Det finns frågor där man inte kan vara opartisk. Antingen har man en tydlig hållning mot uppenbara orättvisor eller också försvarar man dem, direkt eller indirekt. Det gäller inte minst Francos lik.

I debatten kring regeringens beslut att en gång för alla frånta diktatorn de sista hedersbetygelserna har de tre konservativa partierna i Spanien haft en närmast identisk hållning. De menar att det finns betydligt viktigare saker att diskutera och åtgärda i landet och själva skulle de inte ödsla en enda euro på det vissa kallar för gravskändning.

Ytligt sett kanske argumentet kan gå hem. Visst finns det betydligt viktigare saker att åtgärda, som arbetslösheten och ett hållbart pensionssystem, men detta hindrar ej det andra. Dessutom vittnar denna likgiltighet om en anmärkningsvärd brist på empati gentemot Francoregimens offer.

Att höra röster, inte bara från Francos anhöriga, som talar om överträdelser av de mänskliga rättigheterna och familjens rätt att få bestämma över den anhöriges viloplats är med ett uns av historisk kännedom fullständigt befängt. I Spanien hamnade mer än 100 000 människor i massgravar under och efter inbördeskriget, de flesta avrättade av Francos män. Ingen ifrågasatte då varken offrens rätt att leva eller familjernas rätt att ens ha en grav att gå till för att sörja. Inte nog med detta. Franco beordrade gräva upp tiotusentals republikanska offer och flytta dem till Valle de los Caídos, för att platsen skulle utgöra någon slags försoningssymbol. Mot de anhörigas vilja. Många av dem lever än i dag i vissheten om att deras kära är begravda under ett jättelikt kors som de kanske inte alls identifierar sig med.

Så finns det de som uppger att flytten av Franco skulle vara någon slags hämnd, bland dem regionalpresidenten i Madrid Isabel Díaz Ayuso, som härom dagen frågade sig om nästa steg är att åter börja bränna kyrkor. Förutom att uttalandet är lika vettlöst som flera andra som Díaz Ayuso vant oss vid, frånser hon det faktum att parlamentet närmast enhälligt för flera år sedan röstade för flytten av diktatorns kvarlevor.

Franco ska i enlighet med HD:s beslut jordfästas där hans hustru Carmen Polo redan vilar, i en krypta i kyrkogården intill palatset El Pardo. Det ska dessutom ske diskret, med de anhörigas rätt att närvara. Hämnd vore att göra med Francos rester som med tiotusentals av hans offer. Då skulle liket köras ut på landet och grävas ned på okänd plats, utan att de anhöriga ens fick reda på var. Men så barbariska är lyckligtvis inte alla, även om allt för många är anmärkningsvärt likgiltiga.