I Barcelona vajar de gul- och rödrandiga flaggorna med den vita stjärnan mot blå bakgrund från var och varannan balkong – flaggan för katalansk självständighet. Borgmästare Ada Colau (Barcelona en Comú) har just meddelat att hon tänker delta i årets självständighetsmanifestation på den katalanska nationaldagen, La Diada, 11 september. Inte för att hon stödjer regionalparlamentets aggressiva politik för en utbrytning ur Spanien, utan för att stå upp för Kataloniens autonomi i en tid då dess politiker utreds av författningsdomstolen.

Det låsta läget i Madrid sedan riksvalet i december och omvalet i juni har inte bromsat de katalanska separatisternas färd mot självständighet. Tvärtom.

Den 27 september förra året hölls ett tidigarelagt regionalval i Katalonien, som av separatisterna förklarades som en inofficiell folkomröstning. Detta efter att den spanska författningsdomstolen ogiltigförklarat den omröstning som hölls 9 november 2014. I den röstade drygt 80 procent för självständighet, men knappt en tredjedel av de röstberättigade i Katalonien deltog.

Inför nyvalet i september bildade de två då ledande katalanska partierna, borgerliga CDC och vänsterradikala ERC, en koalition under namnet Junts pel Sí (tillsammans för ett ja). Syftet var att erhålla en majoritet som tillät dem att inleda en självständighetsprocess. Junts pel Sí fick dock nöja sig med 39,5 procent av rösterna, men ett antikapitalistiskt parti som också vill ha självständighet, CUP, fick vågmästarroll.

Efter att CUP vägrat låta tidigare regionalpresidenten Artur Mas styra var Katalonien nära ännu ett nyval. Efter flera månader av förhandlingar lyckades separatisterna dock bilda regering, efter att Mas trätt tillbaka till förmån för partikollegan Carles Puigdemont. Junts pel Sí hade gått till val med en färdplan på 18 månader för att bilda en egen stat och i november antog regionalparlamentet en preliminär självständighetsförklaring. I nio punkter stakades de kommande stegen på väg mot självständighet ut: Katalonien upphör att erkänna Spaniens rättsliga instanser, inklusive författningsdomstolen och Katalonien kommer hädanefter endast att rätta sig efter lagar som stiftats i Barcelona. Agerandet fördömdes kraftfullt av centralregeringen, som hotade med att strypa penningflödet till regionen och ta kommandot över den katalanska poliskåren, Los Mossos d’Esquadra. I början av december, strax innan riksvalet, förkunnade författningsdomstolen att självständighetsprocessen strider mot konstitutionen.

Den katalanska regionalregeringen hade redan annonserat att den inte tänkte respektera författningsdomstolen och ignorerade sålunda beslutet. I juli hölls så ytterligare en omröstning i regionalparlamentet där Junts pel Sí tillsammans med CUP drev igenom sitt förslag om fortsatt arbete mot självständighet, med 72 röster mot 11, ett beslut som också ogiltigförklarades av författningsdomstolen i augusti. Den nye regionalpresidenten Carles Puigdemont och regionalparlamentets talesman Carmen Forcadell fick 20 dagar på sig att anamma domen, men även denna gång struntade de högaktningsfullt i utfallet – domstolen har ingen legitimitet eftersom dess representanter är politiskt tillsatta, menar de. Carles Puigdemont har annonserat en förtroendeomröstning i regionalparlamentet 28 september, för att legitimera självständighetsprocessen.

En katalansk skilsmässa från Spanien verkar närmare än någonsin. Men hur stort stöd har den egentligen? Junts Pel Sí och CUP fick tillsammans mindre än 48 procent av rösterna och valdeltagandet var dessutom relativt lågt. En nyligen genomförd opinionsundersökning anger att 47,7 procent av katalanerna är för en utbrytning från Spanien, medan 42,4 procent är emot. Däremot visar ett flertal undersökningar att en bred majoritet vill ha en folkomröstning i frågan.

Pablo Simón är statsvetare vid Universitat Pompeu Fabra och han säger att andelen katalaner som är för självständighet sjunkit de senaste åren. Dess absoluta topp noterades åren 2012-2013 – då den ekonomiska krisen kändes av som mest. De senaste månaderna, då Spanien haft en provisorisk regering, ska separatisterna åter dock ha stigit något.
– De ökade kraven på självständighet hörde tydligt ihop med den ekonomiska krisen. Mycket på grund av folkets ilska mot politikernas nedskärningspolitik, något som de katalanska politikerna utnyttjade till sin fördel genom att skylla allt på centralregeringen i Madrid.

Argumenten för självständighet gäller ofta ekonomin. Många anser att katalanerna får för lite tillbaka av skattepengarna som betalas in till Madrid och att Katalonien tvingas dela med sig för mycket med andra, fattigare regioner. När krisen kom, även i Katalonien, beskylldes den spanska regeringen.  

Den tidigare socialistiske regeringschefen José Luís Rodríguez Zapatero öppnade 2006 dörren för utvidgat katalanskt självstyre, men de nya statuter som antogs av både det katalanska och spanska parlamentet underkändes 2010 av den spanska författningsdomstolen. Detta efter att Partido Popular överklagat dem. Denna händelse blev droppen för både regionalpolitiker och många katalaner, som menade att detta var beviset på att det är omöjligt att reformera och utveckla relationen med Spanien och att självständighet är enda utvägen.

Historiska, kulturella och sociala skäl förs också fram. Katalanerna är delade i frågan om självständighet, men övriga spanjorer är i allmänhet kritiska. I en opinionsundersökning förra året uppgav en övervägande majoritet att ett självständigt Katalonien skulle inverka negativt både på Spanien och Katalonien. Kritiken mot den katalanska nationalismen växer också och historieförfalskningar i katalanska skolböcker och vinklade katalanska medier läggs fram som bevis på att det i själva verket är politiska och ekonomiska intressen som ligger bakom självständighetsivern. Men separationskraven kommer både nerifrån och uppifrån, menar Pablo Simón.
– Politikerna utnyttjar frågan och har använt sig av den för att rikta ljuset mot annat, men det är också ett krav som kommit från folket. Stora initiativ togs av vanligt folk ute i byar om att rösta för självständighet, säger han.

Bildandet av det nya partiet Podemos blev en brytpunkt, hävdar Pablo Simón. Partiet erbjuder den mellanväg som många ansåg försvann när PP-regeringen förnekade utökade rättigheter till Katalonien. Podemos har i de senaste valen fått flest röster i regionen. I Barcelona styr numera Ada Colau, vars parti Barcelona en Comú är en del av Podemos och de tar avstånd från den aggressiva utbrytarväg separatisterna slagit in på.

Frågan om en folkomröstning om katalanskt självstyre har blivit en av stötestenarna i diskussionerna om en regeringsbildning i Spanien. De två ledande partierna PP och PSOE, liksom nya högerpartiet Ciudadanos, har undertecknat en pakt mot att tillåta en omröstning i Katalonien. Vänsterpartiet Podemos vill däremot låta katalanerna rösta, men hoppas och tror att de väljer att stanna i Spanien. PSOE vill däremot ha en diskussion och en särskild kommission för att debattera Kataloniens framtida status. Alla partier förutom PP vill också se någon form av modifikation av konstitutionen, bland annat vad gäller relationerna mellan regionerna och centralregeringen.

Myndighetspersonal i Katalonien uppges nu utbildas och skattesystemet förbereds för självstyre. Om regionen på allvar börjar bryta sig ur kan centralregeringen aktivera konstitutionens paragraf 155 och upphäva självstyret.
Pablo Simón tror dock på en lugnare utveckling. Vad som pågått den senaste tiden är mer av en styrkemätning, menar han.
– Att dra regionalparlamentet till konstitutionsdomstolen och att den katalanska regeringen i sin tur struntar i utfallen är en kamp om att visa vem som är starkast. Men problemet för separatisterna är att dragkampen inte bara pågår mellan Kataloniens regering och centralregeringen. Det finns även stora stridigheter i regionalparlamentet, där koalitionsregeringen är avhängig av ett anti-kapitalistiskt parti – det är därför Puigdemont utlyst en förtroendeomröstning i september.

Faktum är att regionalparlamentet redan svängt i frågan, säger Pablo Simón. Före valet i december löd devisen att även om Katalonien inte tilläts hålla en folkomröstning skulle processen för självständighet påbörjas. Nu har regionalregeringen svängt och säger att den inte kommer agera utan en folkomröstning.

Någon form av omröstning om Kataloniens förhållande till resten av Spanien är oundviklig, menar Pablo Simón vidare.
– Förr eller senare kommer man behöva genomföra en folkomröstning. Det finns ett så pass stort krav för det att det inte går att undvika. Hur den folkomröstningen kommer att se ut och när den kommer att hållas beror helt på vilken regering som styr i Madrid.

Text & foto: Sarah Olsson

Fakta:
Katalonien har cirka 7,5 miljoner invånare och omfattar provinserna Barcelona, Girona, Lleida och Tarragona. Regionshuvudstaden Barcelona är Spaniens näst största, efter Madrid. Katalonien står för en femtedel av Spaniens ekonomi och hyser den högsta graden av regionalt självstyre, jämte Baskien. Katalanskan är en av Spaniens fyra officiella språk.

Katalonien har sina rötter i det katolska kungadömet Aragonien, som kom att omfatta även Balearerna och en del av nuvarande Italien. Regionen uppnådde en hög grad av självstyre under republiken 1931-1936 och stred mot de fascistiska upprorsstyrkorna under inbördeskriget.

Under Francos högernationalistiska välde berövades Katalonien sin autonomi. Det katalanska språket förbjöds.

I grundlagen från 1978 beviljades Katalonien åter ett långtgående, men långtifrån komplett, självstyre. Nya statuter med utökat självstyre antogs 2006 både av det katalanska regionalparlamentet och riksparlamentet, samt genom en folkomröstning i regionen. Statuterna överklagades dock av Partido Popular till författningsdomstolen, som fyra år senare förklarade dem grundlagsvidriga. Detta utfall, kombinerat med den djupa ekonomiska krisen som startade 2008, ledde till att antalet separatister växte lavinartat.

Den 9 november 2014 höll dåvarande regionalpresidenten Artur Mas en folkomröstning om självständighet, men även denna ogiltigförklarades av spanska författningsdomstolen. Sedan regionalvalet 27 september 2015 försöker separatisterna utnyttja sin sköra majoritet i regionalparlamentet för att genomföra en ensidig utbrytning ur Spanien.