Helt lätt är det inte att slingra sig in till Plaza del Rey Chindasvinto, döpt efter den visigotiske kungen som härjade i norra Spanien under 600-talet (”Spanien” som vi ser det idag var förstås inte påtänkt ännu, men låt oss säga så för enkelhetens skull). Vi får ställa bilen utanför centrum och promenera den sista biten. Och nog blir det trevligare på det viset, för den mycket lilla byn Covarrubias med omkring 700 invånare består bara av ett fåtal gator, alla lika charmigt smala och vindlande. Korsvirkeshusen intill torget är traditionsenligt vitkalkade, med kraftiga svarta träbjälkar synliga i fasaderna.

Vid torget ligger också kyrkan San Cosme y San Damián. Som tur är hittar vi fram till kyrkan precis till klockan tolv, då den guidade turen skall börja. Den unge mannen tar emot oss i porten, rasslar med sina nycklar och puttar upp en kraftig trädörr. Och där, alldeles i början av kolonnaden, där står en gotisk sarkofag som jag känner igen från fotografierna. Det är den norska 1200-talsprinsessan Kristinas grav.

För min egen del är det förvånansvärt känslosamt att se hennes sista viloplats. Det rör sig om en ung flicka som, vid en ålder snarlik min egen, utvandrade från Norden för att bosätta sig i Sevilla, precis som jag själv. Men för mig tog resan bara en dag, och tack vare WhatsApp och Facebook är familj och vänner i Sverige aldrig särskilt långt borta. Riktigt så såg inte situationen ut för prinsessan Kristina.

”Vikingaprinsessan”, kallar spanjorerna henne, även om vikingarnas era förstås tog slut omkring 250 år innan Kristina ens satte sin fot på spansk jord. Men det låter förstås exotiskt så. Och exotiskt var det med all säkerhet även när Kristina dök upp i det spanska hovet, viking eller ej.

Så hur gick det till när en norsk prinsessa hamnade bland prinsar och prinsessor i Kastilien? Låt oss blicka tillbaka på de historiska händelserna innan vi fortsätter vår rundvandring.

Det lilla vi vet om Kristina har vi den isländske skriftställaren Sturla Þórðarson att tacka för. Det var han som enligt god isländsk tradition fick i uppdrag att nedteckna sagan om Kristinas far, Håkan Håkansson, efter dennes död. Så här lyder sagan:

Vi befinner oss i mitten av 1200-talet och Kung Håkan vill gärna stärka sin position i Europa. År 1255 sänder han en kunglig delegation till Kastilien. Han har bullat upp med fina gåvor i form av jaktfalkar, pälsar och skinn. Den norska delegationen stannar i flera månader och lever nog gott vid det spanska hovet. När de återvänder till Norge har de med sig livs levande representanter för Alfonso X, kung av Kastilien, Leon och Galicien. De går så långt som till att fråga Kung Håkan om inte deras nya förbrödning borde förankras på ett alldeles speciellt sätt. Kanske ett bröllop? Vore det inte trevligt om Håkans dotter Kristina skulle gifta sig med en av kung Alfonsos många bröder?

Håkan funderar länge och väl. När han till slut går med på förslaget, är det på ett villkor: att Kristina själv får välja vem av bröderna hon vill gifta sig med.
Alfonso X går med på överenskommelsen. Huruvida Kristina själv blir tillfrågad kan vi bara spekulera i. Sommaren 1257 lämnar prinsessan sitt hem i norska Tønsberg för att styra söderut, tillsammans med nästan hundra ackompanjanter. Hon skall aldrig återse sitt hemland.

Den norska processionen korsar Nordsjön och lägger till i Yarmouth i dagens Norfolk, England. Därifrån färdas de via land till Engelska Kanalen och återigen via fartyg till Frankrike. Nu går resan vidare till häst, via Narbonne och Gerona tills norrmännen når Katalonien. Här möts de av kung Jaime I av Aragonien. (Jaime skall i sin tur ha blivit så betagen av Kristinas skönhet att han erbjöd henne att stanna kvar och gifta sig med honom i stället, men så blev det inte). På juldagen 1257 övernattar de i cistercienserklostret Santa María la Real de Las Huelgas nära Burgos, varefter de drar vidare mot Palencia - där de äntligen möts upp av kung Alfonso X. Det är den 3 januari 1258, förmodligen efter en tämligen utmattande färd, som Kristina når Valladolid, där hon får träffa Alfonsos bröder. En av dem skall bli hennes make.

Nu gäller det att välja rätt. Ett av alternativen är Don Fadrique, men ett fult ärr tvärs över munnen från en jaktolycka får Kristina att förkasta honom. Han yngre bror, Don Felipe, är däremot intressant. Han är tre år äldre än Kristina själv och, enligt historien, den ende av bröderna som är längre än Kristina. Han har en kyrklig karriär bakom sig som abbot i San Cosme y San Damián i Covarrubias och har rentav varit ärkebiskop av Sevilla, men har hoppat av det kyrkliga tåget för att ägna sig åt livligare verksamheter. Ja, det får bli Felipe, bestämmer Kristina och trolovningen är ett faktum.

Den 31 mars 1258 gifter sig Kristina av Norge med Felipe av Kastilien i kyrkan Santa Maria la Mayor i Valladolid, på samma plats som stadens katedral idag ligger. Den första önskan som Kristina ber sin nya make om är att få uppföra en kyrka till ära av Norges skyddshelgon, Sankt Olav. Felipe lovar att så skall ske.

Och här slutar Sturlas saga att följa Kristina.

Man får förmoda att den större delen av de 100 delegaterna for tillbaka hem till Norge, och Kristina, ja, hon blev nog ganska ensam i det nya landet. Från korthuggna spanska källor vet vi att paret flyttade in i slottet Vib’Arragel i Sevilla, av vilket inte mer än ett gatunamn kvarstår, att de inte fick några barn… och att slutet på Kristinas egen saga inföll bara fyra år senare. För 1262 dog den unga prinsessan under okända omständigheter i Sevilla, endast 28 år gammal. Somliga säger att hon dog av ett brustet hjärta på grund av hemlängtan till sitt fädernesland.
Spanjorerna tycker förstås om att dramatisera Kristinas oerhörda skönhet och att det med all säkerhet var en svartsjuk kvinna vid hovet som förgiftade henne. Vi lär aldrig få veta.

Hennes make, prins Felipe, beslöt att hennes kropp skulle föras till kyrkan där han själv hade varit abbot, San Cosme y San Damián i Covarrubias. Hon begravdes i en vacker dräkt av siden inuti en träkista, som i sin tur sänktes ned i en rejäl sarkofag av sten med vackra, gotiska reliefer. Någon kyrka till Sankt Olavs ära hann hon aldrig bygga.
Felipe gifte raskt om sig, nu med den spanska Inés Rodríguez Girón (som märkligt nog också dog inom bara ett fåtal år efter bröllopet - 1265).
Sedan glömdes Kristina bort.

Men vänta nu! För visst, nog försvann Kristina ur var mans minne. Men bara under 700 år. För år 1958 händer något fantastiskt: forskare öppnar den sarkofag som två byggarbetare har stött på några år tidigare vid renoveringsarbeten av kyrkan San Cosme y San Damián. Det är något häpnadsväckande man upptäcker. Där i kistan ligger en ytterst välbevarad kvinna. Hon är mycket lång för sin tid (1,72 meter!), hon har långt, vackert hår (blont!), hon är klädd i utsökta kläder av de ädlaste textilier och bär smycken med ädelstenar.

De tillkallade historiska forskarna blir snabbt överens. Det råder ingen tvekan om saken: det är prinsessan Kristina Håkansdotter.

Intill hennes kropp ligger ett stycke papper med - tro det eller ej - en handskriven vers om kärlek (kanske älskade Felipe och Kristina varandra trots allt?) samt ett par recept mot dålig hörsel. Betydde det att Kristina var döv - eller att hon bara fick den stämpeln då hon hade svårt att förstå det främmande språket? Vi lär aldrig få veta.

Historiskt omtumlade stiger David och jag ut i vårsolen och där på torget, rakt framför oss, står hon ju faktiskt! Gjuten i brons, utförd av den norska skulptören Brit Sørensen år 1978, med det långa håret över ena axeln, iförd en tidsenlig dräkt med kappa. Vi går fram till henne, säger några ord, och hon ler mystiskt tillbaka mot oss.

Men vår utfärd slutar inte här, för Covarrubias har ytterligare ett fantastiskt minnesmärke till Kristinas ära. Strax utanför byn, innästlad mellan gråa klippor, toppiga tallar och vajande gräs, ligger ett lika otippat som vackert friluftskapell, byggt i koppar och grovhugget trä: Capilla de San Olav.

Ja! För 2011 invigde staden äntligen den helgedom som Felipe hade lovat Kristina. Det var både spanska, norska och privata källor som skramlade ihop den summa pengar som krävdes för att uppföra kapellet. Byggnaden hyllar Sankt Olavs tre sidor, som helgon, konung och viking. Oändliga små detaljer skvallrar om det norska arvet; norska fanor och röda och blå band, fönster i form av svärd och stridsyxa, en liten modell av ett vikingaskepp (!), en staty av Sankt Olav.

Den ena väggen kan öppnas ut mot en modern typ av amfiteater för att ta vara på den fina akustiken i kapellet, där det frekvent organiseras konserter i sommartid.

Det är en hyllning till kärleken till naturen, till det nordiska, givetvis till det norska helgonet - men också till en liten prinsessa som kom från långt-bort-ifrån med en brinnande önskan som skulle infrias först 750 år senare.

Utan tvekan sitter Kristina på ett moln i Valhalla och tittar lyckligt ned på resultatet.

Text: Kristin Pineda Svenske


COVARRUBIAS

Byn: Ligger 40 minuter söder om Burgos i bil. Följ E5 till Sarracín, därifrån N-234 till den vackra, kurviga avtagsvägen BU-901.

Bo: Hotel Rey Chindassvinto erbjuder trevliga, hundvänliga dubbelrum med frukost för 55€ (enkelrum 36€).

Sightseeing: Besök Turistbyrån vid stadsporten för vänlig hjälp, kartor och tips.

Webb: http://www.covarrubias.es