Andelen sysslolösa i Spanien är drygt 14 procent, i åldersgruppen 15-24 år- Det kan jämföras med runt 4 procent i Danmark och Holland. I gruppen 20-25 år blir siffran hela 19,4 procent.

Bakom den skrämmande statistiken finns flera olika situationer. Många officiellt arbetslösa ungdomar har tillfälliga svartjobb, som ger viss inkomst, men inte social säkerhet.

En mindre grupp har helt givit upp försöken att ta sig in på arbetsmarknaden. De är totalt beroende av familjen, och riskerar att hamna i ett socialt och ekonomiskt utanförskap.

För höga krav
Psykologen Lidia Martín menar att orsaken till att Nini-generationen växer är i princip två faktorer: Arbetsmarknaden är osäker, men samtidigt har ungdomarna en snedvriden bild av hur man gör karriär. Ofta får de jobb med familjens hjälp, men slutar snabbt, eftersom det “inte passade dem”.
– De vill att allt ska vara lätt och tror att slumpen spelar större roll än begåvning och hårt arbete. Helst vill de tjäna snabba pengar i nöjesbranchen.
– Jag har ofta fått höra: “Vilken tur du har; ett bra jobb och en tjusigt kontor”. Som om tur skulle ha med saken att göra!
– Media har en viss skuld, anser hon. Debattprogrammen är fulla av ungdomar från olika realityshows, som får mycket uppmärksamhet och tjänar bra. Till och med Nini-generationen har fått en egen realityshow, där åtta ungdomar ska bli ansvarsfulla med hjälp av experter.

Studier ingen garanti
OECD rekommenderar i sin rapport att Spanien investerar mer i utbildning. Faktum är att landet ligger i botten i Europa när det gäller resurser till skolorna: 4,5 procent av BNP. Sant är också Spanien är hårt drabbat av “el fracaso escolar”. Många ungdomar går inte ut den tioåriga obligatoriska skolan med godkänt betyg.

Under ett toppmöte om arbetsmarknaden i Oslo 13 september lovade Spaniens regeringschef, José Luis Rodríguez Zapatero, att satsa mer på utbildning av arbetslösa. Men räcker det att studera mer? Visserligen ökar all vidareutbildning chanserna att fâ anställning, men en närmare titt på OECD-rapporten visar en annan oroväckande siffra:

Av spanska universitetsutbildade mellan 25 och 29 år har 44 procent ett jobb som är klart under deras nivâ. Medeltalet i EU liger pâ 23 procent.

Spanien har under senare år noterat en spektakulär ökning av antalet elever vid högre utbildnigar. I åldersgruppen 25–34 år har hela 39,9 procent universitetsexamen, medan medeltalet i EU ligger pâ 30,9 procent. Onekligen en positiv utveckling, men problemen kommer efter examen. Det tar i genomsnitt ett helt år att hitta arbete över huvud taget.

Låg prestige
Mittemellan gruppen som inte klarar grundskolan och den högutbildade, finns ett relativt tomrum. Spanien har färre ungdomar med tvååriga yrkesutbildningar än övriga EU-länder, vilket gör att många universitetsutbildade gör deras jobb. Orsaken kan vara att dessa utbildningar, kallade formación profesional (FP), tidigare haft dåligt rykte och setts som en nödlösning för misslyckade elever. Många arbetsgivare efterlyser också bättre kontakt mellan skolan och arbetslivet, och menar att dagens utbildningar inte motsvarar företagens efterfrågan.

Lidia Martín menar att bristen på förebilder bland lite äldre ungdomar påverkar nini-generationen. De har äldre vänner och syskon som jobbar som kypare trots högre examen och får ofta uppfattningen att det inte lönar sig att studera.

Andra tider
Ett exempel är Tomás Sánchez de Miguel, som har passerat 30-strecket och är utbildad inom data och telekommunikationer. Hans stora intresse är musik, men svårigheterna i den branschen gjorde att han skolade om sig till elektriker. Byggkrisen satte totalstopp för elinstallationer i nya bostäder och nu har han ett säsongsjobb i en bar.
– Min längsta anställning varade inte ens ett år, säger han. Men i ärlighetens namn var det jag som slutade. Jag trodde att jag skulle hitta ett bättre betalt jobb, men det blev inte så.

Han håller med om att ungdomarna byter jobb ofta, men tycker inte att det behöver vara negativt.
– Jag kan inte hålla med om att det är fel på vår attityd. Vår föräldrageneration nöjde sig med att göra samma sak i fyrtio år, men det sättet att tänka kanske inte passar idag.
– Nini-generationen borde satsa på studier, men inom något de verkligen vill jobba med. Jag ser många tjugoåringar som studerar det föräldrarna vill, men de tänker inte söka jobb i branschen när de tagit sin examen. Då blir det ju förlorade år.

Familjen bromsar
Kan den spanska familjemodellen försvåra ungdomarnas väg mot oberoende? I Spanien brukar man flytta hemifrån först när man har gift sig och köpt bostad. På senare år har modellen luckrats upp betydligt, men fortfarande känner sig få lockade av att hyra en lägenhet. Då bor de hellre hemma ett tag till.

Dagens unga har dessutom dator och TV på rummen och väl tilltagna fickpengar. Inte konstigt att det inte känns lockande att flytta, menar många. Föräldrarna anser ofta att visserligen borde undomarna skaffa sig ett eget liv, men inte för att leva på existensminimum. I Spanien är lönerna bland de lägsta i Europa, medan bostäderna är dyra. Inte heller är det lätt att få hypotekslån eller hyra en lägenhet utan fast anställning: 91 procent av alla jobbkontrakt som skrevs på av ungdomar under 2009 var tillfälliga.

Lidia Martín menar att dagens föräldrar är för eftergivna. De låter barnen leva gott utan att behöva arbeta för sitt uppehälle.
– Spaniens familjer har gått från en auktoritär uppfostran till en låt-gå mentalitet som glömmer att frihet också innebär ansvar. Jag tror att den utvecklingen har gått fortare än i andra länder.

Fast jobb ger trygghet
Det finns trots allt ungdomar som lyckas i den traditionella modellen, som Verónica Gago från Córdoba. För en svensk kan hennes berättelse om en lång kamp, för att till slut bli lågstadielärare, kännas främmande:
– Jag gick ut min lärarutbildning med höga betyg som 23-åring. Parallellt hade jag gått en utbildning till pianist, som ger mig möjlighet att även undervisa i musik.
– Men efter utbildningen väntar “oposiciones”, proven som upprättar en ranking av kandidater till offentliga jobb. De bästa får en plats, men de kan skickas vart som helst i Andalusien. Jag fick godkänt med höga poäng, men det räckte bara till att bli “interino”: uppsatt på en vikarielista. Slumpen gjorde att jag fick ett vikariat på hela sju månader, då fick jag också arbetslivspoäng.

Året efter fick Verónica ännu högre poäng, men det räckte fortfarande inte. Hon fick inte heller några vikariat och bestämde sig för att prova lyckan i Málaga.
– I Córdoba är det ont om jobb, men här hittar du alltid något, bara du vill. Turismen öppnar fler möjligheter till jobb i hotell- och restaurangbranchen.

Under ett år städade hon hotellrum och diskade i barkök.
–Det var hårt. Jag beundrar verkligen alla kvinnor som går upp varje morgon för att bädda hundratals hotellsängar. Samtidigt har det varit nyttigt, nu uppskattar jag verkligen mitt nuvarande yrke, ler hon.

Hur gjorde du för att få jobben?
– Jag var helt enkelt påstridig. Många gånger har jag suttit med telefonen i handen och undrat “vågar jag verkligen ringa en gång till?” Det är så hård konkurrens om jobben att arbetsgivarna ofta inte besvärar sig med att läsa all CV. De väljer hellre någon som tar egna initiativ och ger ett positivt intryck.

Tvingas flytta
Efter tre år räckte äntligen Verónicas poäng till en plats som lärare och hon skickades till en by i Málaga. Verónica flyttade 16 mil från föräldrahemmet, ett långt avstånd för en spansk familj.
– Mina föräldrar var inte glada, särskilt inte mamma. Men de stöder mig och tycker att det viktigaste är att jag trivs. Kvar är min yngre bror, som har gått ut en femårig datautbildning och inte fått jobb. Nu skolar han om sig till Guardia Civil och hoppas få en plats som utredare av databrott.
– Du får hela tiden improvisera, ta in på nya vägar, omvärdera dina beslut. Förr var vägen från utbildning till arbete rakare. Jag kan förstå att en del förlorar hoppet.
– Nu har jag fast anställning och passar på att köpa en bostad. Fortfarande är det många som ser ett offentligt jobb som den enda vägen till stabilitet och verkligheten ger dem ju rätt.