är starkt förknippad med zigenarnas och möjligen är fördomarna och motsättningarna något mindre här, där zigenare och “payos” levt sida vid sida i århundraden.
– Men de existerar även här, säger Chule och berättar om när en politiker sade till honom att han borde vara tacksam för att han får vara spanjor och att Palma-Palmillas eget kommunalråd betraktar området som nazisterna gjorde med sina getton.

Studierna viktigast
När Ana och Chule gjorde en enkät om vad spanjorer anser om olika folkslag visade det sig att zigenarna var de minst omtyckta.
– Vi har alltid försetts med etikett, säger Ana. Antingen är vi berömda eller så är vi tjuvar, idioter och drogmissbrukare. Det finns inget mellanting.

Hon fortsätter:
– Visst finns dåliga zigenare och zigenare som stjäl, men tjuvar finns det ju av alla folkslag. Ska vi straffas allihop för att en stjäl? Vi har kämpat i hundratals år för att få vara en del av samhället men ensamma kan vi inte integrera oss.

Ana och Chule är för kvotering så att zigenarna kommer in i politiken och på företagen. Allra viktigast är dock kampen mot skolket så att barnen studerar, får universitetsutbildning.
– Bara så kan vi förändra, säger Chule. Vi behöver hjälp, resurser för att bekämpa problemen, vi vill att folk kommer hit och ser vad som pågår, vad som händer. Våra barn förtjänar det. Det räcker nu med tjat om att Málaga ska bli europeisk kulturhuvudstad 2016, låt oss tala om verkligheten.

Ana fyller i:
– För att förstå måste politikerna vara folk från gatan eller komma hit och se med egna ögon vad som händer, lyssna på oss och och hjälpa oss med pengar för att lösa de verkliga problemen.

Föga kommunal hjälp
Både Ana och Chule är födda och uppvuxna i Palma-Palmilla.
– Jag har lidit mycket men gått stärkt ur det, säger Chule.

Föreningen Gitanos Palma-Palmilla föddes på Chules initiativ för fem år sedan. Det är hans sätt att försöka rädda en generation som håller på att gå förlorad, i droger och narkotikaförsäljning och brist på utbildning. Han har inte fått något stöd från politikerna. Varje morgon åker han runt i en skruttig bil för att plocka upp de barn han vet skolkar och kör dem till skolan.
– För kommunen skulle det vara ett lågt pris att betala för fyra minibussar och sex fritidsledare, säger Chule. Det enda jag fått är tusen euro till bensin de två senaste åren. Vi talar om barnen, de som är vår framtid.

På eftermiddagarna serveras mellanmål på centret. Det är som en stor fritidsgård där barn och ungdomar i olika åldrar boxas, tränar på gymmet och leker. De är “värstingar”, före detta eller blivande, men stämningen är hemtrevlig och familjär. Chule är pappa till dem alla.

Vänner på Facebook
Har de kunnat förändra något på de här fem åren? Nej, svarar Chule och vi är tillbaka i diskrimineringen.
– Jag har kämpat i fem år, men det var först när Antonio Villanueva som är “payo” anslöt sig till oss som det började hända saker. Utan Antonio kommer jag ingenstans, politikerna lyssnar på honom, inte på mig.

Chule är honom oändligt tacksam, det viktigaste är resultatet, inte vem som för deras talan. Antonio har sett till att de fått en egen sida på Facebook och en blogg. Dessa medier har blivit ett fönster mot omvärlden. På en månad fick de över tusen vänner på Facebook. Kan det förändra?
– Ja, om det bidrar till att folk lär känna oss förändras attityder och fördomar, säger Ana. Du kom ju hit.

Luras och stjäl
Vilka är då de främsta fördomarna mot zigenarna? Enligt Ana att de är dumma, luras, stjäl och sysslar med droger. Å ena sidan poängterar hon att alla inte är så, å andra sidan försvarar hon det med att det är ett sätt att överleva. En ond cirkel svår att bryta.
– Vi bildar traditionellt sett familj tidigt och har många barn att försörja. Du kommer till en punkt när du säger, jag tar vad som finns...

Och Chule berättar hur narkotikan var en värld där dörren stod öppen till skillnad från många andra. Det var lätta pengar att tjäna.
– När polisen slår dig, förföljer dig utan att du gjort något, folket diskriminerar dig och det är omöjligt att få ett jobb... Jag var 15 år och behövde pengar.
Chule åkte fast och dömdes till 8,5 års fängelse. I fängelset mötte han Gud. Det förändrade hans liv.
– Jag bestämde mig för att se till att barnen i Palma-Palmilla inte hamnar där jag var, att de erbjuds ett alternativ.

Utanför samhället
Fördomarna är många men vill de själva integrera sig?
– Ja, säger Ana. Vi står utanför samhället på grund av förföljelsen vi utsatts för, inte för att vi valt det. Vad vi vill är att studera och arbeta.
Visst finns rasistiska zigenare som har fördomar mot payos. Chule kan förstå dem efter hundratals år av diskriminering, kyla och hunger.
– Både fysiskt och mentalt har de förstört oss. Det är inte konstigt att vi blivit defensiva.

Men Ana och Chule är öppna, för dem är vänskapen och lojaliteten det viktigaste, inte vilket blod som flyter i ådrorna. I Palma-Palmilla bor inte bara zigenare och Chule hjälper alla med öppet hjärta; ryssar, colombianer, nigerianer, marockaner, spanjorer.
– Vår förening är förmodligen det bästa exempel på integration som finns idag i Málaga.

Vill inte flytta
Tillsammans har Ana och Chule tre barn. Jag undrar om de aldrig tänkt på att flytta från Palma-Palmilla.
– Nej, säger de. Vi har ingen annanstans att ta vägen, vi skulle inte ha råd. Men det är också vårt hem, ett sätt att leva. Här känner man varandra och hjälps åt.
Palma-Palmilla är inte bara det en utomstående ser, inte bara de förfallna husen och medias rapportering om kriminaliteten. Det som främst håller dem kvar är dock arbetet de ägnar sina liv åt.
– Ingen härifrån har någonsin tagit tag i problemen, säger Chule. Åtgärder som kommit utifrån har inte fungerat. Ana och jag kan inte lämna centret, troligen finns ingen annan som skulle kunna ta över.

Sök på Gitanos Palma-Palmilla på Facebook eller läs mer på http://www.gitanospalmapalmilla.blogspot.com