För Rosas del började allt när hon var i 35-års åldern. Hon hade haft flera förhållanden men de höll inte och hon ville väldigt gärna ha barn. Hennes farmor sade till henne att ta hjälp av en klinik och idén tog fäste. Rosa var dock helt säker på att hon skulle vara tvungen att åka utomlands.
– Jag tänkte att det där kan man kanske göra i USA men inte här, säger hon. Men jag är journalist, började samla information och blev överraskad över att den spanska lagen var så modern och att jag skulle kunna göra det här.

Rosa berättar att det då, för tio år sedan, fortfarande var något ganska okänt och hon träffade fler gynekologer för att få rekommenderat kliniker som utförde artificiell insemination.
– Nu poppar de upp som svampar ur jorden, särskilt längs med kusterna dit många européer söker sig för att bli gravida på semestern. Men på den tiden var de väldigt få och jag ville inte hamna på ett oseriöst ställe, som ibland varit fallet inom plastikkirurgin.

Rosa gick även till en psykolog på eget initiativ, idag får man den hjälpen på kliniken vilket hon tycker är bra, men då var det inget man erbjöds automatiskt. Hon var beslutsam, men hade också oro som hon behövde bearbeta.

Oron fick svar
Frågorna Rosa ställde sig handlade om hon ensam kunde försörja en familj, vad händer om hon blir arbetslös, sjuk eller dör? Var hon tillräckligt fysiskt och psykiskt stark för att dra lasset ensam och hur skulle det påverka hennes dotter att inte ha en pappa, skulle hon bli diskriminerad?
– Det var en rädsla som snurrade i huvudet innan jag tog beslutet. Det var också mot bakgrund av den som jag startade hemsidan masola.org för jag tänkte att det fanns många kvinnor med samma rädslor. Det cirkulerade också mycket felaktig information.

Rosa kom fram till att det inte gjorde henne något att vara ensamstående mamma, att barnets emotionella stabilitet inte var beroende av om det fanns en eller två föräldrar eller vilket kön de hade. När hon hade klart för sig att hon vill ta steget, besökte hon kliniken och genomförde behandlingen för assisterad reproduktion.
– Jag hade nog väldigt mycket tur, för jag blev gravid på första försöket och det är inte så vanligt för en kvinna på 38 år. Nio månader sedan föddes Alba.

Rosas funderingar rörde bland annat om avsaknaden av en fadersfigur.
– Men Alba omges av många män och det viktiga är den emotionella och ekonomiska säkerheten snarare än om man är kvinna eller man, en kvinna, två kvinnor, två män… – Det finns många familjemodeller och den ena utesluter inte den andra.

När det gällde huruvida Rosa var kapabel så kom hon fram till att ja, hon skulle klara det. Och i fråga om ekonomin så hade hon en viss ekonomisk trygghet att falla tillbaka på och har byggt upp en struktur omkring sig som säkerställer barnens trygghet om det händer henne själv något. Förutom Alba har Rosa fyraåriga Nabila, som hon adopterat från Marocko.

Dubbel glädje
Maria (som egentligen heter något annat) är svenska men bosatt i Spanien sedan flera år. I hennes fall fanns en pojkvän med i bilden, men den ekonomiska situationen i Spanien gjorde att han inte ville skaffa barn.
– Hade jag varit yngre hade jag gärna väntat på att krisen skulle gå över, säger Maria. Men jag närmade mig 40 och kände att tiden rann ut.

– Jag var så säker på att jag ville ha barn och att skulle ångra mig hela livet om jag inte tog steget. Jag älskar barn och har så mycket kärlek att ge så jag lät det styra helt. Jag hade målet klart och så fick medlen bli som de blev.

Maria trodde också att hon skulle behöva åka utomlands för att kunna inseminera sig som singel och hade börjat planera för en resa till Danmark. Hon blev väldigt förvånad när det visade sig att en av klinikerna som sjukhuset i Málaga rekommenderade fanns på Costa del Sol.
– Det var en lättnad att få en läkare som jag kan träffa under hela graviditeten.

Maria fick göra behandlingen totalt fyra gånger. De tre första slutade med missfall och det var jobbigt för henne. Hon hade spenderat 1 500 euro på varje behandling men vägrade ge upp. Fjärde försöket lyckades. I dubbel mening. Det var tvillingar!
– Först blev jag lite chockad, jag är ju själv, men sedan kände jag dubbel glädje. Det var verkligen valuta för pengarna! Jag har alltid velat ha en stor familj och nu blev det jackpot.
Visst kan det kännas lite läskigt ibland, tycker Maria som tittar på instruktionsvideor med tips om hur man ammar och bär när man har två spädbarn att ta hand om. Och ibland oroar hon sig över ekonomin. Men glädjen är den absolut starkaste känslan.
– Folk har klarat sig i alla tider. Det får vara värt det om jag tvingas städa trappor före eller efter mitt ordinarie jobb. På något sätt så löser det sig. Jag har något väldigt viktigt som driver mig och har stöd av min familj.

Berättar öppet
Reaktionerna bland hennes närstående var blandade och det tog flera månader för hennes pappa att smälta situationen. Men i slutet på fjärde månaden släppte det och nu tycker han det ska bli kul.
– Han ansåg att jag hade spenderat mycket pengar och att det inte var så genomtänkt eftersom jag är ensam. Jag vet att det inte är idealiskt, det är inte vad jag drömt om, men nu ser situationen ut som den gör och jag hade inget val.

När folk frågar vem som är pappan berättar Maria sanningen ibland men inte alltid.
– Det är inget jag skryter om och ju mer tiden går får jag mer moderskänslor och barnen är det viktigaste. Även om jag är liberal vill jag inte att de ska bli drabbade, att folk ska kalla dem för provrörsbarn.
– Till dem kommer jag säga att jag helt enkelt inte kunde vänta, jag ville ha dem så mycket. Jag har kärlek så det räcker och blir över och tror inte de kommer uppleva någon brist. Det bästa är nog den enkla omaskerade sanningen, att se dem djupt i ögonen och förklara hur mycket jag längtade efter dem.

Maria fortsätter;
– Sedan tror jag inte att jag förblir singel resten av mitt liv. Dessutom, hur många har inte det perfekta förhållandet, skaffar barn och separerar efter ett år? Att ha en man vid start är ingen garanti.

Känner tacksamhet
Maria har funderat en del på hur spermiedonatorn är, till utseende och personlighet, men framför allt hanterar hon frågan med humor. I formuläret på kliniken försökte hon fylla i sin pojkväns drag men det gick de inte på. Donatorn väljs alltid utifrån filosofin att han ska vara så lik mamman som möjligt för att barnet ska passa in i hennes familj. Men det som i början blockerade henne lite, blev i inseminationsögonblicket helt oviktigt. Bara de blir friska, tänkte hon, precis som alla andra blivande mammor. Rosa hade ingen som helst nyfikenhet eller oro.
– Under dessa år har jag inte tänkt på det en enda gång, säger hon. För mig är det en donator precis som någon som donerar blod eller ett organ. En person som jag är enormt tacksam för. Om lagen någon dag ändras och möjligheten att få veta vem det är uppenbarar sig, har jag inget emot det. Men det finns ingen emotionell länk.

– Jag hoppas inte att lagen ändras, men får jag ett ansikte på personen skulle jag säga ”tack för att ha gett mig det bästa i mitt liv, om du någon gång behöver något finns jag här”. Jag tror att du skulle känna det samma om du fick möjlighet att veta vem som har donerat ditt hjärta eller njure.

Rosa har från allra första början varit öppen mot både utomstående och dottern Alba om varifrån hon kommer.
– För att en relation ska fungera får det inte finnas vare sig lögner eller hemligheter. Till min dotter har jag alltid satt sanningen först och sedan jag blev gravid har jag sagt till dem som frågade om pappan, att det var en donator. Jag känner mig enbart stolt över min familj och det är vad jag velat förmedla till min dotter.

Få fördomar
När Alba var i treårsåldern berättade Rosa alltihop som en saga. Nu är Alba nio år och vet vad en donator är och hur hela processen går till rent tekniskt. Tillsammans har de besökt workshops på kliniker där man genomför assisterad reproduktion.
– Hon vet skillnaderna mellan biologisk och assisterad reproduktion, det finns inget som är oklart, eller dolt och hon är nöjd med sin familjemodell. Hon förstår att det finns många olika modeller och att hennes är en av dem.

Rosa menar att samhället i många avseenden är mer avancerat än vi tror och hon har fått få kritiska kommentarer. När det händer har hon svar på dem. 
– Alla får lov att ha sin åsikt och jag förväntar mig inte att alla ska tycka som jag.

Rosas upplevelse är att när det gäller kvinnor som skaffar barn på egen hand så finns det inte så många fördomar. Däremot har en del synpunkter på hur det går till, att barnet inte är en frukt av sexuell lust.
– Men återigen, det är en åsikt och var och en är fri att tycka vad han eller hon vill.

Statlig hjälp
På en privat klinik kostar det cirka 1500 euro att bli inseminerad med spermier från en donator. Den spanska socialförsäkringen täcker insemination för kvinnor upp till 40 år i de fall de har någon form av dysfunktion. Lagen säger att även ensamstående kvinnor ska kunna få denna hjälp, men varje sjukhus har sina egna normer och det är få som i verkligheten erbjuder behandlingen. Maria får två veckors extra mammaledighet för att hon får tvillingar, totalt fyra och en halv månad. I övrigt finns ingen särskild hjälp att få för att hon är ensamstående, då ska hon tjäna mindre än 9 000 euro om året.

Läs mer på http://masola.org

Text: Carin Osvaldsson

Bildtexter:

RosaMaestro: Rosa Maestro fick sin Alba med hjälp av assisterad reproduktion för nio år sedan. ”Jag trodde jag skulle tvingas resa till USA men det visade sig att Spanien låg långt framme och idag kommer många europeiska kvinnor hit för att få hjälp med att bli gravida. Det tycker jag är fantastiskt.” Dottern Nabila adopterade Rosa från Marocko för två år sedan.

Maria: ”Visst funderar jag på vad jag ska säga till barnen, men jag tror den enkla omaskerade sanningen är det allra bästa, att se dem djupt i ögonen och förklara hur mycket jag längtade efter dem. Jag har kärlek så det räcker och blir över och de kommer inte lida några brister. Dessutom, att det finns en pappa med från start är ju ingen garanti.”