Tomás är stolt över sitt svenska påbrå och mån om att hans mors efternamn Urwitz också figurerar. Efter flera år med bas i Miami och hela Latinamerika som sitt arbetsfält har han återvänt till Madrid, där han är född och uppväxt. Det är en kylig vinterdag som Sydkusten träffar honom i den spanska huvudstaden.
– Jag kände att jag avslutat en epok i USA och det finns flera skäl till att jag återvänt till Spanien, berättar Tomás.

Bland annat vill han skjuta liv i den grävande journalistiken i landet, som han menar haltar.
– Det finns flera mycket kompetenta journalister, men tyvärr domineras inhemsk massmedia av några få ledande koncerner som alla i en eller annan form är i händerna på den etablerade makten. Såväl den politiska som ekonomiska, förklarar han.

Så snart Tomás kom tillbaka till Spanien grundade han sitt eget mediabolag, The Facto, tillsammans med några partners. Men han har även varit initiativtagare till den nya föreningen för grävande journalister API (Asociación de periodistas de investigación), som Tomás nu är vice ordförande i.
– Vi är redan ett 40-tal medlemmar och i stort sett alla framstående grävande reportrar i landet är med och de representerar de flesta ledande medier.

Det är en solig söndagsförmiddag och vi promenerar genom den stora centrala Retiroparken, intill vilken Tomás växt upp. Numera bor han ett stenkast från Sveriges ambassad.

Vårt samtal kretsar oundvikligen kring massmedia. Tomás konstaterar att den verkliga grävande journalistiken i Spanien i dagsläget leds av små nätbaserade tidningar som El diario.es, Infolibre samt El Confidencial. Vissa tv-kanaler som La Sexta och Cuatro återger flitigt deras avslöjanden, men från tv-håll är grävandet närmast noll.
– Jag hoppas få ändring på det. Vi har ett tv-projekt där jag och Antonio Rubio, som är ordförande i API, ska granska gamla skandaler ur ny infallsvinkel. Många har aldrig analyserats i sin helhet och vi vill se på dessa i backspegeln, bland annat korruptionshärvorna i Marbella.

Tomás har en gedigen utbildning. Han formade sig vid universitet Carlos III i Madrid, men istället för att läsa enbart journalistik kombinerade han det under sex år med juridik. Han har därför två universitetstitlar.
– Jag kände att det var journalistiken som lockade, men ville inte satsa allt på ett kort. Jag hade väldigt fina betyg från gymnasiet och valde utmaningen att läsa två specialiseringar samtidigt.

Tomás har aldrig ångrat det beslutet. Även om han inte ägnat sig åt ren juridisk journalistik har han många gånger haft hjälp i sitt arbete av sina juridiska kunskaper.

En av av hans examensuppgifter blev det första publicerade reportaget, i Sydkusten av alla medier. Det var en intervju med en av många hemlösa på huvudstadens gator. Reportaget publicerades i Sydkusten under titeln ”Alla hemlösa har sin egen historia”. Han fick senare fler uppdrag av denna tidning, bland annat annat att fotografera två uppmärksammade eldsvådor i Madrid, dels i det svenska ambassadresidenset 2004 och dels i skyskrapan Windsor 2005.

Under sina studier fick Tomás först en praktikplats på El Diario de Cádiz och senare på den prestigefyllda nyhetskanalen CNN Plus. Den senare ledde till en fast anställning. Där fick han bland annat arbeta med en av Spaniens mest kända journalister, Iñaki Gabilondo. Han stötte också på mindre roliga aspekter av den spanska mediavärlden.
– Trots att detta var före krisen var anställningsförhållande usla. Jag lyfte knappt tusen euro i månaden, vilket var lite på den tiden... och var anställd via ett rekryteringsbolag. Mot slutet hade jag veckokontrakt och fick sparken varje fredag för att återanställas på måndag igen. På så vis slapp de betala mig under helgerna.

Tomás kände att något verkligen inte stod rätt till när hans kollegor gick ut i strejk, men han själv var tvungen att gå till jobbet.
– En av konsekvenserna med att arbeta genom ett rekryteringsbolag är att man inte har strejkrätt. Mina kollegor såg mig som en strejkbrytare, trots att jag förklarade att jag inte hade något val.

En månad före CNN Plus stängdes 2010 gick Tomás över till det konservativa mediabolaget Intereconomía. Det hade redan då rykte om sig att vara högerradikalt, men Tomás värvades av en bekant kollega, Pilar García de la Granja, som var finansreporter och behövde hjälp med att omvandla ett populärt radioprogram ”El balance” till tv-program. Projektet gick bra och tillsammans med henne kom Tomás sedan att totalrenovera Intereconomías nyhetsavdelning. De tog inspiration i det amerikanska programmet ”Fox & Friends” och tittarsiffrorna sköt i höjden.
– Det var flera gånger som ledningen försökte lägga sig i vår nyhetsprioritering, men med tittarsiffrorna i ryggen lyckades vi behålla vårt oberoende.

Tomás såg även till att analyser och inlägg från kanalens mer radikala högeranhängare tydligt skildes från rena nyhetsinslag. Men med tiden började han känna sig allt mer obekväm i bolaget.
– Jag minns speciellt den dagen i juli 2013 då attentaten utfördes i Oslo. Vi inledde nyhetsprogrammet med tragedin och efteråt ifrågasatte styrelsen varför vi inte toppat med en demonstration som hållits den dagen i Madrid mot abort. Det kändes inte bra.

Tomás kände också att hans arbete mest präglades av snabb information, många gånger utan att gå in i nyheterna på djupet. Det hämmade honom och Tomás började därför undersöka möjligheterna att läsa en till en Master på universitet Columbia. Att erhålla ett stipendium är dock både mödosamt och tidskrävande. Han sökte därför också jobb på andra sidan Atlanten och fick reda på att Univisión sökte reportrar till sin nystartade dokumentärsektion. Då de velade med svaret på hans ansökan bekostade han en biljett till Miami ur egen ficka och efter en personlig intervju var jobbet hans.

Tomás Ocaña Urwitz lämnade Madrid för att bosätta sig i Miami och arbeta för USA:s fjärde största tv-bolag och det största på spanska. Univisión når drygt 90 procent av de omkring 50 miljoner latinamerikaner som bor i USA, av vilka 60 procent härstammar från Mexiko.

I Miami hade Tomás sin bas, men han kom att resa i jobbet runt hela Latinamerika. Han medverkade bland annat till en uppmärksammad dokumentär med titeln ”Pressionados”, om hur journalister runt om i Latinamerika jobbar under både press och hot från lokala makthavare. För detta reportage reste Tommy till både Argentina, Brasilien och Mexiko.

Vägg i vägg med dokumentäravdelningen på Univisión låg även den nystartade sektionen för grävande reportage, som leds av den kände reportern Gerardo Reyes. Det var hans första tv-uppdrag, efter att han bland annat 1999 erhållit Pulitzer-priset för att han avslöjat valfusk i borgmästarvalet i Miami, som reporter på Miami Herald.

Tomás hade mer tv-vana än Reyes och de började samarbeta. Först var det fråga om småuppdrag som Tommy gjorde vid sidan av sina vanliga uppgifter på dokumentäravdelningen och snart jobbade han dubbla skift, på en lön.
– Jag arbetade många gånger från åtta på morgonen till elva på kvällen, men gjorde det för att jag tyckte det var roligt. Jag hade dittills saknat några riktiga inspirationskällor på mina arbetsplatser, men Gerardo Reyes var verkligen någon jag såg upp till och lärde mig massor av.

På den grävande avdelningen hade de ständigt flera olika projekt samtidigt på gång. En av hans kollegor, Margarita Rabin, uttryckte det som att ”storyn faller som mogen frukt”, när det är dags att gå ut med den. Många storys blir aldrig mogna.

På Univisións grävande avdelning delas projekten in i tre olika tidshorisonter. Dels producerar de nyheter på kort tid till nyhetssändningarna, dels gör de längre reportage för ett veckoprogram och dels har de en gång om året en stor, en timme lång, grävande story.

Det första journalistpriset som Tomás vann tillsammans med Gerardo Reyes var en Peabody 2013, för reportaget ”Fast & Furious”. Det handlade om hur amerikanska myndigheter medvetet låtit omkring 2 000 automatvapen cirkulera i undre världen i både USA och Mexiko. Titeln på reportaget anspelade till gängmedlemmarna från ökända Cartel de Sinaloas förkärlek för illegala biltävlingar. För att komma vidare i grävandet kom Tomás med ett förslag som kan klassas som både vågat och vansinnigt.
– Jag erbjöd mig att knacka dörr i mexikanska hem som stod med i ett register över de som köpt automatvapen av ligan. Idén var att styrka att de köpt vapnen som rena mellanhänder, men det fanns ju en överhängande risk att någon kunde tillhöra själva gangsterligan.
– Folk blev ganska paffa över att ha avslöjats och tack vare att flera bröt ihop och berättade kunde vi styrka vår story. Men det var ett stort risktagande och att mina chefer beordrade att min kameraman skulle filma från bilen medan jag knackade på hos folk var ju ingen vattentät säkerhetsåtgärd…

Första EMMY-priset kom året efter för reportaget ”El Chapo Guzmán - El eterno fugitivo”, om den kände mexikanske narkotikaledaren. Ytterligare ett år senare vann Tomás med Gerardo Reyes och Univisión ytterligare två EMMY-statyetter. Ett för ett reportage om de 43 mördade mexikanska studenterna och ett för ”Los nuevos narcotesoros”, om narkotikaligornas gruvdrift. För det senare fick Tomás bland annat resa till djupaste Amazonas i Peru, liksom till Colombia och Mexiko.

De senaste två åren har Tomás varit nominerad i EMMY-galan för tre olika reportage vardera, men inte erhållit något pris.
– Det är naturligtvis roligt att vinna utmärkelser, men det är inte det viktigaste. Troféerna är i slutänden mest för att ta med sig och visa för mamma..!

Tomás samarbetar med organisationen ICIJ (International Consortium of Investigative Journalists). Det innebär bland annat att han var en av 378 journalister runt hela världen som deltog i granskningen och avslöjandet av de så kallade Panamadokumenten.
– Vi arbetade i största hemlighet i ett års tid och träffades endast ett par gånger på olika platser i världen för att dela upp arbetet.

Arbetet var så hemligt att hans mamma Catherine fick reda på Tomás delaktighet först efter avslöjandet och på radion när hon reste i en taxi och hörde sin sons namn på nyheterna.
– Hon ringde mig direkt och frågade varför jag inte berättat något. Jag svarade att det är knappast hållbart om 378 journalister alla berättar för sin mamma om sina hemliga granskningar, berättar Tomás och skrattar.

Avslöjandet ledde bland annat till Pulitzerpriset förra året, som Tomás känner att han har en liten andel av. Desto större andel fick han genom ett spanskt journalistpris för samma avslöjande. I Spanien tvingade skandalen bland annat energiministern José Manuel Soria att avgå.

Tomás journalistiska framgångar har också indirekt lett till att han gjort sig ett namn både nationellt och internationellt och att hans ansikte ståtat på reklamskyltar både i Times Square i New York och Picadilly Cirkus i London. Annonsbyrån Clear Channel beslöt nämligen 2015 att göra en kampanj för att stärka den spanska självkänslan, kallad ”Hechos de Talento” (Skapade av talang). Efter en urvalsprocess utsågs Tomás till representanten i kategorin Litteratur och kommunikation.

De valda unga talangerna parades ihop med kända spanjorer och Tomás ansikte hamnade på affisch bredvid den världsberömda flamencodansösen Sara Baras.
– Hon bjöd mig och några till (bland dem mamma så klart) på en konsert samt backstage, där vi signerade varandras affischer. Det var fantastiskt roligt.

Tomás Ocaña Urwitz är bara 34 år gammal men har redan en fantastisk karriär bakom sig. Så stor är hans erfarenhet att han numera också undervisar i grävande tv-jounalistik på universitetet Rey Juan Carlos, i Madrid, Han driver som sagt också eget produktionsbolag och utmanar en mediamarknad som i allt för stor utsträckning viker sig för makten och där det är viktigare att nyheterna kommer ut snabbt, än att de är ordentligt genomarbetade.
– Det var en ren tillfällighet att jag kom in på grävande journalistik men det är min stora passion idag och jag hoppas kunna bidra till att den blir mer utbredd i Spanien, avslutar Tomás.

Mer information: http://www.tomasocana.com