Jag besöker deras gård bland böljande kullar med olivträd så långt ögat når. Sommaren har kommit och lugnet har lagt sig över landskapet, men i skördetid råder febril aktivitet.
– Skördetiden sträcker sig från jul till påsk, berättar de, medan de bjuder pa en kopp kaffe i bersån. Att det tar så lång tid beror på att frukterna mognar olika fort. Många tror att gröna och svarta oliver är olika sorter, men det är mognadsgraden som avgör färgen. För att utvinna olja, måste de vara riktigt mogna och blåsvarta.
– Skörden går till som på gamla dar: stora nät läggs under träden, oliverna skakas ned med hjälp av käppar och samlas sedan in. Man kan också använda maskiner som skakar hela stammen, men det gör inte vi, det kan skada trädet.

Hur har ni lärt er allt om olivproduktion? undrar jag.
– I början försökte jag läsa och lyssna på olika experter på engelsk radio, men deras “expertråd” visade sig sällan vara användbara, skrattar Augunn. Vi blev istället snabbt medlemmar av kooperativet, och där fick vi bra hjälp. Ingen blev misstänksam för att norrmän ville göra olivolja, vi blev mycket väl mottagna. Jag lärde mig raskt prata riktig “cateto”, lantlig andalusiska. Här har jag inga problem att göra mig förstådd, men när vi reser i övriga Spanien får Gerd sköta snacket, där förstår ingen vad jag säger.

Vikingaanda
Bostadshuset är en typisk vitkalkad byggnad. Invändigt har den däremot bytt skepnad helt.
– Det var en kombinerad bostad och ladugård, skrattar Gerd när hon visar mig runt. Deras moderna badrum var förr ett stall, och det nuvarande duschrummet var bokstavligt talat en svinstia. Bakom den vackra andalusiska fasaden döljer sig dessutom numera en riktig vikingasal. Augunn är nämligen hövding i en skandinavisk vikingaklan, som träffas en gång om året på olika ställen. De håller föredrag och har trevligt tillsammans. När de träffas i Periana byter de dock ut mjöden mot det goda vinet från trakten...
– Jag kan ibland sakna vikingaandan, den har gått förlorad hos oss moderna skandinaver, beklagar sig Augunn. Vi har blivit alltför bekväma.

Han fick själv användning för sin vikingaanda under vinterns hårda oväder. Stormarna blåste ned så gott som alla oliver på marken.
– Det här året går vi med minus, säger han med jämnmod. Marken var så vattensjuk att det var omöjligt att plocka upp frukterna.

Översvämningar slapp de dock, eftersom Augunn byggde vallar runt flodbädden innan vattnet steg. Det var han dock ensam i byn om att göra.
– Vi skandinaver förutser händelser, vilket spanjorer inte är så bra på, menar han. Det kan du ju även se i trafiken! Men vi har lärt oss att anamma lite av den andalusiska livsstilen också. Vi tar det lugnare nu och accepterar att allt inte måste ske omedelbart. Det går kanske lika bra lite senare?

Modern fabrik
Vi ger oss iväg till fabriken för att se hur oliverna förvandlas till olja. Installationerna är moderna, maskinerna nya och allt är skinande rent. Vi guidas runt av Ángel Rodríguez, som förklarar hela processen.
– Allt kontrolleras in i minsta detalj, berättar han. Vi tar emot oliverna som skakats ner separat från dem som plockats direkt från marken. De rullar sedan vidare på löpande band för att blåsas rena från jord, rensas från stjälkar och blad, samt tvättas. Efter det mosas de och massan leds in i stora behållare, där den vispas runt.
– Vispas? undrar jag.
– Oljan ligger i små bubblor inuti fruktköttet, förklarar Ángel. De måste sprängas för att oljan ska kunna utvinnas bättre. Temperaturen ska ligga på mellan 24 och 27 grader. Blir det för varmt kan massan börja fermentera.

Sedan passerar den två centrifuger. I den första skiljs oljan från kärnor, fruktkött och skal, i nästa skiljs oljan från vattnet. Oljan leds vidare i ledningar till höga cylindrar där den får stå och dra för att eventuella orenheter ska sjunka till botten. Till sist leds den in i ett svalt och mörkt magasin där den förvaras i enorma behållare, tills det är dags att tappa den på flaska. Ángel pekar på något som ser ut som en kran.
– Här sprutar vi in kvävgas, föklarar han. Den lägger sig som ett tunt lock ovanpå oljan och förhindrar oxidering.

Oljan säljs till butiker under namnet Aceite de Periana. Dessutom används olivkärnorna till bränsle, bland annat i en keramikfabrik i Vélez-Málaga.
Längs en vägg står de gamla, tunga skruvpressarna, där man förr utvann olja genom att pressa oliverna mellan mattor gjorda av espartogräs. De ser ut som museiföremål, men faktum är att de användes fram till för bara 15 år sedan.

Jag frågar jag Augunn om han inte försökt exportera till Norden.
– Jo, men hittills har det inte lyckats. Däremot kommer italienare hit och köper olja, tappar den på sina egna flaskor med italiensk etikett och exporterar till Norge!
Har den här branchen drabbats av krisen?
– Vi märker att vi säljer mer olja av billigare kvalitet och kanske mindre av Virgen Extra, svarar Ángel.
– Jag tycker att vi skandinaver ska kosta på oss den bästa oljan, flikar Augunn in. Det har vi råd med! Kris, byggbubblor och hårda tider är dessutom något man talar mer om nere på kusten. Här har det alltid varit hårda tider, skrattar han.

Trivdes ej på kusten
Trots hårt arbete trivs han bra med tillvaron. Han var tidigare helikopterpilot i Norge och är van vid att ha mycket att göra. Att han skulle bli jordbrukare i Spanien ingick dock inte alls i planerna.

Allt började 1986, på ett café i Nerja, där paret hade köpt en semesterlägenhet vid standen för att njuta av klimatet.
– Vi satt med några vänner i lugn och ro med en kopp kaffe, berättar Gerd. På trottoaren mitt emot småsprang jäktade män med slips och “stresskufferts” (attachéväskor), Vi började fundera på om vi verkligen skulle ge oss in i ekorrhjulet igen, eller sälja våra egendomar i Norge och flytta hit för gott.

Väl tillbaka hemma, lade de ut sin bostad till försäljning. De begärde ett oförskämt högt pris, nästan för att se om det var meningen att de skulle åka. Men det var goda tider, de fick genast köpare, och plötsligt var paret en del av utlänningskolonin i Nerja.

Men det visade sig vara ett förhastat beslut. Livet i solen var visserligen behagligt, men Augunn blev snabbt rastlös.
– Tillvaron i en turistby känns artificiell, och folk dricker för mycket, menar han. Det gick inte en dag utan att jag ångrade mig.

De började se sig om efter en bostad ute på landet, och hittade gården i Periana. Istället för sysslolösa långtidsturister, blev de nu integrerade bybor och jordbrukare, vilket passar dem mycket bättre. Samtidigt kan de fortsätta att njuta av det sköna klimatet.

Mer information på: http://www.aceiteverdialperiana.es

FAKTA: Typer av olivolja
Fyra sorters olivolja får säljas i affärerna:
Aceite de oliva Virgen Extra – Jungfruolja av högsta kvalitet.
Aceite de oliva Virgen – Jungfruolja av något lägre kvalitet och högre surhetsgrad
Med “jungfruolja” menas att oljan har utvunnits endast med hjälp av fysiska metoder (press eller centrifug). Den får inte ha upphettats eller behandlats med kemiska medel.
Aceite de Oliva – Denna olja görs av ¨lampante¨, en olja av tredjesortering med hög surhetsgrad, som inte får säljas som den är. Den raffineras istället genom upphettning och blandas ut med jungfruolja (10-20%) för att ge smak och doft.
Aceite de Orujo de Oliva – Olja som framställs av slaggprodukten orujo, dvs rester av skal, fruktkött och kärnor. Med hjälp av lösningsmedel utvinns den lilla olja som finns kvar, som sedan raffineras och blandas med en liten del jungfruolja för smakens skull.