Mattias Andersson beskriver sig själv som en både nyfiken och ganska eftertänksam person med intresse för nya situationer och miljöer. Han tycker om att läsa. När Sydkusten talar med honom har han just avslutat “Hur man botar en fanatiker” av Amos Oz, och påbörjat Mark Levengoods “Sucka mitt hjärta men brist dock ej”.

Han tycker det är spännande med möten och viktigt att kyrkan förflyttar sig dit där människorna finns. Det har han i allra högsta grad praktiserat under sina fem år som präst på universitetet i Örebro.
– Där blir man en kyrkans förlängda arm, det är “kyrkan i byn” men på en arbetsplats som ju universitetet är. Jag tror att det kan bli lite samma slags möten i min tjänst i Fuengirola.

Mattias Andersson fyller 40 år i vår och är präst sedan 1997 då han prästvigdes i Uppsala. Innan tiden i Örebro har han hunnit med flera olika församlingar i Stockholms stift.

Hur är du som präst?
– Min personlighet som jag beskrivit ovan tycker jag kommer fram även i mitt yrke som präst. I övrigt tycker jag det är viktigt med gudstjänster, den livstolkande gemenskapen, som en hjälp att fundera och reflektera kring hur det är att vara människa.

Hur tänker du inför en predikan?
– Jag utgår alltid ifrån mig själv när jag funderar på texten. Hur kan den här texten hjälpa mig? På vilket sätt är den en utmaning för mig? Hur kan den uppmuntra mig? Jag försöker sätta in den i vårt sammanhang här och nu.

Skiljer du dig på något vis från andra präster?
– Jag tror att det krävs viss handlingskraft för att vara präst på ett universitet och för att bygga upp förtroenden och relationer i den miljön. Du måste vara synlig och röra dig i korridorerna för att skapa kontakter. Men det finns väldigt många olika slags präster, mångfalden i Svenska Kyrkan är så stor att det inte blir så tydligt om du sticker ut.

Vad är Svenska kyrkan i utlandets viktigaste roll?
– Jag skulle vilja svara på den frågan när jag varit i Spanien ett tag och sett hur det är. Men jag tror att när man bor utomlands finns ett behov av det svenska samtidigt som man har flera olika traditioner i och omkring sig.
– Samma erfarenhet har jag från åren i Stockholm där kyrkan sällan är en sockenkyrka dit familjer gått i generationer. Det är inte i så hög grad församlingar där man värnar om sina traditioner utan modernare kyrkor. Jag var till exempel präst i Kista som är en invandrartät förort med väldigt skiftande livsbakgrunder och det får sitt uttryck i gudstjänsterna.

Vad är din relation till Spanien?
– Jag har varit här några gånger men känner egentligen inte till Andalusien så väl. Fuengirola besökte jag första gången i juni, när jag fick introduktion och överlämning.

Tänker du ta kontakt med katolska kyrkan?
– Ja, det finns ett behov från min sida att få kontakt med katolska präster i närheten av de platser där vi firar gudstjänster. Vi får ta del av deras kyrkor och det ser jag som väldigt positivt och en generös gest.
– Jag har jobbat på Ekerö där katolska stiftsgården ligger och vi hade återkommande kontakt. Jag tycker det är viktigt att ha en så öppen inställning som möjligt, även gentemot andra instanser och kyrkor, att ta vara på de personer som finns och se hur vi kan vara behjälpliga och hur de kan hjälpa oss.

Blir det några förändringar med dig som präst?
– Det blir det säkert så småningom men först är det viktigt att vara på plats ett tag, möta församlingen och arbetslaget, få en bild och en uppfattning av situationen. Sedan få vi se hur vi kan bygga vidare på det arbete som gjorts, vad vi ska utveckla och var vi kanske måste välja bort för att kunna bana nya vägar.

Din företrädare gick nästan in i väggen, hur ser du på arbetsbelastningen?
– Vi har egentligen inte talat så mycket om det men jag har förstått att det är mycket och det är viktigt att fundera på detta så att man inte hamnar i en ohållbar situation.
– Kanske kan man inte alltid vara tillgänglig eller medverka i allt som förväntas och dessutom vara tydlig själv med var gränserna går. Kanske behöver det inte heller alltid vara prästen som är med i alla sammanhang, det kan vara andra representanter från arbetslaget eller kyrkorådet.

Hur ser du på kyrkans ungdomsverksamhet?
– Det är en viktig bit som jag gärna vill utveckla mer. Jag skulle vilja komma i kontakt med ungdomar som studerar eller arbetar i Málaga och kan hamna i svåra omständigheter, antingen genom att jag söker upp dem där de finns eller bjuder in dem till kyrkan.
– Jag tror det är viktigt att kyrkan finns för de unga, dels behöver de en gemenskap sinsemellan dels med kyrkan i den fas de befinner sig i livet.

Mattias flyttar till Fuengirola i slutet av månaden med sin familj, som består av barnen Felicia, tre år, och Benjamin, fem år, samt hustrun Angelica som kommer att verka som assistent med diakonal inriktning. Han påbörjar tjänsten 1 januari.

Läs mer på http://www.svenskakyrkan.se