Gunilla Ekberg började som sekreterare på konsulatet i juli 1985, när hon fyllde ett vikariat som senare förvandlades till en fast anställning. Hon var så mån om att få jobbet att hon sade upp sig från sitt fasta jobb på Patronato de Turismo i Malaga för en tillfällig tjänst.
– Jag var änka med tre små barn på den tiden, så det kanske var lite våghalsigt. Men det gick ju bra, konstaterar Gunilla.

Olika konsuler
Hon har fått uppleva mycket under årens lopp. Vitt skilda konsuler har kommit och gått och hon har trivts bra med alla.
– De kloka och korrekta diplomaterna Bengt Waahler och senare Henry Leo var mina första chefer. Sedan den jovialiske Stig Öberg och nu sist Pedro Megías, som jag faktiskt lärde känna när vi båda var tonåringar.

Gunilla har haft lätt att arbeta med dem alla, men närmast har hon naturligtvis stått Inga-Lill Karleson, som satte in henne i jobbet och som hon arbetade sida vid sida med tills Inga-Lill gick i pension.
– Vi har nära kontakt fortfarande och äter som regel lunch tillsammans en gång i veckan, berättar Gunilla.

Inte särskilt ensam
Hon har flyttat från de eleganta lokalerna på Alameda de Colón i Málaga till IAFA Tours kontor i Fuengirola och tillbaka till Malaga, nu senast på Calle Córdoba. De senaste sex åren har hon suttit ensam bakom glasskärmen, men hävdar att hon inte känt sig särskilt ensam.
– Självklart var det en omställning efter alla år med Inga-Lill, men kontakten med både ambassadpersonalen i Madrid och UD är fantastisk. Dessutom får jag mycket besök på konsulatet.

Även om konsulatet officiellt stänger klockan 13 arbetar Gunilla varje dag till klockan 17.00. Hon är glad att konsulatet flyttats tillbaka till Málaga, då hon själv bott i Pedregalejo i alla år.
– Jag trivdes bra i Fuengirola, men det kunde ta upp till en och en halv timme att pendla från Málaga, åt vardera hållet!

Rutin och nödsituationer
Gunilla Ekbergs arbetsuppgifter har ändrats en hel del med åren. Sveriges EU-medlemskap har inneburit att många tidigare ärenden nu hänvisas till spanska myndigheter. Fortfarande är det dock en hel del pass- och id-ärenden, intyg liksom ärenden som vidarebefordras till svenska folkbokföringen.

Mer än en gång har Gunilla blivit uppringd på helgen eller någon natt och tvingats rycka ut när någon svensk medborgare råkat illa ut. Det har blivit en hel del fängelsebesök, men den otäckaste historien är relativt färsk.
– Mordet på tonåringen på pensionatet i Fuengirola för två år sedan skakade mig speciellt, förklarar hon.

Delar andras lidande
Det enda som Gunilla kan ange som tråkigt med sitt arbete är just när hon tvingats uppleva mänskligt lidande. Men mitt i svårigheterna finns ändå ljuspunkter.
– Jag minns särskilt några modiga tjejer som blev våldtagna och som i stället för att resa hem och gråta ut stannade kvar för att hjälpa polisen att spåra förövaren. Det gjorde att polisen kunde gripa en man som visade sig ha begått dussintals andra överfall.

Det mesta av det Gunilla varit med hon delar hon inte med sig, av respekt för den sekretess som omger hennes arbete. Mycket av det som utgör svenskkolonins nutidshistoria behåller hon för sig själv.

En av Gunilla Ekbergs sista uppgifter blir att utbilda sin efterträdare. Det troligaste är att hon går i pension strax före jul.
– Kontakten med alla människor är den stora behållningen, tillfredsställelsen när man kunnat hjälpa någon som haft problem, avslutar Gunilla.