Han må vara en av Spaniens mest älskade konstnärer, men när det gäller mannen bakom signaturen Murillo vet vi faktiskt mycket litet. Det mesta av det man kan läsa sig till är teorier och antaganden (som senare ofta visar sig vara fel). Inte ens hans 400-årsjubileum, som firas i år, är korrekt. 1 januari 1618, vilket man tidigare trodde var hans födelsedatum, visade sig i själva verket vara dagen då han döptes. Det innebär att han bör ha sett dagens ljus under de sista dagarna av 2017.

Men låt oss utgå från den första dagen på det nya året 1618, då vi vet att en nyfödd bebis döps i kyrkan Santa María Magdalena i Sevilla. Han får namnet Bartolomé och är föräldrarna Gaspar Estebans och María Pérez Murillos fjortonde barn. Fadern är kombinerad barberare och kirurg (betydligt vanligare då än nu), vilket ger en god förtjänst och gör att den stora familjen lever relativt bekvämt i ett hus i anslutning till klostret San Pablo el Real. Varken klostret eller bostaden finns kvar idag, men den vackra Magdalenakyrkan står kvar och är väl värd ett besök.

Vi får förmoda att lille Bartolomés barndomsår tillsammans med sina många syskon är minst sagt livliga. När han är blott tio år gammal avlider dock fadern hastigt och året därpå dör även modern. Elva år gammal är Bartolomé plötsligt både föräldralös och hemlös, men får flytta hem till storasyster Ana och maken Juan Agustín de Lagares. Relationen dem emellan bör ha varit god, då Bartolomé bor med paret i nästan 20 år. Som änkling 1656 utser Juan Agustín dessutom Bartolomé till sin testamentesexekutor.

Nu dröjer det dock till 1633 innan vi hittar en enda notering om Bartolomé. Den visar att pojken har ansökt om att få resa till Amerika med släktingar - men Bartolomé kommer aldrig iväg. Kanske är det tur för alla konstälskare att han blir kvar i Sevilla. Han tros inleda sina måleristudier där omkring 1635, hos barockmålaren Juan del Castillo, som var gift med en av Bartolomés kusiner. Juan del Castillo utförde mellan 1634 och 1636 sitt livs viktigaste verk: altartavlan för klosterskolan Santa María de Montesión, som idag finns bevarad i Sevillas konstmuseum Bellas Artes. De klara, livliga färgerna, madonnans jungfruliga uppsyn och även kompositionen av tavlan är ett tydligt tecken på att del Castillo kom att influera den unge Bartolomé, som förmodas ha gått i lära hos del Castillo under traditionsenliga sex år.

1645 flyttar den 28-årige konstnären ut från sin systers hem, då han gifter sig med den 23-åriga Beatriz Cabrera y Villalobos, från byn Pilas utanför Sevilla. Giftermålet verkar dock ha haft en allt annat än romantisk bakgrund. Ett historiskt dokument noterar att bruden gråter så hejdlöst då paret uppsöker vigselförrättaren, att denne vägrar utföra akten. Sex dagar senare återvänder de dock till Magdalenakyrkan och bröllopet går till slut av stapeln.

Det är också vid denna tid som Bartolomé Murillo får sitt första, stora uppdrag: elva tavlor för klostret San Francisco, som vid den tiden befinner sig på platsen för dagens förnäma torg Plaza Nueva och Plaza San Francisco.

Nu hoppar vi återigen framåt i tiden, till 1658, då Murillo troligen för första gången lämnar sitt Sevilla samt sin familj och reser till Madrid, där han blir kvar ett par månader. Här, menar historikerna, bör han ha varit i kontakt åtminstone med de andra sevillanska konstnärerna som höll till i huvudstaden: Francisco de Zurbarán, Diego Velázquez och Alonso Cano.

När Murillo återvänder till Sevilla inleds ett mycket frekvent byte av bostäder - troligen på grund av att hans familj stadigt växer. Anteckningar visar att han ofta tar in målarlärlingar och att hushållet har tre betjänter och en slav - ytterligare tecken på att familjen lär ha haft det mycket gott ställt. År 1660 grundar Bartolomé Murillo konstakademin Real Academia de Bellas Artes de Santa Isabel de Hungría, tillsammans med flera andra kända konstnärer. Han själv är ordförande.

Det är tydligt att Murillo har kommit att bli en högst respekterad medborgare i staden. Så hur har detta gått till?

I brist på en personlig dagbok eller historiska fakta, kan vi alltjämt se till vilka historiska händelser som försiggår i Spanien och Sevilla under Murillos tid. Han råkar nämligen leva under en epok då religiösa målningar efterfrågas mer än någonsin, av en gruvlig anledning: Pesten. 1649 drar den fruktade epidemin in på nytt, och lämnar ingen gata, familj eller samhällsnivå intakt. Bara i Sevilla dör omkring 60 000 människor - närmare hälften av stadens befolkning, däribland flera av Murillos egna barn.

Hos den katolska befolkningen ses förstås den högst smittsamma sjukdomen som ett straff eller en prövning av Gud Fader själv, och den enda tänkbara utvägen är att visa hur gudfruktig man är. Rika familjer beställer religiösa tavlor som en form av votivgåvor och skänker pengar till kyrkor och kloster - som i sin tur beställer ännu fler tavlor för pengarna.

Kombinera denna törst efter katolsk konst med Murillos nyfunna, förädlade stil, och succén är ett faktum: Glöm den gamla tidens skräckinjagande bilder av skärselden eller dystra korsfästelser. I Murillos tavlor tumlar knubbiga änglar runt kring en docksöt, blond och blåögd Jungfru Maria med en förtröstansfull blick fäst i skyn. Murillos Jesus är liten och rosenkindad i famnen på sin väna moder eller med armen om ett fluffigt lamm och både under och efter korsfästelsen verkar han närmast slumra fridfullt.

Vår konstnär fokuserar på ömhet, kärlek, i motsats till tortyr och lidande. Han leker med ljus och skuggor, med rörelse och känslosamhet, och inkluderar ofta en rörande, kärleksfull medmänsklighet i sina tavlor. Utan tvekan är de inspirerade av det vardags- och gatuliv som han också avbildar i sina mindre kända, men lika typiska genremålningar som föreställer lekande gatupojkar, blomster- och glädjeflickor. Genom att lyfta in en mänsklighet även i sin religiösa konst, gör han bibliska, gudomliga, överjordiska motiv tillgängliga för allmänheten.

På nyårsafton 1663 slår en personlig tragedi till mot familjen: Beatriz avlider i sviterna av sin tionde barnsäng. Även barnet, Maria, dör bara några dagar senare. Bartolomé Murillo blir änkling och förblir så ända till sin död.

Parets barn har antingen dött i pesten eller gått i kloster - endast sonen Gabriel, född 1655, lämnar Sevilla, då han 1678 reser till Amerika och sedermera blir ämbetsman i Colombia. Han gifter sig med Antonia López Nieto och får en dotter, Maria. Finns det några ättlingar till Bartolomé Murillo idag, har de alla Maria Murillo López som anmoder.

Samma år som sonen Gabriel gifter sig, 1681, får Bartolomé ett nytt uppdrag: en ny altartavla till kyrkan Santa Catalina i Cádiz. Det är ett omfattande arbete. I början av år 1682 klättrar Bartolomé upp i en byggställning för att bättre komma åt att färdigställa verket, men slinter och faller handlöst till marken. Han överlever, men ådrar sig allvarliga inre skador. Den 3 april 1682 fladdrar hans äppelkindade små änglar ned från sina oljemålningar och hämtar med sig Bartolomé Esteban Murillo hem till den himmel som han - ända in i döden - ansågs kunna avbilda så väl.

Enligt egen önskan begravs han i kyrkan Santa Cruz i Sevilla.

När Napoleons styrkor invaderade Spanien och Sevilla i början av 1800-talet, raserades ett stort antal kyrkor och kloster. Religiös konst förstörs eller tas som krigsbyte och sprids senare över världen - bland annat 38 av Murillos dokumenterade verk.

Även kyrkan Santa Cruz, platsen för mästarens sista vila, raseras av fransmännen. Men tar du dig ett strövtåg genom de smala gränderna i stadsdelen med samma namn och letar dig fram till det smidda järnkorset på Plaza de Santa Cruz, kan du se att det än idag är en väl vald plats som konstnärens stoft vilar på.

Text: Kristin Pineda Svenske
Foto: David Pineda Svenske
Tavlor: Wikimedia Commons

En behaglig vandring i Murillos fotspår
Tid: Cirka 30 minuter (utan stopp)
Längd: Cirka 2 km.

1. Museo de Bellas Artes Plaza del Museo. Härligt konstmuseum med en rik samling av Bartolomé Esteban Murillos konst. Konstnären står staty i parken utanför entrén.
2. Calle Murillo Gata döpt efter konstnären.
3. Plaza de la Magdalena Kyrkan där Murillo döptes och gifte sig samt platsen där hans familjehem tidigare stod.
4. Plaza Nueva/Plaza San Francisco Dessa vackra torg, där dagens rådhus står, var tidigare platsen för klostret San Francisco, där Murillo fick sin första stora beställning (delar av vilken idag hänger på konstmuseet).
5. Casa de Murillo Calle Santa Teresa 8. Konstnärens vackra, näst sista bostad, belägen i stadsdelen Santa Cruz. Idag konstsalong som hyllar Murillo.
6. Plaza de Santa Cruz Platsen för kyrkan där Murillo begravdes. Kyrkan demolerades av invaderande fransmän i början av 1800-talet, men torget är en av Sevillas främsta pärlor.
7. Jardines de Murillo Mycket populär park döpt efter Sevillas älskade konstnär.

En bra spansk guide över aktuella utställningar och festligheter för att fira 400-årsjubileet finns på:
http://sevilla.abc.es