Dags för lite lugn och ro

BLOGG: SPANIEN IDAG I fyra års tid har Spanien befunnit sig i en närmast konstant och stundtals hysterisk valkampanj. Även om resultaten i kommun- och regionalvalen nu senast i vissa fall var gastkramande jämna så ger de ett visst hopp om att det kanske lugnar ner sig nu och makthavarna fokuserar mer på att styra – åtminstone för ett tag.

Socialistpartiet PSOE befäste sin nyvunna position från parlamentsvalet som ledande parti i Spanien. De vann både det spanska EU-valet överlägset och fick även flest röster och mandat i kommunvalen. Särskilda glädjeämnen för socialisterna var deras befästa makt i Castilla-La Mancha och Extremadura, där de erhöll egen majoritet, medan de trots klar seger i Madrid misslyckades med att få till ett maktskifte i regionen.

Fokus låg dock främst på striden inom högerblocket, som var ännu bittrare än gentemot PSOE. Här gick Partido Popular, kanske något överraskande, ut som segrare. De tappade visserligen en stor del av sina tidigare väljare, men lyckades försvara sin position som ledande konservativt parti. Detta tack vara att Ciudadanos gick fram betydligt mindre än väntat och inte att minst Vox hamnade långt ifrån sina mål.

Nye PP-ledaren Pablo Casado hade med all sannolikhet suttit kvar även om resultaten varit ännu sämre, men då PP kommer att styra både i Madrids kommun och i regionalparlamentet undviker han nu en väntad protestvåg inom det egna partiet. Dessutom har Casado befäst sin position som oppositionsledare i Spanien, i hård konkurrens med Albert Rivera från Ciudadanos.

Det liberala partiet noterade ett liknande resultat som i parlamentsvalet för fyra veckor sedan. De gick framåt på de flesta håll och fick sina bästa resultat hittills, men hamnade långt från en verklig maktposition. Ciudadanos får nöja sig med att ha en vågmästarroll i en rad nyckelkommuner och regioner och försöka få ut så mycket som möjligt i utbyte mot sitt stöd till Partido Popular.

Det var väntat att Vox inte skulle göra ett lika bra val lokalt som på riksnivå, men resultatet var ännu sämre än väntat. I EU-parlamentet har det radikala högerpartiet endast fått in tre representanter, som blir fyra så småningom om det slutligen blir en Brexit. De har vidare en viss vågmästarroll, som i Madrids kommun, men i många andra kommuner i Spanien misslyckades de med att ens få representation. Mycket tyder på att de bara några månader efter sitt sensationsresultat i det andalusiska regionalvalet redan nått sitt tak.

Podemos överlever, men knappt. De kunde fira att de behåller makten längst ute på Spaniens sydligaste spets, i Cádiz stad, men i övrigt har missnöjespartiet under Pablo Iglesias kraftigt försvagats. Det beror främst på enorma interna splittringar som var huvudskälet till att högern kunde säkra makten i Madrid. En annan konsekvens av Podemos tillbakagång är att de tappar mycket inflytande även på riksnivå, i de kommande regeringsförhandlingarna med PSOE.

Summan av det hela är att den politiska spänningen i Spanien nu borde lägga sig för en stund. Socialistpartiets ledande ställning är ohotad och Partido Popular har överlevt som ledande oppositionsparti. Nu handlar det om att se över sina hus och ta nya tag.

Men naturligtvis kan vad som helst hända och är det något som kan ställa saker och ting på huvudet så är det krisen i Katalonien. Den krutdurken hålls i högsta grad vid liv genom att både flyende Puigdemont och fängslade Junqueras valts in i EU-parlamentet liksom att ERC kan bli det första separatistpartiet att komma till makten i Barcelona. Deras borgmästarkandidat, 75-årige Ernest Maragall, vill förvandla Barcelona till ”den katalanska republikens huvudstad”… Fortsättning följer.

Mats Björkman Sydkusten